Text och porträttfoto: Lena Kvist

Gamla Ullevi, regnvåt gräsplan. IFK Göteborg möter Elfsborg. Båda lagen är inblandade i den allsvenska toppstriden och publiken sitter på helspänn.

Vid sidlinjen sitter fotograferna på sina fällstolar och flyttar koncentrerat teleobjektiven mot närkamperna.

Peter Widing är en av dem. Han hör hemma där vid planen, han passar in och ser likadan ut som de andra med sitt teleobjektiv. Men när de andra fotograferna hunnit hem till redaktionen och har lämnat en måljubelbild eller en närkampsbild för länge sedan har Peters jobb bara börjat.

Nästa gång jag ser Peter Widing är det på fotbollsmagasinet Offsides redaktion i Göteborg.

Redaktionen ligger mitt i centrum. Treans spårvagn rasslar förbi utanför fönstret, människor spanar efter vänner vid den klassiska mötesplatsen Kopparmärra.

Alla vet ju att en bild säger mer än tusen ord. Det är bra, för Peter är en rätt tystlåten kille. Inte tystlåten som i butter eller svår, tystlåten som i lågmäld och eftertänksam.

Han funderar länge innan han svarar på frågorna. Snurrar på snöret till persiennen som hindrar det höga fönstret från att släppa in höstsolen. Pillar på stolskanten en stund, snurrar på persiennsnöret igen.

Sport och foto borde passa bra ihop.

Sport handlar ofta om avgörande ögonblick, foto handlar ofta om avgörande ögonblick.

Ändå är mycket av svenskt sportfoto dödligt trist och stereotypt. Det består av målbilder, närkampsbilder och jubelbilder, alla tagna med långt teleobjektiv.

Allt måste gå fort, och när fotografen skyndat tillbaka till redaktionen frågar chefen: fick du med alla målen?

Peter har tagit sportfotot till en ambitionsnivå högt över den enskilda matchbilden. Visst skildrar han matchögonblick med teleobjektiv precis som alla andra, men också sammanhang. Det kan handla om idrottsmäns vardag, om publikextas eller om matchbilder ur en helt annan vinkel – som när han tog sig upp i ett höghus utanför Råsunda för att visa hur det svenska landslagsspelet grötade ihop sig på mitten.

Han har gått från fotograf till sportfotograf till nästan enbart fotbollsfotograf.

Först låter det som om allt gått på räls. Jobb på Sydsvenskan (rekordung). Jobb på Expressen (yngst där också). Avgångsvederlag, frilans för FLT/Pica, kontrakt med Aftonbladet. Delägare i fotbollsmagasinet Offside och delaktig i bildbyrån Exponera.

Men det som på papperet ser ut som ett triumftåg har ibland varit motigt och svårt.

- Om det inte hade varit för Offside hade jag nog inte jobbat som fotograf idag.

Peter föddes i Malmö 1968. Han växte upp i lilla Hjärup mellan Malmö och Lund, i ett lugnt radhusområde mitt emellan betongfabriken och idrottshallen.

Tennis och fotboll var hans sporter, han tränade hårt men kom inte så långt som till elitnivå.

Pappa Hans Widing var journalist på Sydsvenskan och tidningens fotografer var ofta hemma och hämtade upp honom i radhuset, på väg mot spännande uppdrag.

Han fick praoplats på Sydsvenskan och fick följa med när Malmö FF mötte tyska Werder Bremen i Europacupen.

Det glittrar fortfarande i ögonen när han berättar om hur det kändes att komma in på innerplan på Malmö Stadion.

- Jag bestämde mig för att bli fotograf.

Från Hjärup var det bara 13 minuter med pågatåget till Malmö, där det fanns en fotoskola på gymnasienivå.

Sportfotot fanns där tidigt. Peter började följa handbollslaget Lugi som ett eget sidoprojekt, tills laget nästan glömt bort att han fanns. Han fick komma ända in i omklädningsrummet på ett sätt som han aldrig kan göra idag. Projektet blev en liten bok, ”De vinröda i svartvitt”, som såldes av klubben och som genererade fler jobb.

Redan som 17-åring tog Peter bra bilder och han fick sommarjobb på Sydsvenskan samma år han fyllde 18.

Expressens fotograf Torbjörn Andersson upptäckte honom snart och hjälpte in Peter på Expressen, som då var en bildtidning med höga ambitioner och stor redaktion också i Göteborg och Malmö.

Expressen i Stockholm ville fastanställa, men han sa nej.

- Jag vantrivdes i Stockholm. Redaktionen var som en industri, det fanns ingen mänsklig närhet.

När det dök upp ett jobb på redaktionen i Göteborg istället strax efteråt tackade han ja.

På Expressen fanns fotouppdrag som var drömmar för en ung sportintresserad fotograf: Mats Wilander i Wien, Maradona i Sevilla, Magic Johnson i Barcelona. Fotbolls-EM, sommar-OS och som kronan på verket fotbolls-VM i USA den heta sommaren 1994.

Peter var 26 år. Tillsammans med stjärnkrönikören Mats Olsson fick han åka runt till alla länder Sverige skulle möta i gruppspelet: Brasilien, Ryssland och Kamerun. Hans strandbild från Brasilien täckte hela tidningens förstasida och fick senare pris i Årets Bild.

Men när han fotograferade strandfotboll i solnedgången i Rio de Janeiro, när han lyfte kameran mot en hårdsatsande grusplans-Ravellis flygande räddning över Kameruns röda jord, när han förevigade Kennet Anderssons 2-2 nick mot Rumänien under VM i USA visste Peter redan att han skulle lämna Expressen.

Expressen hade dittills bara vuxit och vuxit, men för första gången i tidningens historia gick det så dåligt att tidningen erbjöd avgångsvederlag till alla som slutade frivilligt. Peter behövde inte fundera länge.

26 år och redan avgångsvederlag… Var det i vredesmod, eller åtminstone bitterhet du lämnade Expressen?

Snurr snurr på persiennsnöret. Litet skratt.

- Nej, det var det inte. Perioden innan jag slutade var nog den bästa faktiskt. Några år innan dess var jag nog mer bitter. Jag hade velat specialisera mig och bli sportfotograf, Expressen ville att fotograferna skulle kunna göra allt. I verkligheten gjorde jag ändå mycket sport, men jag fick aldrig göra det fullt ut. Expressen viftade alltid bort idén med att det skulle bli för dyrt. Jag tror tvärtom att tidningen skulle få ut mer av sina medarbetare, fotograferna skulle ta mer ansvar. Som det är nu tar många pressfotografer inte tillräckligt ansvar för att komma med egna idéer. Men traditionen är stark, det är svårt att bryta den.

Frilansandet var inte riktigt vad han hade hoppats. Under åren i mitten av nittiotalet då han frilansade minskade intresset för genomarbetade bildreportage, och många redaktörer satsade på avtal med bildbyråer istället för att köpa enskilda bilder.

Då fick Peter höra talas om att några journalister skulle starta en ny kvalitetssporttidning och han var med från starten av Offside. Först hade tidningen bara bilder på omslaget, men sedan 2003 har bildreportaget stor plats i tidningen.

Som bildredaktör på Offside ansvarar Peter för vilka jobb som hamnar på vilken fotograf. Han tar många bilder själv, men i varje nummer finns andra fotografers reportage. Bland fotograferna han har anlitat finns namn som Per-Anders Jörgensen, Måns Langhjelm, Frida Hedberg och Jerker Andersson.

- Jag vill inte att fotograferna ska anpassa sig efter vad de tror jag vill ha, utan använda sin egen stil. Annars kan jag lika gärna ta alla bilderna själv.

Att Peter är lågmäld betyder inte att han inte har starka åsikter. En av dem är att det är för mycket bilder i tidningarna idag. Redaktörerna satsar på kvantitet istället för kvalitet, och istället för att köpa den enskilt bästa bilden för varje tillfälle köper de billigare abonnemang hos bildbyråer.

- Hur många tidningsbilder kommer du ihåg när du lagt ifrån dig tidningen? Ingen. Jag köper hellre färre bilder, men bra bilder.

Men lokala tidningsbilder bygger ju mycket på igenkänning, då behövs det väl många bilder?

- Nja, det finns också lokaltidningar som har färre och bättre bilder. Helsingborgs Dagblad är ett bra exempel, och jag tror inte deras läsare klagar. Men traditionens makt har stor betydelse.

”Traditionens makt” återkommer ofta när man pratar bilder med Peter. Den är svår att bryta på flera plan, tycker han. Det kan handla om bildpolicy, om fotografens roll i förhållande till journalisten eller om hur en bild ska se ut.

- Referensramarna för hur en bild ska se ut ligger ju bakåt i tiden. Tyvärr. Man lär sig känna igen hur en bild ska se ut och begränsas av konventioner. Jag säger inte att jag klarar att bryta dem. Tvärtom. Men den stora utmaningen är att göra det.

Peter tar ofta med sig en extra kamera som han monterar upp på ett strategiskt ställe som till exempel bakom målet. Han har köpt en pedal i en musikaffär som han aktiverar fjärrutlösaren med när det är dags.

- Chansen blir större att få bilder som ingen annan har, även om man aldrig kan veta vad man får på bilden. Det är en chansning.

Översiktsbilder är inte längre särskilt vanliga i svenskt sportfoto, men Peter tog sig upp i ett höghus utanför Råsunda för att visa hur det svenska fotbollslandslagets brist på kantspelare gjorde att spelet skedde på mitten.

Han citerar Hans van der Meer, en holländsk fotograf som tar översiktsmatchbilder av gärdsgårdsfotboll runt om i Europa och som sagt: ”Ur en journalistisk synvinkel är närbilder löjliga.” Van der Meer menar att närbilder från matcher bara skapar hjältar, när det intressanta är att få överblick och se spelet.

Peter skrattar lite.

- Han har en poäng. Men han är hårdare än jag, jag tycker nog att närbilder kan ha sin plats också.

Matchbilden är förstås central inom sportfoto. Ingen svensk fotograf har hittills lyckats sätta sitt bomärke på matchbilder och grunda en verkligt ny stil. Peter håller med om att matchbilder är ganska anonyma, men säger att han ändå skulle känna igen sin egen gamla enspaltiga arkivbild om den dök upp i någon tidning.

- Inte för att min stil är annorlunda, utan för att jag minns situationen.

Lars Tunbjörk och Roger Turesson har varit inspiratörer under årens lopp, liksom Lennart Nilssons tidiga reportage.

- Idag tittar jag mer på reportage och inspireras av uppbyggnaden än på enskilda fotografer eller enskilda bilder. Jag tittar mycket på tidningar och kan plocka fram en gammal National Geographic och bläddra i, se på uppbyggnaden och på hur de har presenterat sitt material.

Sambon Cicci Jonson är också fotograf. Men Peter och hon diskuterar inte bilder så mycket.

- Det kan vara skönt att prata om något annat. Bilder bollar jag oftast med Offsides layoutare Ola Carlson, han har bra öga.

Hur mycket av den idoldyrkande pojken från Hjärup finns kvar idag? Är det fortfarande roligt att gå på match när man har varit på tusentals matcher?

- Idoler har jag väl knappast. Men det är fortfarande roligt att gå på match. Fascinationen inför idrott finns kvar, både inför idrottsmännen och publiken, för hela inramningen. Jag får en kick av att komma till arena med nyklippt gräs en vårkväll.

Har du något gång hört att sportfoto är ytligt, att du som ambitiös fotograf borde ägna dig åt något seriösare?

- Nja, kanske på skoj någon gång. Men jag identifierar mig inte med andra fotografer, jag identifierar mig med idrottsvärlden. Det är den jag berättar om, det är den jag trivs med att skildra.

Vad är viktigast - hårt arbete eller talang? Finns det någon skillnad på proportionerna arbete-talang om man vill bli en bra fotograf eller en bra idrottsstjärna?

- Om det finns något som heter talang går den i alla fall inte att förutsäga eller mäta. Jag vet inte vad talang är. Är det färskvara? Går det att öva? Vilja är egentligen viktigare än kunnande. Det gäller både fotografer och idrottare.

Missar man ofta situationer för att man sitter fel som matchfotograf? Kan man undvika det?

- Att alltid gå in och sätta sig på mitten som vissa gör är helt förkastligt. Man ska inte tro att man kan täcka allting. Matchfotografi handlar mycket om planering. Det viktiga är att man har en tanke med var man sätter sig, då kan man misslyckas med gott samvete. Även om man har planerat är ju de sista tio procenten ren slump.

Har du några tips till blivande sportfotografer?

- Det bästa tipset är att träna på att använda manuell fokus. Autofokus har förstört mycket inom sportfoto eftersom kompositionen blir lidande när allt ska vara i centrum. Om man tränar med manuell fokus måste man dessutom träna koncentration, den kan vara svår att hålla uppe en hel match. Man ser ju inte så mycket av själva spelet egentligen om man inte sitter på läktaren.

Just nu håller Peter på att porträttera Elfsborgs unga mittback Jon Jönsson. Han bevakar matcher och träffar honom flera gånger vid sidan av för att kunna göra bästa möjliga jobb. Jon Jönsson är ännu ingen stor stjärna utan en alldeles vanlig allsvensk spelare, och reportaget är bara ett alldeles vanligt Offside-jobb. Att avsätta lång tid och följa intervjupersoner i vardagen är standard för fotbollsmagasinet.

- Idrottsmän är ovana vid det. De är vana vid att ställa upp sig vid en målstolpe, sitta på en sten, stå utanför ett hotell. Jag ville följa Stefan Edberg i slutet av hans karriär. Han förstod först inte vad jag pratade om, vad det var för bilder jag ville ha. Men jag fick följa honom till slut och både han och jag tyckte det var intressant.

De största sportstjärnorna kommer ingen fotograf in på livet idag. Inte heller de mellanstora. Offside har gjort framstötar om att få vara med i Djurgårdens omklädningsrum och fått nej, likaså har framstötar mot landslaget nobbats.

- Jag är inte ute efter att gräva i deras privatliv, men jag önskar att de kunde bjuda lite mer på sin vardag som fotbollsspelare.

Under VM-kvalet 2000 hamnade Peter i en diskussion med Tommy Söderberg om hur en fotograf bör få jobba.

Sverige hade mött Turkiet på Ullevi i Göteborg. Turkiet hade kvitterat efter en straff på övertid, efter ett svenskt övertag. Matchen slutade 1-1 och stämningen i det svenska laget var låg. När presskonferensen var över hörde Peter hur Tommy Söderberg sa till Lasse Lagerbäck: ”kom, vi går ut och sätter oss på planen”. Peter följde efter, varpå Tommy Söderberg vände sig om och sa ”Unge man, har du någonsin suttit ensam på en fjälltopp? Ni går för långt.”

- Jag förklarade att jag kunde ha förstått hans åsikt om jag fortfarande stod kvar utanför hans hus på måndag när han skulle gå ut för att köpa mjölk. Men då, efter en match, på arenan, tyckte jag att det var min skyldighet att försöka få den bilden. Inte bara stå på en presskonferens framför en massa reklamskyltar.

Det blev aldrig någon bild – Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck gick aldrig ut på planen.

--

Offside har en handfull medarbetare som tar ut lön, men hittills har ingen blivit rik på projektet. Bland andra fotbollsspelaren Kennet Andersson har gått in med pengar i tidningen, trots att hans finansielle rådgivare sa ”okej, vill du absolut göra det så…”. Alla pengar som blir över pumpas in i nya reportageresor eller går till arvoden till reportrar och fotografer. Offside betalar cirka 20 000 kronor plus omkostnader för ett bildreportage. Inga hisnande summor för allt arbete fotografen lägger ner, men ändå mer än de flesta stora tidningar betalar.

- Man kan inte säga ”vi har inte möjlighet”. Det handlar om att de flesta inte tar sig möjlighet. Om man kan utesluta tio meningslösa bilder i tidningen kan man istället satsa pengarna på ett genomarbetat bildreportage. Jag förstår inte hur folk kan förvånas över att vi har resurser att satsa på riktiga jobb. Det låter nog drygt att säga så men det är sant.

Och att det skulle vara dyrt att åka till exempel Brasilien är egentligen ett missförstånd, säger han.

- Visst, biljetten är dyrare, men sedan är det billigt att vara där.

Nu har Peter och de andra på Offside pratat mycket om att göra en annan tidning, en allmän reportagetidning med genomarbetade berättelser.

- Det ska visst inte gå ekonomiskt. Men det skulle ju inte Offside heller.

Teknikruta:

Peter Widing använder 1 Canon Eos 1D Mark II och 1 Canon Eos 5D. Objektiv från 15-400 mm (har alltid med ett 400 mm 2,8 på matcher). 1,4 x teleconverter.

Hasselblad 503 cx med Planar 100/3,5 och mellanring för porträtt.

Använder en mängd tillbehör som Pocket Wizard

(radiosändare-/mottagare) för fjärrstyrning av kameror. Manfrotto superclamp för att montera fjärrkamera med o s v.

Han är ”dålig på efterarbete”, säger att han är för gammal:

- Alla som har lärt sig skriva på skrivmaskin hamrar för hårt på tangenterna vid datorn. Ungefär så är det med mitt digitala efterarbete. När jag började fanns inga digitalkameror, även om vi började scanna neg och efterbearbeta i datorn när jag var på Expressen.

--