Namn: Lena Wellman

lder: 42

Bor: I Timmersdala utanfšr Skšvde

Familj: Maken Anders och barnen Oscar, 18, och Linnea, 16.

Husdjur: Hunden Jolly, katterna Saga och Silver samt en nymfparakit och en undulat.

Intressen: Vinprovning, resor och att lŠsa bšcker.

Framtidsplaner: Att bli en sŒdan dŠr hŠftig pensionŠr som reser hit och dit hela tiden.

--

 

Sommaren 1997 hittade Lena Wellman en knšl nŠra ljumsken.

Den fšrŠndrade livet fšr alltid.

 

Lena Wellmans Saab-kombi rullar in pŒ garageinfarten utanfšr det ljusblŒ trŠhuset i lilla Timmersdala utanfšr Skšvde.

Det Šr en vanlig tisdagseftermiddag och i husen runt om pŒ gatan pŒgŒr vardagsliv: falukorv steks, blšjor byts, det tjatas om lŠxor och lŠngtas till semestrar.

Spanieln Jolly mšter i dšrren och viftar pŒ svansen fšr att vŠlkomna sin matte.

Lena Šr mšrkblond och har brungršna šgon, Šr varken ljushyad eller ršdlŠtt.

Det vill sŠga: inte urtypen fšr nŒgon som fŒr malignt melanom.

Hon hade alltid betraktat sig som kŠrnfrisk, Šven om hon hade opererat bort ett vŠxande fšdelsemŠrke pŒ lŒret 1991, som nybliven tvŒbarnsmamma.

- Jag minns inte om lŠkarna pratade om cancer dŒ. Jag minns bara att de ringde och berŠttade att de skulle skŠra bort det dŠr mŠrket, och att barnen snodde runt benen pŒ mig i kšket. ÓDet kan ju inte vara nŒgot farligtÓ, tŠnkte jag.

Hon funderade inte mycket mer pŒ det efterŒt, Šven om hon gick pŒ kontroller varje Œr. I februari 1997 hade det gŒtt sex Œr utan att fler obehagliga fšdelsemŠrken dykt upp och lŠkarna friskskrev Lena.

Sommaren 1997 var varm och hŠrlig. Lena gick i shorts och satt i solen som vanligt. Fast hon hade lagt pŒ sig en del extrakilon under tiden som smŒbarnsmamma och bestŠmde sig fšr att gŒ med i ViktvŠktarna. Kilona rasade, men nŠr hon klŠmde pŒ sin nybantade mage kŠndes den inte riktigt som vanligt.

- LŒngt ner pŒ magen vid ljumsken satt en knšl stor som en tŠndsticksask. Jag var sŒ korkad, jag tŠnkte att det kanske vara sŒ min mage sŒg ut nufšrtiden. Men fastŠn jag var sŒ obekymrad ringde jag i alla fall till sjukhuset i Skšvde och fick komma in och kolla den. De bestŠmde att den skulle tas bort.

Lena tog lokalbussen till lasarettet. Hon trodde att hon skulle vara hemma igen efter nŒgra timmar efter en operation med lokalbedšvning. IstŠllet blev hon sšvd, och nŠr kirurgerna fŒtt klart fšr sig vad knšlen betydde blev operationen stor och dramatisk.

Knšlen var en metastas av malignt melanom. Den lšmska cancerformen hade spritt sig till hela lymfsystemet.

Det blev bšrjan pŒ ett helvete.

Tumšrerna dšk upp pŒ det ena stŠllet efter det andra. Lena opererade bort Šggstockar, livmoder och en lŒng bit av tunntarmen. Hon pršvade interferon, ett nytt lŠkemedel som slet hŒrt pŒ kroppen.

Vissa dagar var bŠttre, andra sŠmre. NŠr maken Anders var borta och Lena inte orkade hŠmta pŒ fritids fick barnen gŒ ensamma hem. Storebror Oscar som var 8 fick laga middag Œt sig och 6-Œriga Linnea. Falukorv och makaroner, medan Lena satt vid kšksbordet och švervakade om hon orkade sitta.

- Man ska inte behšva ta sŒdant ansvar nŠr man bara Šr 8 Œr. Jag fšrstšrde deras barndom, det Šr bara att inse. Det vŠrsta man sŠga till sina barn Šr ju att en fšrŠlder Šr sjuk och kan dš. Inte sŒ att jag har skuldkŠnslor, jag har ju inte valt att fŒ cancer. Kanske skulle jag kŠnna skuld om jag legat vŠldigt mycket i solen, eller gŒtt pŒ solarium. Men jag var inte mer i solen Šn nŒgon annan. Jag hade otur, helt enkelt.

 

NŠr det var som allra vŠrst skaffade Anders en hund Œt familjen, en stor trygg berner senner vid namn Nelly.

- Han ringde upp till mitt rum pŒ sjukhuset och frŒgade om jag orkade ta mig till fšnstret. DŠr pŒ parkeringen stod han med barnen och Nelly. Hon var helt underbar, och flyttade fokus i familjen frŒn mig. Det var precis vad barnen och vi behšvde.

 

Lena upplevde det som att hon hade en fiende i kroppen. Fšr att kunna besegra fienden ville hon ha sŒ mycket information som mšjligt, Šven obehaglig information.

Och specialistlŠkaren Ulrika Stierner sa sanningen: chansen att šverleva cancern nŠr den gŒtt sŒ hŠr lŒngt var mindre Šn en procent.

- Det handlade om promille. LŠkaren hade bara tre-fyra sega tanter som šverlevt bland sina patienter. ÓDem har jag fšr att komma ihŒg varfšr jag Šr lŠkare och fortsŠtter forska om hudcancerÓ, sa hon till mig. Jaha, sŒ det finns ŠndŒ nŒgra som šverlevt, tŠnkte jag. En sŒdan tant ska jag bli!

 

Lena ler lite Œt minnet dŠr hon sitter vid vardagsrumsbordet. Med vilja kommer man nog en bit pŒ vŠgen. Men det Šr fšrstŒs inte sŒ enkelt att cancer kan besegras enbart med vilja och šverlevnadsinstinkt.

LŠnge var Lena švertygad om att hon skulle dš. UtŒt hšll hon humšret uppe fšr att familjen skulle kunna fungera. Barnen visste att mamma skulle kunna dš. Samtidigt fšrsškte Lena och hennes man Anders ha en fungerande vardag, och semestra med barnen precis som andra familjer. De kšpte en husvagn fšr att inte behšva boka biljetter och stugor i fšrvŠg, utan kunna sticka ivŠg nŠr Lenas sjukdom tillŠt.

Ett fotoalbum frŒn semestern i Norrland visar glada barn i kepsar, vid brusande Šlvar och i stora skogar. Dit Œkte familjen fšr att Lena ville visa barnen sina rštter och huset i Boden dŠr hon bott som barn.

- DŒ trodde jag inte att jag skulle fŒ vara med nŠr barnen vŠxte upp. Jag ville ta dem med till min egen barndomsmiljš en enda gŒng.

 

Med barnen levde Lena hŠr och nu. NŠr hon var ensam grŠt hon. Hon hade dšdsŒngest och ville inte lŠmna sina barn. Hur ont hon sjŠlv hade, och hur rŠdd hon Šn var fšr dšden var det vŠrsta ŠndŒ att se hur dŒligt barnen mŒdde av att deras mamma var sjuk.

Hon gick lŒnga promenader och lŠrde sig pŒ vilka vŠgar i byn det brukade vara tomt, sŒ att hon kunde gŒ och grŒta ohŠmmat utan att bli upptŠckt.

- Solglasšgon Šr bra att ha.... Och svart humor, med det kommer man lŒngt. Maken och jag har precis likadan svart humor. En gŒng nŠr jag kom hem frŒn sjukhuset satt han i trŠdgŒrden hos grannen och drack en šl. ÓJasŒ, hŠr sitter ni och dricker gravšl, hojtade jag šver staketetÓ. Maken skrattade, men det gjorde inte grannen. MŒnga tror nog inte att man fŒr skoja med nŒgon som har cancer.

 

Under hela cancertiden hade Lena en šppen sjukskrivning frŒn sitt Šlskade jobb pŒ stadsdelsbiblioteket i Sšdra Ryd utanfšr Skšvde. Dit var hon alltid vŠlkommen nŠr hon orkade och kollegerna gav outtršttligt stšd.

De dagar hon mŒste stanna hemma blev datorn och olika diskussionsforum en hjŠlp. Lena blev nŠra vŠn med Marie, en annan smŒbarnsmamma som hade malignt melanom. De fick kontakt genom nŠtet och pratade i telefon nŠstan varje dag.

Ett fotografi av Marie ligger framfšr Lena pŒ vardagsrumsbordet nu. Det ser ut att vara taget pŒ en skolavslutning : en blond, sšt mamma som mšjligen ser lite trštt ut stŒr med tvŒ gŠngliga finklŠdda pojkar och en liten blond tulta i klŠnning pŒ en grŠsmatta.

- Vi hann aldrig trŠffas, Marie och jag. Vi hade bestŠmt att ses. IstŠllet fick jag ett mejl frŒn Maries Šldste son dŠr han tackade fšr min vŠnskap med hans mamma och berŠttade att hon skulle begravas nŠsta dag. Det Šr sŒ orŠttvist. Maries minsta var sŒ liten, hon kommer aldrig att minnas sin mamma. Cancer skulle inte fŒ drabba sŒ mŒnga i 30-40-ŒrsŒldern som det gšr.

 

Kanske var det cellgifterna som gjorde att Lenas cancer gav med sig till sist, kanske var det nŒgot annat. Tumšrerna slutade komma.

Men Lena Šr inte friskskriven. Hon gŒr pŒ kontroller hos specialistlŠkaren varje Œr. ÓNu har det gŒtt ett Œr igen. Det Šr bra.Ó brukar lŠkaren sŠga.

- Att fŒ se sina barn bšrja gymnasiet och komma ut pŒ andra sidan av det hŠr som hela mŠnniskor.. dŒ kan man vara nšjd med sitt liv.

Hur har du fšrŠndrats av cancern?

- Jag Šr mycket mer utŒtriktad nu. Privat kunde jag vara vŠldigt blyg fšrut. Men vad gšr det om jag skulle gšra bort mig?

- Och jag Šr mer medveten om solens risker. Jag fŒr hŒlla mig fšr att inte gŒ fram och sŠga till folk att klŠ pŒ sina smŒbarn i solen. Jag kan heller inte fšrstŒ hur folk kan sola solarium.

Hur Šr vardagen som šverlevare? €r varje dag fantastisk – eller hotfull?

- Jag vŠrdesŠtter vardagen och maken, barnen och mina fšrŠldrar. Men visst kan jag komma hem frŒn jobbet och slŠnga mig i soffan och gnŠlla loss efter en jobbig dag, precis som alla andra. SŒ lŠnge jag mŒr bra kŠnns livet inte hotfullt, men vid varje huvudvŠrk tŠnker jag att det kan vara en tumšr. Hittills har det gŒtt bra.

- Peppar peppar, tillŠgger Lena, tyst som fšr sig sjŠlv.

 

Skymningen faller šver Timmersdala. Det bšrjar bli dags fšr Lena att gŒ en promenad med Jolly.

Som šverlevare kŠnner Lena Wellman att hon har kraft och lust att hjŠlpa andra. Det finns ingen patientfšrening fšr mŠnniskor som drabbats av malignt melanom, som det gšr fšr till exempel bršstcancer.

- Nu finns Œtminstone jag. Och om jag kan stštta nŒgon i samma situation skulle jag bli jŠtteglad.

 

Text: Lena Kvist

Foto: Jerker Andersson

 

Lenas rŠddare i nšden:

LŠkaren Ulrika Stierner, som berŠttat sanningar men samtidigt gjort allt fšr att hŒlla humšret uppe pŒ sin patient.

Familjen – maken och barnen fanns alltid, alltid dŠr, ocksŒ under svŒra stunder.

Britt-Marie – vŠnnen som ocksŒ haft cancer som smŒbarnsmamma, och som fanns pŒ plats vid Lenas sjuksŠng inom15 minuter efter cancerbeskedet.

Kollegorna pŒ biblioteket – stŠndigt peppande.

Husdjuren – hunden Nelly och hennes eftertrŠdare Jolly flyttade fokus frŒn sjukdomen.

Datorn – oumbŠrlig nŠr man vill kommunicera med andra men inte orkar med ett vanligt socialt liv.

TrŠningen – work out, viktmanschetter och promenader gjorde det lŠttare att lita pŒ musklerna.

 

Malignt melanom fortsŠtter att ška

Malignt melanom eller elakartad hudcancer Šr en av de cancerformer som škar snabbast i Sverige.

Forskarna anser att det beror pŒ vŒra Šndrade solvanor under de senaste 40-50 Œren. Ju fler gŒnger man brŠnner sig i solen, desto mer škar risken fšr malignt melanom.

I Sverige drabbas ungefŠr 2000 personer varje Œr. Personer med ljus hy och ršdlŠtt hŒr lšper stšrre risk. Om sjukdomen upptŠcks tillrŠckligt tidigt Šr chansen att bli frisk god.

 

KŠlla: Cancerfonden samt Ulrika Stierner, Sahlgrenska universitetssjukhuset