Namn: Lena Wellman

Ålder: 42

Bor: I Timmersdala utanför Skövde

Familj: Maken Anders och barnen Oscar, 18, och Linnea, 16.

Husdjur: Hunden Jolly, katterna Saga och Silver samt en nymfparakit och en undulat.

Intressen: Vinprovning, resor och att läsa böcker.

Framtidsplaner: Att bli en sådan där häftig pensionär som reser hit och dit hela tiden.

--

Sommaren 1997 hittade Lena Wellman en knöl nära ljumsken.

Den förändrade livet för alltid.

Lena Wellmans Saab-kombi rullar in på garageinfarten utanför det ljusblå trähuset i lilla Timmersdala utanför Skövde.

Det är en vanlig tisdagseftermiddag och i husen runt om på gatan pågår vardagsliv: falukorv steks, blöjor byts, det tjatas om läxor och längtas till semestrar.

Spanieln Jolly möter i dörren och viftar på svansen för att välkomna sin matte.

Lena är mörkblond och har brungröna ögon, är varken ljushyad eller rödlätt.

Det vill säga: inte urtypen för någon som får malignt melanom.

Hon hade alltid betraktat sig som kärnfrisk, även om hon hade opererat bort ett växande födelsemärke på låret 1991, som nybliven tvåbarnsmamma.

- Jag minns inte om läkarna pratade om cancer då. Jag minns bara att de ringde och berättade att de skulle skära bort det där märket, och att barnen snodde runt benen på mig i köket. ”Det kan ju inte vara något farligt”, tänkte jag.

Hon funderade inte mycket mer på det efteråt, även om hon gick på kontroller varje år. I februari 1997 hade det gått sex år utan att fler obehagliga födelsemärken dykt upp och läkarna friskskrev Lena.

Sommaren 1997 var varm och härlig. Lena gick i shorts och satt i solen som vanligt. Fast hon hade lagt på sig en del extrakilon under tiden som småbarnsmamma och bestämde sig för att gå med i Viktväktarna. Kilona rasade, men när hon klämde på sin nybantade mage kändes den inte riktigt som vanligt.

- Långt ner på magen vid ljumsken satt en knöl stor som en tändsticksask. Jag var så korkad, jag tänkte att det kanske vara så min mage såg ut nuförtiden. Men fastän jag var så obekymrad ringde jag i alla fall till sjukhuset i Skövde och fick komma in och kolla den. De bestämde att den skulle tas bort.

Lena tog lokalbussen till lasarettet. Hon trodde att hon skulle vara hemma igen efter några timmar efter en operation med lokalbedövning. Istället blev hon sövd, och när kirurgerna fått klart för sig vad knölen betydde blev operationen stor och dramatisk.

Knölen var en metastas av malignt melanom. Den lömska cancerformen hade spritt sig till hela lymfsystemet.

Det blev början på ett helvete.

Tumörerna dök upp på det ena stället efter det andra. Lena opererade bort äggstockar, livmoder och en lång bit av tunntarmen. Hon prövade interferon, ett nytt läkemedel som slet hårt på kroppen.

Vissa dagar var bättre, andra sämre. När maken Anders var borta och Lena inte orkade hämta på fritids fick barnen gå ensamma hem. Storebror Oscar som var 8 fick laga middag åt sig och 6-åriga Linnea. Falukorv och makaroner, medan Lena satt vid köksbordet och övervakade om hon orkade sitta.

- Man ska inte behöva ta sådant ansvar när man bara är 8 år. Jag förstörde deras barndom, det är bara att inse. Det värsta man säga till sina barn är ju att en förälder är sjuk och kan dö. Inte så att jag har skuldkänslor, jag har ju inte valt att få cancer. Kanske skulle jag känna skuld om jag legat väldigt mycket i solen, eller gått på solarium. Men jag var inte mer i solen än någon annan. Jag hade otur, helt enkelt.

När det var som allra värst skaffade Anders en hund åt familjen, en stor trygg berner senner vid namn Nelly.

- Han ringde upp till mitt rum på sjukhuset och frågade om jag orkade ta mig till fönstret. Där på parkeringen stod han med barnen och Nelly. Hon var helt underbar, och flyttade fokus i familjen från mig. Det var precis vad barnen och vi behövde.

Lena upplevde det som att hon hade en fiende i kroppen. För att kunna besegra fienden ville hon ha så mycket information som möjligt, även obehaglig information.

Och specialistläkaren Ulrika Stierner sa sanningen: chansen att överleva cancern när den gått så här långt var mindre än en procent.

- Det handlade om promille. Läkaren hade bara tre-fyra sega tanter som överlevt bland sina patienter. ”Dem har jag för att komma ihåg varför jag är läkare och fortsätter forska om hudcancer”, sa hon till mig. Jaha, så det finns ändå några som överlevt, tänkte jag. En sådan tant ska jag bli!

Lena ler lite åt minnet där hon sitter vid vardagsrumsbordet. Med vilja kommer man nog en bit på vägen. Men det är förstås inte så enkelt att cancer kan besegras enbart med vilja och överlevnadsinstinkt.

Länge var Lena övertygad om att hon skulle dö. Utåt höll hon humöret uppe för att familjen skulle kunna fungera. Barnen visste att mamma skulle kunna dö. Samtidigt försökte Lena och hennes man Anders ha en fungerande vardag, och semestra med barnen precis som andra familjer. De köpte en husvagn för att inte behöva boka biljetter och stugor i förväg, utan kunna sticka iväg när Lenas sjukdom tillät.

Ett fotoalbum från semestern i Norrland visar glada barn i kepsar, vid brusande älvar och i stora skogar. Dit åkte familjen för att Lena ville visa barnen sina rötter och huset i Boden där hon bott som barn.

- Då trodde jag inte att jag skulle få vara med när barnen växte upp. Jag ville ta dem med till min egen barndomsmiljö en enda gång.

Med barnen levde Lena här och nu. När hon var ensam grät hon. Hon hade dödsångest och ville inte lämna sina barn. Hur ont hon själv hade, och hur rädd hon än var för döden var det värsta ändå att se hur dåligt barnen mådde av att deras mamma var sjuk.

Hon gick långa promenader och lärde sig på vilka vägar i byn det brukade vara tomt, så att hon kunde gå och gråta ohämmat utan att bli upptäckt.

- Solglasögon är bra att ha.... Och svart humor, med det kommer man långt. Maken och jag har precis likadan svart humor. En gång när jag kom hem från sjukhuset satt han i trädgården hos grannen och drack en öl. ”Jaså, här sitter ni och dricker gravöl, hojtade jag över staketet”. Maken skrattade, men det gjorde inte grannen. Många tror nog inte att man får skoja med någon som har cancer.

Under hela cancertiden hade Lena en öppen sjukskrivning från sitt älskade jobb på stadsdelsbiblioteket i Södra Ryd utanför Skövde. Dit var hon alltid välkommen när hon orkade och kollegerna gav outtröttligt stöd.

De dagar hon måste stanna hemma blev datorn och olika diskussionsforum en hjälp. Lena blev nära vän med Marie, en annan småbarnsmamma som hade malignt melanom. De fick kontakt genom nätet och pratade i telefon nästan varje dag.

Ett fotografi av Marie ligger framför Lena på vardagsrumsbordet nu. Det ser ut att vara taget på en skolavslutning : en blond, söt mamma som möjligen ser lite trött ut står med två gängliga finklädda pojkar och en liten blond tulta i klänning på en gräsmatta.

- Vi hann aldrig träffas, Marie och jag. Vi hade bestämt att ses. Istället fick jag ett mejl från Maries äldste son där han tackade för min vänskap med hans mamma och berättade att hon skulle begravas nästa dag. Det är så orättvist. Maries minsta var så liten, hon kommer aldrig att minnas sin mamma. Cancer skulle inte få drabba så många i 30-40-årsåldern som det gör.

Kanske var det cellgifterna som gjorde att Lenas cancer gav med sig till sist, kanske var det något annat. Tumörerna slutade komma.

Men Lena är inte friskskriven. Hon går på kontroller hos specialistläkaren varje år. ”Nu har det gått ett år igen. Det är bra.” brukar läkaren säga.

- Att få se sina barn börja gymnasiet och komma ut på andra sidan av det här som hela människor.. då kan man vara nöjd med sitt liv.

Hur har du förändrats av cancern?

- Jag är mycket mer utåtriktad nu. Privat kunde jag vara väldigt blyg förut. Men vad gör det om jag skulle göra bort mig?

- Och jag är mer medveten om solens risker. Jag får hålla mig för att inte gå fram och säga till folk att klä på sina småbarn i solen. Jag kan heller inte förstå hur folk kan sola solarium.

Hur är vardagen som överlevare? Är varje dag fantastisk – eller hotfull?

- Jag värdesätter vardagen och maken, barnen och mina föräldrar. Men visst kan jag komma hem från jobbet och slänga mig i soffan och gnälla loss efter en jobbig dag, precis som alla andra. Så länge jag mår bra känns livet inte hotfullt, men vid varje huvudvärk tänker jag att det kan vara en tumör. Hittills har det gått bra.

- Peppar peppar, tillägger Lena, tyst som för sig själv.

Skymningen faller över Timmersdala. Det börjar bli dags för Lena att gå en promenad med Jolly.

Som överlevare känner Lena Wellman att hon har kraft och lust att hjälpa andra. Det finns ingen patientförening för människor som drabbats av malignt melanom, som det gör för till exempel bröstcancer.

- Nu finns åtminstone jag. Och om jag kan stötta någon i samma situation skulle jag bli jätteglad.

Text: Lena Kvist

Foto: Jerker Andersson

Lenas räddare i nöden:

Läkaren Ulrika Stierner, som berättat sanningar men samtidigt gjort allt för att hålla humöret uppe på sin patient.

Familjen – maken och barnen fanns alltid, alltid där, också under svåra stunder.

Britt-Marie – vännen som också haft cancer som småbarnsmamma, och som fanns på plats vid Lenas sjuksäng inom15 minuter efter cancerbeskedet.

Kollegorna på biblioteket – ständigt peppande.

Husdjuren – hunden Nelly och hennes efterträdare Jolly flyttade fokus från sjukdomen.

Datorn – oumbärlig när man vill kommunicera med andra men inte orkar med ett vanligt socialt liv.

Träningen – work out, viktmanschetter och promenader gjorde det lättare att lita på musklerna.

Malignt melanom fortsätter att öka

Malignt melanom eller elakartad hudcancer är en av de cancerformer som ökar snabbast i Sverige.

Forskarna anser att det beror på våra ändrade solvanor under de senaste 40-50 åren. Ju fler gånger man bränner sig i solen, desto mer ökar risken för malignt melanom.

I Sverige drabbas ungefär 2000 personer varje år. Personer med ljus hy och rödlätt hår löper större risk. Om sjukdomen upptäcks tillräckligt tidigt är chansen att bli frisk god.

Källa: Cancerfonden samt Ulrika Stierner, Sahlgrenska universitetssjukhuset