Text: Lena Kvist

Om man googlar Vincent Skoglunds namn får man upp diverse glimtar ur hans liv på skärmen.

På en sajt berättas att han blivit ”Årets snowboardfotograf”, en annan kan meddela att en hudvårdsserie för män har valt Vincent Skoglund till ”Man of the Month”.

På en vimmelbild i nättidningen Stureplan bär Vincent solglasögon och har en gulgrön drink med sugrör i handen.

Är Vincent Skoglund en brattig glidartyp?

Det tar honom inte mer än fem minuter på stamstället Kaffebar på Hornsgatan innan han har punkterat den fördomsbilden totalt.

Dal-målet gör nog sitt till. Det låter trivsamt, som om Vincent kom från Falun till storstan i förrgår. Dessutom visar sig Vincent vara ovanligt hjälpsam när han outtröttligt scannar av folk som trängs i ledet bakom bardisken där vi sitter och hjälper till att langa ut kaffe, mackor och växelpengar.

Vincent har bott och arbetat i London i fem år, men flyttade tillbaka till Sverige förra året. Nu har han sin studio på Söder i Stockholm. Det är ett gammalt omgjort höloft med synliga takbjälkar. En snowboard står lutad mot väggen, fotoböcker ligger i högar, en till döds misshandlad krukväxt står törstande på ett skrivbord.

Han flyttade till Stockholm från London trots att han egentligen älskar den del av östra London som var hans hemkvarter.

- Östra London är nog Europas mest internationella plats. Där finns Banglatown, massor av italienare och folk från alla möjliga länder. Jag var mitt i den kokande grytan och det var jäkligt inspirerande.

I London öste inspirationen konstant över honom utifrån, säger Vincent. Tillbaka i Stockholm får han hitta den själv, hämta den inifrån.

- Det går bra det också. Jag kom till någon sorts punkt där jag ville bestämma var jag skulle bo de närmaste tio åren. Att flytta hem handlade mycket om att komma nära familjen. Jag har inga barn själv men syrran har två kids som jag kan träffa mycket oftare nu. I London handlade nästan allt umgänge om att gå på puben, man tröttnar på det.

För jobbets del spelar det ingen större roll var Vincent bor. De flesta uppdragen fanns ändå i Sverige eller USA, även när han bodde i London. Många svenskar har nog sett hans lekfulla JC-reklam i svart och vitt, eller de vintriga reklambilderna för Lätt&Lagom.

Sportiga fräscha modeller mot en bakgrund av ett vackert vinterlandskap är förstås inte särskilt nyskapande i sig, tvärtom. Men det är något med modellernas blickar och med iskylan i det vackra vinterlandskapet som biter sig kvar och gör bilden till något mer än en dussinreklambild.

Det absolut största och roligaste jobbet hittills i karriären gjorde Vincent nyligen för Adidas. Han fick i uppdrag att åka till 12 städer på sex veckor och fotografera hos Adidas samarbetspartners världen över. Kampanjen gällde Adidas Adicolors, en sko av basketmodell som är en modern klassiker för gympaskoälskare.

Adicolor handlar mycket om personligt uttryck och bärarnas egen kreativitet. (Den finns bland annat i en helvit version med sålts med åtta tuschpennor, så att köparen kunde fixa sin egen unika design.)

I samma fria kreativa anda fick Vincent sitt reklamuppdrag för Adicolor. Ofta är kommersiella jobb noggrant styrda av diverse reklambyråmänniskor. I det här fallet fanns inte ens en art director eller assistent med på resorna. Vincent reste helt ensam, med fria händer.

- Jag fick jobbet med fem dagars varsel, och uppdraget var att fota på mitt eget sätt.

Han började resa frenetiskt. Från Puccis förnäma miljö i Florens, där familjen Pucci visade upp gamla anor och enorm rikedom, till coola sneakersbutiker som Dave’s Quality Meat i New York och Crooked Tongues i London. Från alla klottersanerares största fiende, sprejfärgtillverkaren Montana Spray Cans fabrik, till den kände japanske konstnären Taro Okamotos fantasifulla verk.

För stor frihet kan bli förlamande. Men Vincent hittade snabbt en form för sitt uppdrag. Kreativitet var den röda tråden han hittade hos alla dem han skulle fota. I övrigt hade de inget gemensamt.

- Styrkan låg i att alla var olika, insåg jag. Så bilderna fick också bli helt olika varandra.

Medan Montana Spray Cans-skildringen består av dokumentära bilder av fabriken är till exempel Crooked Tongues-bilderna lekfulla skräckbilder. Jack Uppskäraren går genom Londons gator, och en samling gympadojor på en ledning i skyn hänger som onda fåglar mot himlen. (Ingen av bilderna visar för övrigt Adidasskor, om nu någon trodde det.)

Efter sex veckor kom Vincent tillbaka till England och visade bilderna för reklambyrån. De hade inte sett en enda ruta i förväg, så han var förstås ganska spänd på vad uppdragsgivaren skulle tycka.

- Jo, dom gillade det, konstaterar Vincent blygsamt.

Det är en underdrift. Projektet startade utan bestämt mål, men nu ville uppdragsgivarna göra en utställning i fem städer: Rom, Berlin, Stockholm, Paris och Hongkong.

Dessutom fick Vincent den stora äran att designa sina egna Adicolors. Hans modell ger ordet färgstark en ny dimension och har Vincent Skoglunds porträtt i guld på tungan. Någon fotograf har knappast blivit utvald som gästdesigner hos Adidas förut, däremot har hiphopstjärnor som Run DMC och Missy Elliott och en del basketstjärnor fått Adidasmodeller uppkallade efter sig.

Vincent är född 1974 och växte upp i Falun. Han började fotografera på gymnasiet i Falun, där av en slump en av Sveriges första foto- och mediautbildningar på gymnasienivå fanns. Först ville han syssla med regi, och försökte göra tungsinta skandinaviska kortfilmer i Roy Anderssons anda.

- Men det blev så urvattnat och dåligt. Man skulle grupparbeta hela tiden och den kreativa cykeln var så lång att jag tappade sugen.

När Vincent tog med sig en kamera ut i stället var det som om allt föll på plats.

- Jag fick en egen röst. Sen var det kameran och jag.

På den tiden – mitten av nittiotalet - hade Vincent sinnessjukt mycket energi, säger han. Han åkte snowboard, som fortfarande var ganska nytt då, och han fotograferade.

Efter gymnasiet hade han två spår i livet att välja mellan.

Antingen flytta till Stockholm och bli assistent hos en professionell fotograf – mycket matnyttigt, förstås – eller sticka till Åre med snowboarden under armen och ett halvtidsjobb på Konsum som enda försörjning.

Det blev Åre.

- Jag åkte varje dag och byggde ett svartvitt labb i garderoben, minns Vincent.

Kameran fanns ofta med i backen och efter ett tag började Vincent göra sig ett namn som snowboardfotograf. Under sent 1990-tal drog han från skidort till skidort med kamera och snowboard för att hitta nya häftiga backar och kameravinklar.

- Det tog lång tid innan jag vågade skicka in mina bilder till någon tidning. Men när jag väl gjorde det small det till och jag blev publicerad i skid- och snowboardtidningar i hela världen: amerikanska, tyska, franska och sydamerikanska. Snowboard var en subkultur då, inte mainstream som idag, men den växte snabbt.

Vincent var med och skapade en ny estetik. Han tog med hasselbladaren och studioblixtarna i backen och jobbade med nya vinklar och nytt ljus.

Efter ett tag insåg Vincent att han kunde försörja sig så sina bilder, han behövde inte längre jobba på Konsum eller på tryckeri som var ett annat brödjobb.

- Det var en av mitt livs gladaste stunder när jag förstod det. Där jag kommer ifrån är jobbet inte något som man har särskilt kul på, bara ett ställe som man suckar lite över ibland och går till igen på måndagsmorgonen. Min pappa är snickare, och ingen i min familj har haft ett fritt yrke. Samtidigt måste jag ge min familj cred för att alltid ha peppat mig. De har aldrig tjatat om att jag måste ha ett ordentligt jobb eller utbildning, utan haft en fullständig tillit till mig oavsett vad jag har hittat på.

Att våga följa sina drömmar är viktigt. Att stötta andra att göra det likaså.

- Jag ska tillbaka till min gamla gymnasieskola och hålla föredrag snart. Det blir mitt första föredrag och jag är helt sinnessjukt peppad inför det. Det känns bara så viktigt.

Vincents egen favorit för tillfället är Edward Burtynsky, en kanadensisk fotograf som tar storslagna bilder av landskap som människan varit med och påverkat.

En smått Papphammar-artad scen uppstår när Vincent ska rota fram sin favoritfotobok med Burtynsky, Manufactured landscapes,

ur den provisoriska bokhyllan.

- Carl! Det rasar här, kan du hjälpa mig, hojtar Vincent till sin assistent medan han knäar under fotoböckerna i famnen som hotar ramla.

Till sist får han fram boken ur högen och börjar visa:

- Titta här. Visst är han solid?

--

Under 2000-talet har Vincent glidit bort från snowboardsfotografens roll. Han hade länge 300 resdagar om året, och tröttnade ganska rejält på det.

En gammal bräda står fortfarande lutad mot väggen i studion och han åker gärna, men han förknippar sig inte lika starkt med snowboardlivet varken som fotograf eller åkare. Ibland kastar han sig nerför en backe med Leican i innerfickan, men själva snowboardvärlden är inte längre hans.

- Det var friare förr. Nu har det blivit mer som en sport. Jag är totalt ointresserad av resultat och vem som vinner tävlingar. Det jag går igång på är kreativiteten, rörelsen och känslan av vad kroppen kan göra.

Friheten och kreativiteten har Vincent velat behålla, och han säger att det finns företag som förstår värdet av att det kommer fram i bilder. Många av hans kommersiella bilder kommer indirekt från åren som snowboardfotograf. Skid- och snowboardtillverkare som Salomon och Burton har varit viktiga kunder. Senare kom andra sportrelaterade jobb som kampanjer för Nike och senare det stora Adidasjobbet. Till och med ett jobb för Unicef, när Vincent åkte till Nepal och till en gruvby i Bolivia kom via snowboardfotograferandet.

- Det var någon på Unicef som kom från snowboardvärlden och kände till mig.

De stora reklamjobben köper honom tid att göra egna konstprojekt. Han plockar fram några första kopior av det egna arbetet: naturbilder.s

- Jag är intresserad av naturen, men de flesta naturbilder är inte så intressanta. När jag är i naturen känner jag. Men när jag ser på många naturbilder känner jag ingenting.

Vincents egna naturbilder är ganska oroande. Mörk suggestiv skog i dramatiskt ljus. Som om utomjordingarna kommit på besök och fört bort något som egentligen skulle vara där. Trots att bilderna är, tja, rätt tomma, bär de på stum spänning och efterlämnar en stark magkänsla. Vackra är de också, förutsatt att man har en dragning åt det storslagna och lätt makabra. Ännu är han inte redo att visa sina naturbilder, men det kommer.

- Ett galleri har visat intresse.

Fler bilder på www.adicolorbyvincent.com och www.familymanagement.se

Liten ruta:

Vincent Skoglund använder Leica, Hasselblad och digitalkameran Canon 20D. Han är noga med ljus och var tidig med att ta med studioblixtar till skidbacken. Till egna projektet använder han Linhof storformatkamera. Vincent tror inte på att fastna vid datorn, utan söker bilder med en råare känsla och utan stora åthävor.

Assistenten Carl Kleiner är ofta med på fotograferingar och gör visst Photoshoparbete, i mån av tid.

Vincent lämnar annars oftast bort Photoshop-arbetet till någon som kan det bättre än han själv.

- Det är som att ha en kopist. Man måste synka med personen och när man jobbat tillsammans förstår de vad han vill ha.

Måste man ha en jättebudget för att lämna bort Photoshoparbetet?

- Nja. Många av bilderna kräver inte så jättemycket jobb. Ibland kan det handla om 20 minuters jobb för någon som är van medan det tar fyra timmar för mig. Om jag då har tio bilder är det veckas arbete. Det handlar lite om hur man värderar sin egen tid.