Ingress:
Ett bakre rum på Konstmuseet i Göteborg. En liten orolig samling människor rör sig runt en hög bilder på ett bord. Det är några av museets anställda, en fotoassistent, och Hasselblad Centers intendent Hasse Persson.
I mitten står fotograf Lars Tunbjörk stilla med rynkad panna och stirrar på vad han just upptäckt: en ljusgrå, i det närmaste osynlig prick på bildens vita kant.
Så hittar han en till, och en till. Han bläddrar bland de nyramade bilderna, och hittar små, små prickar på nästan varenda en.
- Hur kunde jag missa det här? muttrar han.
- Men det finns inte en människa på miljonen som kommer att upptäcka den där pricken, Lars, säger någon.
- Robert Frank och Boris Mikhailov hade ju massor av små stänk på sina bilder när de ställde ut, försöker en annan.
- De måste göras om, slår Lars Tunbjörk fast.
Fotoassistenten Mattias Ahlm och en av konstmuseets anställda sätter igång. Ramarna ska öppnas igen, prickar ska tvättas bort med vatten och tops, bilder torkas försiktigt med hårblås, ramar sättas tillbaka. 50 bilder. Det kommer att ta nästan hela dagen. Men det måste bli perfekt.
Lars Tunbjörk är mycket noggrann med sina bilder.
Kanske låter det också som om han är en bossig, diktatorisk typ.
Det är fel.
Jag tror han helst skulle tagit hand om slitgörat med prickarna själv, och låtit sin assistent sitta i en soffa och dricka kaffe och berätta om sig själv.
Tunbjörk är inte så värst förtjust i intervjuer, även om han fått vänja sig med åren.
Sedan det stora genombrottet med Landet utom sig 1993 har intervjuerna varit många, många.
Boken blev en verklig succé, kritikerna älskade den och vi svenskar skrattade tills ögonen tårades (eller om det nu var så att vi grät?). En "tunbjörkare" blev ett begrepp inom fotovärlden, och bilderna åkte till New York och Paris, Kina och Latinamerika.
Landet utom sig var inledningen på en trilogi. Våren 2002 kom den andra delen, Kontor. Bilderna som just nu får sina prickar bortsuddade utgör den tredje och sista delen: Hem.
Bilderna i Hem är annorlunda.
Inte publikflirtande, absurda och färgstarka som i Landet utom sig.
Inte småroliga och tagna med en förundrad utomjordings blick som i Kontor.
De är tysta, allvarliga och tomma på människor.
Ändå bär de spår av mänsklig närvaro: någon saknas.
- Hem är ett mer personligt projekt än mina tidigare. Men vad bilderna visar säger jag inte; det vill jag lämna upp till betraktaren att avgöra. Lite svepande kan jag säga att jag återvänt till mina barndomsmiljöer, alla bilderna skulle kunna vara tagna i Borås även om de inte är det.
Det var på Dammsvedjan i Borås allt började, på en lugn liten villagata med nybyggda tegelhus och prydliga häckar: precis en sådan där gata som föräldrar brukar tänka att det är bra för barn att växa upp på. Lärarparet Tunbjörk byggde sitt hus 1955, och 1956 kom enda barnet Lars.
Inom gångavstånd fanns en nybyggd skola i brunt tegel, en Konsumbutik, en Vivobutik och Sjöbloms damsalong (det här var på den tiden då kvinnor fortfarande lade håret hos frisör på lördagarna). Nedanför backen, vid den nybyggda kyrkan fanns en nybyggd ungdomsgård.
- Där, på ungdomsgården, gick jag min första fotokurs. Jag var tolv år.
De flesta människor har haft andra jobb innan de väljer sitt yrke. Men Lars Tunbjörk har alltid varit fotograf. När andra tonåringar städade sjukhus och klippte kommunens gräsmattor stod han i Borås Tidnings mörkrum, eller skötte den dånande klichéapparaten som stod mitt på fotoavdelningen i början av 1970-talet. Praktik blev vikariat som blev fast jobb.
- Sedan flyttade jag till i Stockholm och ingick i en frilansgrupp. Jag hade inga konstnärliga ambitioner på den tiden, utan var bildjournalistiskt inriktad. Ett jobb på DN var det bästa jag kunde tänka mig. Jag jobbade mycket, det fanns hur mycket uppdrag som helst. Vår frilansgrupp var en sorts kooperativ, även om vi inte kallade den så, och vi delade på alla pengar vi drog in. Då kunde jag inte precis säga "nej tack, jag ska ut och fotografera parkeringsplatser för mitt eget projekt" när uppdragsgivarna ringde.
Det var på Stockholms-Tidningen i början av 1980-talet som Lars Tunbjörk började arbeta mer experimentellt. Hela hans frilansgrupp blev övertalad att börja på redaktionen, och gavs gott om tid och utrymme för en annorlunda bildjournalistik.
När tidningen lades ner stod uppdragsgivarna i kö för att anlita Tunbjörk som frilansare.
Han var framgångsrik redan före Landet utom sig, men efter den blev han en av Sveriges mest ansedda fotografer; enligt vissa en av de mest tongivande i världen i sin generation.
Nästan alla recensioner och intervjuer med Lars Tunbjörk har varit översvallande positiva.
- Ja. Men i våras med Kontor fick jag faktiskt två negativa recensioner, säger Lars Tunbjörk och skrattar lite. Det sved, och då insåg jag att jag faktiskt bara var van vid att få beröm. Min fru påpekade att det var första gången på tio år som någon kritiserat det jag gjort.
Ibland har du trots allt blivit ifrågasatt för att du har ett ovanifrånperspektiv och skrattar åt folk?
- Jag tycker inte att jag har ett ovanifrånperspektiv. Jag känner mig som en del av det Sverige jag dokumenterar, med undantag av Kontor-projektet där jag var en utomstående. Men med Kontor vill jag absolut stå på de anställdas sida.
Lars Tunbjörk är alltid tydlig med att han är fotograf, så att de som inte vill vara med på bild kan undvika det.
- Samtidigt har jag mest fått positiva reaktioner från de som varit med på bilderna. De som var med i Kontor blev i och för sig förvånade över att deras arbetsplatser såg så fula ut på bild, säger han och skrattar lite.
Hem är svårare, kanske inte för konstkritiker men för den vanliga publiken.
- Många kommer nog att tycka att bilderna är förbryllande. Som alla mina bilder som jag själv är nöjd med är de dubbelbottnade. Samtidigt som de är sorgliga är de vackra. Egentligen hänger Hem mer ihop med Landet utom sig än med Kontor. Jag har hållit på länge vid sidan av övriga jobb, pappaledigheter och annat.
Senare berättar han mer: han började fotografera i och utanför sitt föräldrahem efter att pappan gått bort för tio år sedan.
Åtta år är lång tid, saker och människor hinner förändras. Har projektet blivit som du tänkt?
- Ja, det tycker jag. Egentligen hade jag inte tänkt släppa Hem förrän nästa år, eftersom Kontor fortfarande är så ny. Men några av de färskaste bilderna visade något helt annat än de andra. Då förstod jag att det var dags att sätta punkt.
Den speciella Tunbjörktouchen får han fram genom att slå en blixt rätt på motivet utomhus. Motivet plattas till och får lätt overkliga färger.
- Första gången jag använde den tekniken var till en bok om Paris. Jag brukade alltid fotografera i svartvitt, och det passar bra i Paris som har ett grått jämnt ljus. Men förlaget ville ha färg. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lösa det, och började experimentera med blixt. Sedan tog jag med mig tekniken när jag bytte format och började med Landet utom sig.
En tanke är att få en starkare dokumentär känsla genom att ljusa upp vissa partier i bilden, förklarar han.
- Alla fält i bilden är viktiga, därför ska de vara jämnt belysta. Först tyckte folk att det såg surrealistiskt ut. Men jag tycker egentligen att ett färgfotografi med kolsvarta skuggor ser mer surrealistiskt ut.
Han är ute efter en speciell dallrande högsommarkänsla, säger han: samma känsla som ett barndomens sommartomma Borås gav honom mitt i juli. Känslan är möjligen densamma i Hem, men formspråket är ganska olikt Tunbjörks tidigare.
-
Vilken plats tycker du att fotografen har i den svenska konstvärlden?
- Det är lite skillnad på fotografen och fotografiet, faktiskt, det har blivit någon sorts konstig uppdelning. Fotografiet har större plats än på länge, eftersom många konstnärer har gått över till foto. Med fotografen är det värre. Det har blivit svårare för den traditionella dokumentärfotografen att publicera längre reportage i tidningar. Ofta ser man att en fotograf fått ett stipendium för ett projekt, men sedan får man aldrig se de färdiga bilderna eftersom det finns för få tillfällen att ställa ut. I Danmark är det mycket lättare. Jag ställde ut i Odense i somras, och då fanns det ett litet rum bredvid utställningshallen, där danska fotografer kunde visa upp pågående projekt. Det skulle finnas mer sådant här.
Tycker du att dina bilder är politiska?
- Ja, det får jag nog säga att de är. Inte Hem, men de två tidigare.
Är du arg?
- Ja. Först kände jag en skräckblandad förtjusning när jag började med Landet utom sig. Men jag blev bara argare och argare ju längre jag kom i arbetet.
Men på vad?
- På nedmonteringen av folkhemmet. Och den hade bara börjat då, sedan dess har det blivit värre och värre.
Brukar du diskutera dina bilder med någon under arbetets gång?
- Ja, det gör jag. Med min fru Maud och min assistent Mattias. Jag brukar visa dem för några kolleger också och få respons. Anders Petersen och Håkan Elofsson har varit en stor hjälp.
Du har börjat på ett nytt projekt?
- Ja, det är nästan färdigt faktiskt. Vi har deadline vid nyår och boken kommer i början av nästa år. Den ska handla om olika sorters socialt arbete, i reportageform men med historiska, politiska och filosofiska bitar. Jag jobbar ihop med en författare och forskare som heter Göran Odbratt. Ett reportage handlar om en ung kille som sitter inne för mordförsök på en polis. Varför? Hur hamnade han där?
Lars Tunbjörk frågar sånt som nästan ingen annan frågar. Han ser sånt som nästan ingen annan ser.
Hans bilder handlar kanske om att bryta vaneseendet, kanske om att göra vackert av det till synes fula och fult av det till synes vackra. De förbisedda detaljerna får en viktig roll i bilden, och helheten blir en helt annan.
Lars Tunbjörk erkänner med ett lite generat skratt: jo, han har registrerat hur sladdarna går och hur ventilerna är placerade i rummet vi sitter.
Han kan liksom inte låta bli.
Lena Kvist
--
* Lars Tunbjörk är född 1956. Han bor på Söder i Stockholm tillsammans med fotografen och filmaren Maud Nycander. De har döttrarna Olga, 7, och Ella, 4 år.
* Tunbjörk har gett ut fotoböckerna Gränslösa bilder (Lucida 1987), Om sakernas tillstånd i Paris 200 år efteråt (Wiken 1989), Landet utom sig (Journal1993) Kontor (Journal 2002) och Hem (Steidl 2002). I början av nästa år kommer ännu en bok, som handlar om socialt arbete.
* Till sina egna projekt använder Tunbjörk en Mamiya mellanformatskamera med två objektiv, ett 80 mm och ett 65 mm, samt en bärbar blixt och ett stativ. Han använder en lång rad andra kameror till sina kommersiella uppdrag, men aldrig digitalkameror.
* När framkallningen är klar börjar mörkrumsarbetet. Det sker i omgångar eftersom han vill lägga undan bilderna och titta på dem igen några gånger. Han arbetar alltid traditionellt, äger ingen scanner och kan inte Photoshop.
* Tunbjörk försörjer sig till stor del på reklamuppdrag, mest för utländska uppdragsgivare. Han arbetar även för tidskrifter som New York Times Magazine och tyska Geo.
* Fotografer han inspirerats av är Christer Strömholm och Hans Malmberg. Bland nyare svenska förmågor tycker han mycket om Miriam Bäckström och JH Engström.
* Utställningen Hem/Kontor visas till och med 3 november på Hasselblad Center.