--

Vi är i Göteborg, det är september. Tuija Lindström kan fortfarande sitt Göteborg. Hon diskuterar sakkunnigt kaféer, vet var man får och inte får röka, var det brukar vara trångt i lunchrusningen.

Hon väljer café au lait och ett franskt kafé. Det ligger just intill hennes förra lägenhet, och inte heller långt ifrån där Högskolan för fotografi och film låg under de tio år Tuija Lindström var professor.

Vissa fotografer kan inte formulera sig i ord, kanske är det därför de börjat fotografera. När man frågar om hur de tänkt och hur de gjort och hur de levt mumlar de och hummar något om "det bara blev så".

Tuija Lindström är av en helt annan sort. Hon formulerar sig väl, snabbt, genomtänkt.

Hon svarar uppriktigt på de frågor hon vill, och duckar mjukt elegant för resten.

Tuija Lindström har just avslutat en mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs, en jätteutställning i tolv rum som gick under namnet "Look at us". Nu pustar hon ut.

I förordet till katalogen till Liljevalchsutställningen skriver konsthallschefen Bo Nilsson att han inte hade insett hur kontroversiell Tuija Lindström var innan han berättade för några kolleger i konstbranschen vem som stod på tur för nästa mitt-i-karriären-utställning. "Vad spännande! Hur vågar ni?" undrade konstkännarna.

Sådana rader i ett katalogförord är egentligen inte så mycket att bry sig om. Folk säger ju om nästan alla konstnärer att hon eller han är kontroversiell, går mot strömmen, står utanför etablissemanget och går sin egen väg.

Men Tuija Lindström har faktiskt - ofrivilligt - ställt till en del rabalder under årens lopp.

Inte främst med bilder, utan med ord och genom att vara sig själv.

En del manliga pressfotografer glömmer henne knappast. När Tuija Lindström var professor på Högskolan för fotografi och film sa hon i en intervju att svensk pressfotografi var tråkig, och att de medelålders män som dominerade den sprang omkring med sina teleobjektiv som fallossymboler.

Svenska pressfotografer blev rasande, Expressens Jacob Forsell skrev i en debattartikel: "lämna oss i fred och håll dig till dina flytande lik din djävla strykjärnsprofessor annars kör vi ner teleobjektivet i halsen på dig".

Reaktionen visar hur infekterad situationen blev.

- Det där med teleobjektiven som fallossymboler var inte precis min uppfinning, det var ett allmänt skämt. Man häpnar ju över att det blev så våldsamt, det handlade nog inte så mycket om press- eller konstfotografi. Det var en förvirrad tid för alla med den enorma tekniska utvecklingen där digitaliseringen kom. De tidigare värdesystemen föll och behövde förändras. Fotografins trovärdighet ifrågasattes.

Kanske var liknelsen ett allmänt skämt, men att det var just Tuija Lindström som använde det spelade förstås stor roll. Tuija hade blivit en auktoritet i Sveriges fotovärld, en auktoritet hon säger att hon aldrig velat vara.

- Moncia Englund och sökte tjänsten på fotohögskolan mer som en markering, nästan som ett performance eftersom det till en början inte fanns några kvinnliga sökande. Plötsligt satt jag där som professor. Jag var inte färdig uppgiften, kan jag se nu i backspegeln. Jag hade ingen pedagogisk erfarenhet på högskolenivå.

Tuija Lindström påpekar flera gånger att hon inte gjorde något ensam. De var många lärare, gästlärare och elever som förändrade utbildningen tillsammans. Ändå är det hon som lyfts fram som den som förändrade fotohögskolan i grunden.

Fotohögskolan blev Högskolan för fotografi och film och gick från att vara en yrkesutbildning till en konstnärlig utbildning. Den fick en tvåårig mastersutbildning, en tvåårig filmutbildning och institutionen blev en del av den konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.

Nan Goldin, Robert Frank, långa rader av gästlärare från Europa och USA kom och gick.

Vissa elever blev inspirerade och blomstrade. Andra blev knäckta och handlingsförlamade av uppgifter som den när Tuija Lindström uppmanade de nya ettorna att utforska sig själva under en termin.

Tuija Lindström medger att hon ibland var hård som lärare.

- Eleverna måste göra jobbet själva. Ingen annan kan göra det åt dem.

De bästa åren på fotohögskolan var 1992-96, tycker hon.

- Jag borde ha slutat efter de första fem åren, med facit i hand. De sista åren började jag tappa intresset. Men det var inte så lätt att gå, jag var ensamstående mamma och hade svåra ekonomiska villkor. De uppdragsgivare jag haft tidigare hade ju fallit bort under tiden jag var professor.

I uppdraget fanns tydligen också outtalade förväntningar på en kvinnlig professor. Ett år på fotohögskolan samlades ettorna till ett möte. De var upprörda, men det var inte Tuija Lindströms undervisning de hade invändningar emot.

- Jag har aldrig brytt mig så mycket om kläder och sånt utan varit mer av en nature girl. Efter det där mötet skickade eleverna fram en stackars tjej för att meddela att jag borde gå till frisören, skaffa nya kläder, inte alltid gå i svart utan vara lite mer representativ.

Tuija Lindström skrattar så högt att några unga tjejer vid ett kafébord snett bakom vänder sig om och kikar.

Den feministiska sidan var en del av helheten när Tuija Lindström blev professor.

- Självklart fanns det en medvetenhet om… vad heter det nu, det där ordet som man pratar om… genus! Det var vi på HFF som började med det feministiska tänkandet inom den konstnärliga fakulteten. Men jag har aldrig varit så bra på den där kollektiva feminismen, jag var rebell på mera allmän plan. Mer Ulrike Meinhof-typen. Och det såg man ju hur det gick för henne, säger Tuija Lindström och skrattar sådär högt igen.

- Å, shit. Jag har säkert sagt så. Det är löjligt att uttrycka sig på det viset.

- Det finns manliga och kvinnliga motivval, och manliga och kvinnliga villkor. Jag blev mamma första gången när jag var 19 år gammal. Kvinnor har inte kunnat resa ut i världen lika enkelt som män har gjort i alla tider.

Landskap har alltid varit ett typiskt manligt motivval.

- Titta på Ansel Adams, Sebastião Salgado… Jag har alltid tyckt mycket om William Eggleston just därför att att han står för en annan sorts fotografi, kan visar de små tingen.

Tuija Lindströms mäktiga bildsvit Sandemar är en direkt kommentar till den manliga landskapsfotografin. Sandemar kom till i början av 1990-talet. Bilderna för tankarna till bergskedjan i fjärran, pyramiderna i öknen, det stora äventyret. I själva verket är de tagna i ett grustag på Dalarö, i närheten av där Tuija Lindström och hennes familj bodde före flytten till Göteborg. När man vet om det får bilderna en helt annan dimension: de blir både roliga och samhällskritiska.

Överhuvudtaget tycker Tuija Lindström att det finns mycket humor i hennes bilder, humor som inte alla upptäcker.

Själv minns jag när jag såg Harbour Works i Göteborg för rätt många år sedan, och gick från galleriet med en känsla av dyster tomhet.

- Humor har väl också så många olika nyanser. Det roliga i Harbour Works ligger väl närmast i det tragikomiska, att trots alla hamnar i världen har vi svårt att kommunicera med varandra. Filmen Far away ingår i verket — kanske har dialogen stannat upp i väntan på nya metoder.

Tuija Lindström började fotografera efter att hon flyttat till Sverige 1975. I Finland skrev hon, men i Sverige räckte inte språket till. Fotografin blev hennes nya språk. Hon gick på förberedande fotoskola och sedan på Konstfack. Redan några år efter att hon börjat fotografera hyllades hon som en av de mest intressanta unga fotograferna.

Christer Strömholm blev en viktig person. Det var hans bilder som fick Tuija att inse vad fotografi kunde vara, säger hon.

- Jag fascinerades av Christer. Han tog den självklara rollen som den gamle nestorn, spann på myten om sig själv, tog sig rätten att säga vad som var bra eller dåligt. Stolt är ett stort ord, men det är klart att jag tänkte "wow" när han berömde mina bilder.

När Christer Strömholm skulle ställa ut på Moderna Museet 1985 bad han Tuija ta porträttet av honom som skulle hänga vid ingången.

- Jag blev smickrad. Samtidigt tänkte jag "fan vad trist". Det var ju som att plåta kungen eller Björn Borg, masken var redan färdig. Dagarna gick och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta bilden. Men när jag träffade honom och såg att han hade armen i bandage klickade det till, och jag visste att jag ville fotografera honom naken.

Tuija Lindström höll på att inreda en ny ateljé i en gammal kolkällare, och Christer Strömholm kom dit. Tuija hade inte vågat berätta att hon ville att han skulle vara naken på bilden.

- Men jag tänkte att om jag bara är modig kommer allt att gå bra. Jag bad honom ta av sig plagg efter plagg, det blev en långsam striptease som var jobbig för både mig och honom, tror jag. Han klädde av sig allt utom stövlarna till sist. Det syns inte på bilden, men han har faktiskt stövlarna på. Jag blev jättenöjd med bilden. Men jag vet inte vad han egentligen tyckte om den.

Christer och Tuija blev vänner, och förblev det ända tills han dog många år senare. Men de pratade aldrig ett ord om nakenbilden efteråt.

Om man vill kan man se porträttet som ett feministiskt uttalande. Den gamle patriarken är kärleksfullt avbildad, inte alls berövad sin värdighet. Ändå kan man ju inte bortse från att han står där med rumpan bar. Som så många kvinnor, på så många bilder.

1995, exakt tio år efter bilden i kolkällaren tog Tuija en ny serie bilder av Christer Strömholm och hans vänner, och kallade den "Sleeping Bodies". De sover utsträckta i trädgården efter Christer Strömholms 75-årsfest i Provence. Gissningsvis sträcker de snart på sig och vaknar, kanske grymt bakfulla och med sur rödvinssmak i munnen. Men just i fotoögonblicken ser de ut som ljuvt slumrande människoänglar, ljusfläckiga av solstrålarna som silats genom platanernas lövverk.

(Sanningen är att alla utom Christer Strömholm sover. Han ligger och kniper ihop ögonen i gräset under ett träd, han sover räv.)

Bilden av Christer Strömholm där han sover under myggnätet i sin säng är tagen en annan dag, när han tar sin eftermiddagslur. Han visste att Tuija Lindström ville ta en bild, men inte när hon skulle komma.

Fotografens blick bär en mjuk ömhet som omsluter den nakne gamle mannen. Först var han som en far. Men när han sover ser han ut som ett litet barn.

--

För ett tag sedan gav Tuija Lindström bort hela sitt svartvita labb till en vän i Frankrike.

- Så nu får jag åka till Provence om jag vill labba. Jag saknar det inte alls.

Tuija Lindström välkomnar den digitala tekniken, och arbetar numera med bildbehandling i Photoshop och andra program. Samtidigt har hon inte helt valt bort det gamla, utan använder fortfarande mellanformatskameran Mamiya 7, eller 9X12 Szabad träkamera för storformat.

När digitalkamerorna kom trodde många på något nytt inom pressfotografin. Men den är fortfarande rätt traditionell och väldigt manlig, tycker Tuija Lindström. Och i vissa fall får den henne att må illa.

- Många av de bilder vi översvämmas av är rena våldspornografin, tagna av fotografer som saknar kunskaper om vad de skildrar. Det leder till bedövning när krigsbilder blir vardagsmat, syftet försvinner. Man kan likna pressfotografer vid kolonisatörer, de bara gör saker värre. Det finns en stor glipa mellan bildernas syfte och verkan. Det är svårt att förstå hur bilder av döda kroppar och sörjande kvinnor kan få pressfotoutmärkelser år efter år, för att liket ligger estetiskt snyggt eller vad det nu är.

- Nej, men det finns andra sätt. Unesco söker till exempel kulturarbetare till Östimor för att lära befolkningen skildra sin egen verklighet. Det låter som ett vettigt projekt.

--

Tuija Lindström har själv haft drag av den koloniserande fotografen. Alla 80-talsbilder hon tog: porträtten av Mirja, Jussi, Tuittu, bilderna av barnen.

Det är Tuija på bilderna, vännerna framför kameran skildrar fotografens sinnestillstånd.

- Jag samarbetade med mina vänner i ateljén, men det är klart att mina erfarenheter reflekteras i porträtten. Med "Look at us" tar jag steget ut och gör något annat.

Den som inte hört Tuija Lindströms resonemang skulle såklart påstå att det är "Look at us" från 2000 som består av självporträtt, eftersom Tuija Lindström trots allt syns på bild där.

Look at us-bilderna är inte förföriskt vackra som många av de äldre, svartvita fotografierna. Istället är bildserien början till något nytt, något som vänder sig utåt och inte inåt.

Tolkningen av bilderna har blivit en annan.

En medelålders konstnär och en ung person är ingen ovanlig kombination. Det är bara det att konstnären brukar vara en man. Därför är det omaka paret vad många ser först när de tittar på bilderna: en kvinna i 50-årsåldern med en man ung nog att vara hennes son.

Några har sett en feministisk dimension i att vända på de invanda könsmönstren.

Den dimensionen kan också Tuija Lindström se, samtidigt tycker hon att det är olyckligt att det hittills blivit den enda läsningen av bilderna.

Tuija Lindström och Jesper Örtman inledde ett förhållande i slutet av 90-talet.

- Vi började dokumentera vårt vardagsliv som ett gemensamt projekt, mest i filmform.

Bilderna är scener, lite i Jeff Walls anda. De är tagna under en resa till Litauen, en ganska slitsam resa.

- Det var en tidsresa utan dess like, en känsla av öststat på 1950-talet. Det tog fyra timmar att komma över gränsen, inte på grund av avslappnad mañana-mentalitet, utan för att tjänstemännen hade makt och jävlades med oss medvetet. Man är misstänkt från början. "Men jag har inte gjort något!", vill man ropa till dem.

Tuija Lindström ser ut som en sur trotsig femåring på de flesta av bilderna. Egentligen har hon ingen lust att vara med på kort. Men det verkar som hon är så illa tvungen, för att se sig själv i den andre.

- Det liv vi lever kunde lika gärna vara någon annans. Så jag får ge upp, och stå där själv framför kameran.

"Look at us" syftar inte på Jesper Örtman och Tuija Lindström, utan på hela mänskligheten - om man utgår ifrån att vi är lika störda allihop. Och det gör Tuija Lindström.

--

Flera kritiker och säkert ännu fler andra människor har ställt sig undrande till Tuija Lindströms nyare verk.

Om fotografi är ett språk så talar Tuija Lindström i metaforer.

Tolv fraktaler av en planta är de av hennes verk som både är en avslutning och blickar framåt i hennes konstnärskap, säger hon.

Hon kan förklara lite, men vill inte berätta allt. Det är med betraktarna som med eleverna på fotohögskolan: hon vill inte göra jobbet åt oss.

Fraktalerna började med tre-fyra minuters film av en planta. Från filmen plockade hon digitala stillbilderoch började leka med dem i datorn.

- Efter ett tag kändes som om jag satt och vävde. Det blev så vackert, som inkamönster. Där satt jag och gjorde en verkligt kvinnlig syssla med hjälp av det manligt konstruerade verktyget datorn, ännu en gång revörade jag den manliga världen med kvinnliga metoder. Den första datorn lär för övrigt ha sett ut precis som en vävstol inuti. Det är som vanligt. Jag arbetar med material som inte ges något värde eller anses som skrämmande, försöker göra något vackert av det och blotta ett annat perspektiv.

- Den vilda naturen har ju alltid ansetts som skrämmande, beskrivs ofta som "den mörka kontinenten". Det är här som betraktarna får hitta det skrämmande elementet i bilden, eller i bästa fall hos sig själva.

Tuija Lindströms nyare verk handlar om att komma bort från mörker och kunna dela upplevelser med andra. Hon tycker att hennes arbeten är mera samhällskritiska än tidigare, trots att det privata är närvarande.

I filmen "Love&Death" öppnar hon sig och delar med sig. Tuijas och Jesper Örtmans roadmovie Kungen är full smälter samman med en annan berättelse: Arvet. Arvet betyder sår på finska. Tuija Lindström berättar fragmentariskt om sin barndom på barnhem i Finland, om svek, skuld, om arvet och hur allt kommer igen, och om den bottenlösa sorgen när en familjemedlem dör.

De viktigaste bilderna de senaste åren varit alla bilder Tuija Lindström inte har tagit.

Hon har låtit kameran vila, för att den i så många år fungerat som ett filter mellan henne själv och verkligheten.

- Jag har inte fotografin i fokus på samma sätt som på 80-talet. I dag använder jag fotografin i mina arbeten och är djupt road och intresserad av dess möjligheter. Den senaste tiden har jag bara tagit familjebilder. Samtidigt tror jag säkert att jag kommer att fotografera igen. Jag älskar det öländska landskapet och fascineras av ljuset.

Text och porträttfoto: Lena Kvist

Fotnot: 12 fraktaler av en planta, filmen "Love&Death" och några andra av Tuija Lindströms nya verk ställs ut på Galleri 300m3 i Göteborg den 6 november. Utställningen heter "Love&Death".  Utställningen löper parallellt med "Mörkrets hjärta" på Konsthallen i Göteborg, där Tuija Lindström har skrivit katalogtexten om Linda Tedsdotters verk Pyramiden.

Fotnot 2: Ulrike Meinhof var en tysk terrorist och en av ledarna för Baader-Meinhofligan. Hon dömdes till livstids fängelse i Tyskland och hängde sig i sin cell.