Alla vilda

Författare: Birgitta Stenberg

Förlag: Norstedts

"Alla vilda" är boken jag inte insåg att jag hade längtat i sjutton år efter. Nu länkar Birgitta Stenberg samman femtiotal och nutid. Det nostalgiska skenet från hennes femtiotal i Paris och på Mallorca bleknar, men blir till något bättre - verklighet - när hon söker upp sina gamla vänner nästan 50 år senare.

Vi var gymnasister i Borås på 1980-talet och galna av längtan ut i världen. Killarna hade Jack Kerouac, Ulf Lundell, Sture Dahlströms Änglar blåser hårt, Slas, Pär Rådström. Vi tjejer läste också de manliga författarna, men där fanns flickor mest med för att de var några som huvudpersonerna blev förälskade i under sina äventyr.

Frågan är faktiskt hur det hade gått för oss om vi inte hade haft Birgitta Stenberg. Hennes självbiografiska svit Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Spanska trappan kom 1981-1987, precis när vi behövde den. Birgitta Stenberg var den som visade oss att den vilda fria resenären mycket väl kunde vara en tjej.

Så här i efterhand minns jag inte så mycket av böckerna. Där fanns inga oneliners eller särskilt fyndiga formuleringar, och personerna myllrade fram och försvann igen så att det blev svårt att hålla isär dem, som på ett stort cocktailparty där man inte minns vem man hälsat på tidigare. Poeten Paul Andersson var med hela tiden, men den absoluta huvudpersonen var Birgitta Stenberg själv. Det viktigaste var stämningen, magkänslan böckerna lämnade efter sig.

Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker har vissa likheter med Jonas Gardells En komikers uppväxt-serie, även om Birgitta Stenberg inte blivit lika folkkär. Vem författaren är, och vad han eller hon berättar, i vilken grad läsaren kan och vill identifiera sig är viktigare än språk och form.

Birgitta Stenberg skriver slängigt nonchalant ibland, smått kokett när hon berättar om kvinnor hon förfört. Det finns inte mycket till gestaltning, ingen dramaturgi, inget märkvärdigt. Men det enkla språket bär fram handlingen, det gör sig inte till men är njutbart på sitt sätt.

I "Alla vilda" lämnar Birgitta Stenberg Stockholm bakpå en scooter 1952. Hon är tjugo år gammal. Det är svårt för henne att hålla sig fast i föraren eftersom reseskrivmaskinen, en Remington Rand med hårt och klumpigt rektangulärt fodral, sitter inklämd mellan dem. Men det går ganska bra, hon ramlar bara av i snömodden i Schweiz ett par gånger innan de kommer till Paris.

Livet där är ljuvt dekadent, samtidigt vet Birgitta Stenberg att alla som umgås på krogarna är del av ytan över ett gungfly. Det finns en massa människor där som blir fast och aldrig får något gjort, de säger att de ska skriva eller måla, men vandrar mellan krogarna och blir alltmer alkoholiserade.

Tillsammans med nya kärleken Louise, en 28-årig amerikansk målarinna, åker Birgitta Stenberg till Mallorca dit inga turister ännu hittat. De umgås med andra konstnärliga européer och amerikaner, festar, arbetar och ligger med vilka de har lust. Mer än så är det inte, mer än så brukar det inte vara.

Men när Birgitta Stenberg tar med läsarna in i nutiden blir det verkligt intressant. Hon reser till Köpenhamn, New York, Provincetown i Massachusetts och Carmel i Kalifornien.

Det bästa stycket är när hon träffar sin förra flickvän Louise och historien upprepar sig. En 74-årig amerikanska blir till kött och blod istället för en bleknad färgbild från 50-talet.

Lena Kvist