Text och porträttfoto: Lena Kvist

Från Sanna Sjöswärds kök i lägenheten på Gärdet i Stockholm ser man tvärs över Värtahamnen till Lidingö. Där växte hon upp, i ett villaområde där nästan alla barn hade blont hår och blåa ögon.

Lidingös lummiga villaträdgårdar ligger långt från fattigkvarteren i mångmiljonstaden Teheran i Iran. På ett barnhem där blev en spjälsäng tom dagen då familjen Sjöswärd från Lidingö hämtade Sanna till Sverige.

- Jag var fyra år. När de kom till barnhemmet ställde jag mig och dansade framför min adoptivpappa. Jag hade väl varit med förr när par kom till barnhemmet för att hämta barn, så jag visste vad det handlade om.

Sanna ställer fram godis och cashewnötter på köksbordet, brygger kaffe. Lägenheten är ljus och vacker. Från vardagsrummet sjunger Bebel Gilberto "Besame mucho" på låg volym.

Sanna Sjöswärd är vuxen nu, en berest bildjournalist som skildrat romer i Thessaloniki, ensamstående tonårsmammor i Wales och barnhemsbarn på Sri Lanka.

Svårast och viktigast av allt är projektet om hennes egen biologiska familj i Iran. När hon åker till Teheran tar hon på sig den traditionella slöjan och har lärt sig att lyssna till sitt persiska namn: Farzaneh.

Saknaden och smärtan efter att ha blivit övergiven får sitt uttryck i Sanna Sjöswärds fotografier från Iran.

Den finns i bilden av barnhemmets spjälsängar framför ett stort ljust fönster, och i den lilla flickhanden mot bakgrund av rosenblad.

Inte minst finns smärtan i bilderna av Sanna Sjöswärds biologiska mamma Sedighere, i hennes sorgsna uttryck. På flera av bilderna gråter Sedighere.

De gamla familjebilderna från 1970-talet, före den islamistiska revolutionen, visar en familj där ett barn är borta. Nu är det saknade barnet tillbaka i Teheran, ställer frågor, kräver svar.

Men inte alla bilder är sorgsna. Eliahe, 10 år, som sitter framför en målad sjö med gles granskog i bakgrunden ser ut som själva sinnebilden av en ljus iransk framtid.

I de fattiga kvarteren i södra Teheran där Eliahe bor målar de boende väggarna med färgglada motiv för att det inte ska se så trist ut. Eliahe är Sanna Sjöswärds systerdotter, barn till ett av hennes fem återfunna iranska syskon.

Äldsta systern är hemmafrun Faranoz, 37, som gärna sitter på soffan och tittar på sin favoritartist Britney Spears på teve genom en dvd.

--

Sannas svenska pappa Per var amatörfotograf. När hon var 15 tog han med henne på sommarsemester i Funäsdalen. Han lovade att om Sanna kunde ta en bra bild under semestern skulle hon få en systemkamera av honom, en Pentax Spotmatic 11. De vandrade i fjällen tillsammans. När Sanna tagit en bild på honom i hans Fjällrävenkläder, högt på en glaciär, var kameran hennes.

Efter det var hon fotograf. Hon använde kompisar som modeller och tog mängder av bilder. Hon hade svårt att uttrycka sig i ord och upplevde ofta att hon blev missförstådd.

- Men bilderna, dem förstod folk. Gud vad starkt, du kommer så nära, sa de.

Fotograferandet var en hobby, medan Sanna luffade runt och hade olika tillfälliga jobb. Hon bodde i USA och Grekland, och reste till Kina.

När Sanna Sjöswärd kände att hon ville ha en stadig teoretisk grund för sitt fotograferande sökte hon till Hola folkhögskola utanför Kramfors. Hon hittade helt rätt. Läraren hette Svempa Lundberg och var en gammal elev till Christer Strömholm. Svempa spred visdomsord omkring sig och påstod att alla bilder var självporträtt.

- Jag förstod inte vad han menade.

Efter Hola folkhögskola sökte hon och kom in på Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö. Det var 1999. Samma vecka som Sanna Sjöswärd kom in på den eftertraktade fotolinjen på Biskops-Arnö ställdes livet på ända. Genom iranska vänner i Stockholm hade hon fått kontakt med en journalist i Teheran. Från barnhemmet hade Sanna fått med sig en gammal bild på sin iranska biologiska mamma, och med hjälp av den sökte hon efter henne i tidningen.

- Jag har alltid funderat över mitt ursprung och känt att jag inte passade in. På min skola var vi tre barn som såg annorlunda ut: min bror, jag, och en kille som var adopterad från Colombia. Min bror Peter som också är adopterad från Iran kände inte alls likadant, han var nöjd med sitt liv i Stockholm. Men jag var splittrad och rotlös.

Och så en junidag 1999 ringde det från Teheran, journalisten hade Sannas biologiska mamma Sedighere hos sig på redaktionen. De kunde inte prata med varandra utan tolk, men kontakten var omtumlande. Året därefter åkte Sanna på besök till Teheran, med kameran i bagaget.

I början var Sanna Sjöswärd skräckslagen när hon närmade sig sin iranska familj.

- De var så olika mig. Men när jag grävde djupare hittade jag likheterna. De kände samma rädslor som jag, samma kärlek, de tyckte om att skratta och de var stolta över sina liv.

Det tog lång tid innan hon vågade lyfta kameran. Första veckan fick den ligga stilla. Först måste hon lära känna sin familj bättre. Hon kunde inte vara en fotojournalist som betraktade, hon måste ge av sig själv. Men när hon började fotografera blev deras relation djupare och vänskapen stärktes.

- Vi har inget gemensamt språk, jag kan ingen persiska och mamma pratar inte engelska. Men jag kommunicerar utan ord, med mina bilder, med mamma och mina systrar. Det finns en ärlighet i berättandet och ett ömsesidigt förtroende.

Allt var inte återförening i rosenrött. Historien är infekterad och känslig. Sanna ville veta varför Sedighere lämnat bort henne. Sedighere berättade om hur hon skilt sig från Sannas pappa, en missbrukare som nu var död.

- Hon började jobba på skofabrik, och försökte först få mina systrar Faranoz och Leila, som var 6 och 3 att ta hand om mig på dagarna. Det gick inte, de bara lekte och jag låg och skrek i något hörn. Då lämnade hon mig till barnhemmet. Sedighere gifte om sig ett tag senare, och fick tre barn till. Men hennes man lät henne inte ta hem mig. På barnhemmet sa de att jag var död efter att jag hade adopterat bort mig. Enligt Sedighere. Men jag tror nog inte att hon egentligen trodde att jag var död.

När Sanna Sjöswärd kommit hem från Iran 2000 tog det henne fyra år att orka ta sig tillbaka dit.

- Det var mycket svarta tankar efteråt. Vem skulle jag ha varit om jag blivit kvar i Iran? Min familj är väldigt fattig, och extremt religiös. Min mamma bad på sina bara knän att hon skulle få följa med till Sverige och städa och tvätta åt mig. Men det går inte, jag kan inte ta henne hit. Jag kan hjälpa dem med små medel, jag önskar bara att jag hade haft mer pengar.

När hon åkte tillbaka i slutet av 2004 fotograferade Sanna Sjöswärd mer och lärde känna sin första familj bättre.

Som västerländsk fotograf får hon en unik insyn i en strängt religiös iransk familj. Men det är inte lätt att fotografera i Iran även om det är Sannas egen familj det handlar om. Kulturkrockarna, de osynliga koderna som kan vara svåra att tyda för någon som vuxit upp i Sverige, finns där.

- Jag är rak. Men för min syster Leila kan ett svar betyda flera olika vägar. Och jag kan bli galen på att allt ska ta sådan tid. Om vi ska åka till stan och handla måste Leila först ringa sin man och fråga om lov. Sedan ringer hon taxi och sedan måste hon ringa sin man igen och kolla så att allt är okej. Men hallå! Ring en taxi bara, så att vi kommer iväg. Ibland kan vi sitta inne i dagar och prata och dricka te. Då känner jag att snaran dras åt kring halsen. Jag måste ut!

När Sanna Sjöswärd går ut på gatan måste hon ha chador, precis som sin mamma.

Om Sanna lyfter sin digitalkamera vill kvinnorna ofta springa och klä på sig något, sin slöja eller sina bästa kläder, och då har ögonblicket försvunnit. Släktingarna vill titta på bilderna i digitalkamerans bakstycke, och om de inte är nöjda säger de "erase, erase". Radera, radera. Då tar Sanna alltid bort bilden.

- Jag måste göra det om jag vill fortsätta fotografera dem.

På Teherans gator kan det vara farligt att lyfta kameran mot fel byggnad. Sanna kan inte fotografera okända personer hur som helst, eller ha med kameran på en flygplats. Hemliga polisen finns överallt, ständigt på jakt efter islams fiender.

Fyra fantastiska bildrutor som visade Sannas halvsyster Maryam på badhuset blev hon tvungen att radera.

- Jag skulle lära Maryam simma. Hon är stor som ett hus och jag försökte visa henne simtagen så gott det gick. Hon hade en röd 50-talsbaddräkt med ben, snorkel och cyklop och såg helt fantastisk ut. Jag tog några bilder innan vi skulle in i duschen, men då rusade några från badhuset fram och sa att man inte kunde visa en kvinna på det sättet. Jag försökte förklara att det var min syster, och att bilderna inte skulle visas i Iran. Till slut sa de att jag kunde bli hängd för bilderna. Så då tog jag bort dem.

Från början var Sanna Sjöswärds Iranprojekt personligt, inte feministiskt. Men eftersom hon skildrar undertryckta kvinnors situation får bilderna ett politiskt budskap utan att det var tänkt så från början.

Sanna Sjöswärd tar ställning genom att jämföra sina iranska systrars liv med sitt eget. Genom att fotografera iranska kvinnor sänder hon också ut en önskan om förändring. Bilden av kvinnorna som trängs i gränden i väntan på en bil, eftersom de inte får gå ut på gatan, blir en bild från ett fängelse.

Under första resan lärde Sanna sig så småningom att det var henne de menade när de ropade hennes iranska namn Farzaneh.

- Jag vill inte följa reglerna när jag är där. Jag vet inte hur många gånger de tjatat på mig om att jag måste. Men det finns kvinnor som lever friare än de i min familj, kvinnor från medel- och överklassen. Islam har också många skikt, jag är inte anti-islam. Men min familj ifrågasätter inte, de är nästan lite hjärntvättade. "Bad, bad", säger de om jag målar naglarna eller läpparna någon gång.

Vissa av bilderna från Iran har en vemodigt poetisk underton, vilket inte innebär att Sanna Sjöswärd ser projektet som ett konstfotografiskt arbete. Det är dokumentärt, i Sune Jonssons anda.

- Jag skildrar människor nära mig, i deras hem, rakt upp och ner. Det är inte så stor skillnad mot vad Sune Jonsson gjorde när Sverige gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Iran är också inne i en förändringsprocess. Jag önskar bara att jag kände min hembygd lika väl som Sune Jonsson kände sin.

Härnäst åker Sanna Sjöswärd tillbaka i maj i år, när hennes syster Maryam ska gifta sig. På sikt vill hon göra en bok och en större utställning av bilderna från Iran.

Hittills har hon gjort en liten utställning med Iranbilder på Lidingö. Nyligen fick hon besked av Arbetets museum att hon får bidrag från utställningsrådet för att ställa ut där kring den internationella kvinnodagen den 8 mars 2006.

- En del kompisar frågar om jag inte är färdig med det där projektet snart. Men jag har ju precis börjat!

Som bildjournalist har hon svårt att vara en betraktare ibland, inte bara när hon fotograferar sin egen familj. Hon åkte till Sri Lanka efter tsunamin, eftersom hon blev så berörd av katastrofen.

- Det var inte så lätt att arbeta där, även om jag hade ackreditering från regeringen. Jag fick besöka ett ungdomsfängelse men blev utmotad efter tre timmar.

Mest tid tillbringade Sanna Sjöswärd på ett barnhem, där barn som blivit föräldralösa efter tsunamin bodde. Hon bestämde sig för att lägga kameran åt sidan emellanåt och jobba som volontär på barnhemmet. Det fanns tre sköterskor på 54 barn.

- Barnen grät och skrek och det var ingen som brydde sig. Det var barnen som sa till de andra barnen: skärp dig nu. Som små vuxna. Så fort jag kom in i ett rum hängde barnen i klasar på mig, de hade ett enormt behov av uppmärksamhet och ömhet. Volontärerna kom från många olika länder och jobbade under hemska förhållanden. Då kan man inte bara stå och tänka på sin bild. Jag kan inte komma dit och roffa åt mig utan att ge något tillbaka. Man betalar inte för att göra ett jobb, men två andra volontärer och jag sponsrade kalaset för en tjej som fyllde 18 år. 18-årsdagen är en stor sak, och för oss kostar det nästan ingenting att bidra till festen.

Att Sanna Sjöswärd bestämde sig för att delta och inte bara vara en betraktare ledde i förlängningen till att hon fick bättre bilder, när hon kom närmare barnen och volontärerna. Precis som med bilderna av familjen i Iran klev hon in i sammanhanget och kommunicerade med sina bilder, sa: Det här är jag. Vilka är ni?

Samtidigt blir inte bilderna automatiskt bättre för att man deltar, medger hon.

- Om man kommer in för långt kan man få svårt att se helheten. Och det beror på ämnet vilket som blir bäst, åker jag på en presskonferens är jag förstås en utomstående betraktare. När jag skildrade den hemlösa kvinnan Ninni i Västerås försökte jag nog stå utanför. Men jag lyckades inte riktigt med det. Jag besökte henne många gånger, ibland utan att ta en enda bild.

Sanna Sjöswärd hämtar inspiration från många andra fotografer. Hon nämner Dorothea Lange, Mary Ellen Mark, W Eugene Smith, Robert Capa, Josef Koudelka och Lauren Greenfield som skildrat unga amerikaner. Bland svenskarna tycker hon mycket om Lars Tunbjörk och Nina Korhonen, Jessica Gow och Roger Turesson.

Roger Turesson fungerar som en mentor för Sanna och är aldrig för stressad för att prata bilder.

- Många kolleger pratar mycket om att de skulle vilja ta sig tid att diskutera mer, men han gör det verkligen. Jag är färsk som fotograf, och det känns bra att ha någon som stöttar. Roger är som en lärare. Jag är så privilegierad som får ha honom.

Den amerikanska fotografen Dorothea Lange blev viktig tidigt, hennes bilder och okuvliga drivkraft har följt Sanna Sjöswärd ifrån skoltiden till idag.

Sanna saknade en stark kvinnlig förebild när hon växte upp, säger hon. Hennes biologiska mamma hade lämnat bort henne, och relationen med adoptivmamman blev aldrig vad någon av dem hade önskat.

Sanna har sökt sig till starka kvinnor för att få inspiration oavsett om de är verksamma fotografer eller arbetar i ett annat område.

- Min största förebild har varit Barbra Streisand. Jag hörde henne första gången när jag var 7 år gammal, och fann en röst som fick mig att känna trygghet. Hennes musik är outstanding, hon är stark, klok och annorlunda. Hon har gått sin egen väg, och har stor betydelse för vem jag är idag.

Det har bara gått tre år sedan sedan Sanna Sjöswärd slutade Biskops-Arnö och började arbeta som fotograf. Hon har haft längre vikariat på Göteborgs-Posten och Vestmanslands Läns Tidning. Nu är hon frilans, och tar de uppdrag som kommer från olika tidningar, vid sidan av arbetet med de egna projekten.

- På vissa sätt skulle det vara skönt med ett fast jobb. Det kostar ju att åka på resor när man är frilans, även om jag kan leva på burkmat när det behövs. Som frilans känner jag hela tiden tvivel på mig själv. Självförtroendet varierar. Men jag skulle bara vilja ha fast jobb om jag kände att jag fortsatte att utvecklas.

På många redaktioner har bildjournalistiken svårt att komma till tals, tycker hon. Bilder är inte prioriterade av dem som bestämmer.

- Men när jag skildrade hemlösa Ninni i Västerås fick reportaget faktiskt jätteutrymme i tidningen. Det var en del som muttrade efteråt om att det var för många bilder, men jag fick mycket positiv respons också.

När statsminister Göran Persson skrev förordet till årets Årets Bild-bok nämnde han också bilderna av Ninni, som han sett och tydligen blivit berörd av. Kanske har Sanna Sjöswärds bilder gjort skillnad.

- På jobbintervjun på VLT var första frågan om jag är en sådan där person som vill förändra världen. Jag blev alldeles paff. Jag hade ju skickat ett bildmaterial i förväg och nyhetschefen hade tydligen fångat upp att jag alltid försöker skildra den lilla människan. Jag vet inte om jag har ett svar på frågan. Men om jag kan påverka och förändra med mitt arbete är jag glad.

Att Sanna Sjöswärd verkligen skulle våga satsa på att bli mer än hobbyfotograf var inte självklart till en början. Men det blev det efter att hon legat ett år på sjukhus när hon var 19.

- Jag fick cancer och visste inte om jag skulle överleva. Då omvärderade jag mitt liv och bestämde mig för att göra det jag tycker mest om

Att fotografera är ett sätt att fortsätta överleva själsligt.

Och nu har Sanna Sjöswärd förstått vad fotoläraren Svempa menade med att alla bilder är självporträtt.

Genom alla hennes projekt går den röda tråden: det är sin egen känsla av utsatthet och utanförskap hon försöker fånga.

Vare sig det handlar om familjen i Iran, hemlösa Ninni eller barnhemsbarnen på Sri Lanka.