Salla Tykkä har själv valt vår mötesplats: kaféet i konstmuseet Kiasma i Helsingfors.

Jag trodde att jag lätt skulle känna igen henne, eftersom Salla Tykkä ofta använder sig själv som modell i sina bilder. Men den lilla bestämda glada brunögda figuren som sitter mitt emot mig vid kafebordet är inte särskilt lik den ofta plågade kvinnan på fotografierna.

Salla Tykkä är 29. Hon har bara varit verksam i några år: egentligen har hon inte ens slutat Bildkonstakademin i Helsingfors.

- Det är mitt eget fel att jag inte är klar, säger hon och skrattar lite. Jag försöker hela tiden avsluta min magisterutbildning, men det har varit så mycket annat.

Alla vill ha Salla Tykkä just nu. Hennes utställningsförteckning skulle kunna vara en ung fotografs önskelista över "Platser jag skulle vilja ställa ut på". Gallerier och institutioner i London, Paris, Wien, Basel, Konsthallen i Bern, Helsingfors eget konstmuseum Kiasma.

I oktober fick hon den svenska Edstrandska stiftelsens prestigefyllda stipendium.

Framgången tog fart när Salla Tykkä var med och representerade Finland vid konstbiennalen i Venedig förra året.

- Jag blev förvånad över uppmärksamheten, det var ett väldigt ståhej. Och efter Venedig har det bara blivit värre och värre. Det är smickrande, men stressande också. Det skapar självkritik. Och dessutom tar utställningar tid från själva arbetet, det blir resor och mycket kommunikation med människor.

Salla Tykkä började fotografera i mitten av 90-talet.

- Innan dess tecknade jag och målade realistiskt, jag har alltid gillat den naturalistiska stilen. Jag gick på Bildkonstakademin när jag började fotografera. Sedan målade jag inte mer, jag fotograferade istället.

Fotografin var som terapi i början, berättar hon. Inspirerande, viktig och läkande.

- Jag hade anorexia då, som sammanföll med någon sorts allmän livskris. Jag var helt fixerad vid vad jag fick äta och inte äta. När jag började fotografera mig själv var det en viktig del just att ha kontroll över hela processen. Jag behövde inte be någon annan vara

modell eller fråga om lov, det var bara jag och min självutlösare. Det är min definition på konst: att artisten väljer hur det görs.

En av Salla Tykkäs tidiga bilder visar henne själv i rött mörkrumsljus med en självutlösare i sin knutna näve.

Serien Sick/More Sick/The Sickest One från 1997 kommenterar unga västerländska kvinnors villkor. En ung välklädd kvinna sitter vid ett kafebord. Framför henne ligger den populäraste finska kvinnotidningen Anna. När man tittar närmare ser man en tunn stråle blod som sipprar ut från kvinnans tinning. Nästa bild visar kvinnan i en sjukhussäng

omgiven av tomma mineralvattenflaskor; precis som alla filmstjärnordricker denna unga kvinna minst fem liter Evian-vatten om dagen. Den tredje bilden i serien — The Sickest One — visar en ung kvinna som tittar ner på sin egen tunna kropp i en svettdränkt t-shirt med texten "Girl".

- Tjejer tror alltid att de måste motionera. De kan få äta något, men då måste de ut och springa efteråt.

Feminismen är mycket närvarande i Salla Tykkäs konst.

- Det handlar mycket om att slåss mot auktoriteter, och för kvinnor är den största auktoriteten kontrollen från samhället. För mig är feminismen mer en individuell hjälp att hitta ett bra sätt att leva än en systerlig rörelse. Jag gillar egentligen inte ideologier.

Även om Salla Tykkä talar som kvinna och feminist vill hon gärna att även män ska kunna identifiera sig med hennes bilder.

- Jag vill absolut inte utesluta män. Bilderna handlar om att vara människa.

Hon arbetar med en Mamiya mellanformatskamera, och ibland med en Canon småbildskamera.

Även om bilderna kan läsas på flera sätt är de ofta enkla och rakt på sak.

Handlar den om att vara kvinna och tystas av ett patriarkalt samhälle? frågar jag om en bild där en kvinna sträcker ut sin gigantiska tunga (en gristunga) på en huggkubbe. Scenen utspelar sig i vackert motljus vid en sjö: en ljuv kontrast till yxan som skoningslöst närmar sig från bildens kant.

- Nej. Det står ju där: Nightmare, säger Salla och pekar på bildens titel. Bilden agerar ut en mardröm jag ofta drömde förut. Efter jag tog bilden slutade jag drömma den. Jag har varit fri i… vad blir det nu, fem år.

Med sina starkt personliga iscensatta bilder är Salla Tykkä en del av en tradition en rad fotografer arbetat i. Framförallt kvinnor: Cindy Sherman är den mest kända.

- Kanske är det mest kvinnor som fotograferar sig själva för att vår civilisation får kvinnor att betrakta sig själva. "Hur ser jag ut när jag inte tittar mig i spegeln?" Samtidigt är det något man ska skämmas för, att intressera sig för sin person på det viset. Men när man fotograferar sig själv finns ingen annan på plats och kan påpeka det.

Salla Tykkä gillar mycket riktigt Cindy Shermans arbeten, särskilt äldre svart-vita bilder. Fransyskan Nan Goldin, som fotograferat sitt eget liv tillsammans med våldsamma pojkvänner och andra trasiga existenser, tycker hon också mycket om.

- Nan Goldin har själ. Många försöker göra efter det hon gör utan att lyckas. Francesca Woodman är en annan fotograf jag uppskattar. Och Jeff Wall, hans bilder är annorlunda och har ett budskap, ofta undermedvetet.

Samtidigt som Salla Tykkä tittar på sig själv är hon ovanligt nyfiken på omvärlden. Jag har fullt sjå med att få vara den som ställer frågor under intervjun. Salla Tykkä avbryter och vill veta saker som: "Vad gör du i Helsingfors? Till vem är Mumintallriken du har i påsen? Vad är Foto för sorts tidning, är det en sån där specialtidning som bara fågelmän köper? Ja alltså, såna där fotografer som ligger i buskarna och väntar på att nån fågel ska flyga förbi?"

Hon är fascinerad av rörliga bilder, och arbetar mycket med video och film lika gärna som hon fotograferar.

- Film är att vänta. Att fotografera är mycket smidigare, mer som att skissa. Visst tar det tid att utforma idén, ta bilden, göra den och bestämma hur den ska presenteras, men det är ändå mycket mindre krångligt än film.

På senare tid har Salla Tykkä låtit självutlösaren vila ibland och ställt andra människor framför kameran.

- Ett nytt arbete handlar om kvinnor som föreställer djur. Jag började med att själv försöka vara katt, men det blev uselt. Jag är helt enkelt ingen kattperson. Jag fick anlita mina vänner istället. Då blev det mycket bättre.

Lena Kvist