Överskrid denna gräns

Författare: Salman Rushdie

Översättning: Hans Berggren

Förlag: Albert Bonniers förlag

Salman Rushdie är inte en författare, han är ett begrepp. En symbol för yttrandefriheten, en stolt flykting, en människa med ett mod som annars mest brukar finnas hos romanhjältar. Eller ja, det modet finns nog hos författare och andra överallt i världen. Men det är inte så ofta som brittiska medborgare som Salman Rushdie, eller andra västeuropéer, tvingas stå upp och visa det.

Irans ayatolla Khomeini uttalade sin dödsdom över Salman Rushdie 1989, för att hans bok Satansverserna har hädisk mot islam. Efter det var författaren på flykt i över tio år, gömd och rädd men inte tyst; han fortsatte att uttala sig kritiskt mot fundamentalistisk islam och mot allt annat som förtjänar det.

"Överskrid denna gräns" innehåller essäer och artiklar skrivna 1992-2002. De handlar om Indien, Pakistan, U2, Hollywoodfilm, fotboll, världspolitik, Salman Rushdies mostrar och lite till. Som en röd tråd genom boken går kampen mot censur och förtryck. När en pakistansk nidfilm som visar Rushdie som torterare och mördare - och slutar med att han avrättas genom guds makt - förbjuds i Storbritannien skriver Rushdie och ber att den ska släppas fri. Yttrandefriheten framför allt. Filmen avbannlyses, men ingen går och ser den.

Rushdie tänker skarpt och skriver bra: lärt och ganska lättläst. Intressantast är han när han berättar om Indien, Pakistan och islam, kärleksfullt och svidande kritiskt. Rushdie har rötter i både Indien och Pakistan, men har varit brittisk medborgare sedan han var 17 år gammal.

Som politisk kommentator är han saklig: USA får inte "skylla sig själv" för 11 september, man kan aldrig ursäkta mord och terrorism. Men västerländska samhällen måste hitta sätt att skydda muslimer mot blinda fördomar.

Berättelserna ur Salmans Rushdies eget liv under fatwan visar en absurd värld. Rushdie flyttar ständigt mellan olika bostäder och skyddas av den brittiska polisen, som inte använder hans namn utan kallar honom The Principal. När han får tandvärk och måste till sjukhus för att dra visdomständerna är polisens reservplan att söva honom och frakta ut honom i kroppssäck med likbil.

Att han överlevde är en seger. En sorgkantad seger, eftersom många andra dött under fatwatiden: bland annat Rushdies mördade japanske översättare.

Om fatwan påverkade Rushdies skrivande var det i en humoristisk riktning, tycker han själv. Och det tackar jag för. Salman Rushdies humor är underbart torr och smått gammaldags farbroderlig, och den lyfter texterna. Den räddar honom från det där outhärdligt Jesuslika, som lätt och oombett lägger sig över en människa som rättrådigt och modigt kämpar mot något ont.

Överskrid denna gräns är meningsfull, brännande, personlig läsning. Men den innehåller också ett och annat parti som får mig att gäspa och bläddra fram i boken för att se hur långt det är kvar till slutet av artikeln, till exempel den oändligt långa essän om Trollkarlen från Oz som ska föreställa en sorts paradnummer bland essäerna.

Lena Kvist