Pieter ten Hoopen är Sveriges just nu mest prisbelönte fotograf.

Fast det struntar ju folk i när han försöker ta sig in på banken i Falköping. Utan presskort, och med visitkorten glömda någonstans hemma som vanligt.

Genom toalettdörren som står lite på glänt ser jag hur Pieter ten Hoopen kör en raggardusch. Han rollar raskt under armarna med en mörkblå Nivea for men som står på handfatskanten.

- Vi måste gå snart. Jag ska visst hålla något föredrag också, ropar han.

Nästa sekund hörs ljudet av mycket intensiv tandborstning.

Det är förmiddag dagen efter Årets Bild-banketten , och Pieter ten Hoopen har just blivit vald till Årets fotograf.

Om en stund ska ha stå i stora hörsalen på Hotel Hilton på Söder i Stockholm, hålla föredrag om sitt arbete och visa hundratals andra fotografer vilka bilder som juryn ansett vara de bästa pressbilderna i Sverige för ögonblicket. Andra unga fotografer kanske skulle famlat efter betablockerarna eller försökt lugna nerverna med en whisky, men Pieter ten Hoopen är helt obekymrad. Han gillar ju att hålla föredrag, har han förklarat.

Men stopp ett tag nu.

Pieter ten Hoopen årets pressfotograf?

En holländare som bara jobbat med bilder i några år, som knappt har varit anställd vid någon tidning, och som inte ens lyckats lära sig var autofokusknappen sitter på kameran?

Christer Höglund i Årets Bildgruppen kallade valet av Pieter ten Hoopen för ett ”annorlunda och nyskapande val”.

Själv tycker årets fotograf inte att han är så överdrivet nyskapande.

- Men folk är inte så vana vid min sorts bilder inom pressfotografi. Det kan göra folk väldigt oroliga när man kommer med suddiga bilder.

Pieter ten Hoopens bilder har ofta inget så kallat nyhetsvärde, utan beskriver ett tillstånd, framkallar en känsla hos betraktaren. Ibland är de som stillsamma, vemodiga målningar som på Hotel Rembrandt i Arnhem i Holland, ibland oroligt suggestiva som i den nytagna serien från Colombia.

Han använder alltid småbild, mellanformat går inte snabbt nog. Målet är alltid att använda färg. Svartvitt blir det bara när färgerna inte fungerar, om det blir fult eller konstigt.

Det är bara två och ett halvt år sedan Pieter ten Hoopens allra första pressbild trycktes. Han gick på Nordens Fotoskola Biskops-Arnö och praktiserade på Expressen. Men nyhetstidningen ville inte ha praktikantens konstiga bilder. Kulturredaktionen var mer intresserad.

Första gången Pieter ten Hoopen väckte en del uppmärksamhet i medie-Sverige var med ett bildreportage från Söderbärke, en liten ort i södra Dalarna. Han var praktikant på DN, och reportaget publicerades i DN:s helgbilaga. Söderbärkeborna gick i taket. Många kände att de utmålades som töntiga lantisar, och undrade med vilken rätt den där nollåttan kom dit och skrattade åt dem.

- Jag borde ha skildrat den nya bandyplanen som byggdes, och allt annat positivt som finns i Söderbärke, tyckte de. Men jag gjorde aldrig anspråk på att ge en heltäckande bild av Söderbärke. Jag gav min bild.

Visst, det var en enda persons bild. Men eftersom ingen annan någonsin kommit på tanken att skildra Söderbärke för övriga Sverige fick Pieter ten Hoopens bild stort genomslag. Precis som Peter Birro skapat svenskarnas bild av Göteborgsförorten Hammarkullen med sin teveserie, hade Pieter ten Hoopen skapat bilden av Söderbärke.

- Jag förstår att folk reagerade. Och jag tyckte det var roligt, eller kanske inte roligt, men positivt att mina bilder kunde väcka så mycket känslor.

Bilderna fick förstapris i Årets Bild-tävlingens klass för svenskt vardagsliv.

Men Söderbärke var i uppror, och Pieter bestämde sig för att åka tillbaka och prata med invånarna. Han blev tvungen att vänta ett tag. Kvinnan som hade den skobutik han först kommit till Söderbärke för att göra reportage om, och som presenterat honom för en massa Söderbärkebor, hade tagit mycket illa vid sig av uppståndelsen. Hon hade fått problem med hjärtat och varit på sjukhus.

Men när tiden gått, kvinnan tillfrisknat och lynchstämningen lagt sig åkte Pieter ten Hoopen till Folkets Hus, visade sina bilder och förklarade hur han hade resonerat.

- Jag stod för det jag hade gjort och kände inte att jag hade något att dölja. När jag kunde berätta hur jag tänkt med en viss bild skapade det en större medvetenhet och förståelse.

Pieter ten Hoopen och Söderbärke skildes åt som vänner.

När Pieter blev stämplad som överlägsen nollåtta av Söderbärkeborna hade han ännu inte bott en dag i Stockholm. Nu gör han det, sedan några år tillbaka. Han delar en lägenhet på Söder med sambon Eva Tedesjö, som är fotograf på DN, och har egen arbetslokal på Kungsholmen.

- Övriga Sverige har en Stockholmsfixering, tycker jag. Det är som om landsorten kände sig tillrättavisat av Stockholm, och därför måste avfärda det mesta som kommer från huvudstaden. Själv bodde jag bara i Stockholm för jobbet skull först, men nu trivs jag bättre och bättre. Jag gillar att kunna se de senaste filmerna, eller gå på Moderna Museet och få inspiration.

Arbetslokalen ligger ett stenkast från Norr Mälarstrand, och består av två små rum med säng och bärbar dator. Noggrant utvalda loppisprylar pryder lokalen. Ett guldramat porträtt av en blond kvinna med 40-talsfrisyr, en jättetavla av hjältehunden Lassie. Längs golvet står ett par hyllmeter reseguider från alla världens hörn: Indien, Nepal, Colombia.

Det senaste året har varit kantat av utmärkelser för Pieter ten Hoopen. Han fick Pressens bilds stora fotopris på 100 000 kronor, och han blev som förste svensk antagen till World Press Photos Joop Swart Masterclass (fast på World Press Photos hemsida presenteras han som holländare…).

Masterclass är ett internationellt seminarium dit 12 unga bildjournalister väljs ut och får förbereda ett bildreportage på ett tema för att sedan visa sitt arbete och få respons av erfarna fotografer och redaktörer. Årets tema var ”Pride”, stolthet, och Pieter ten Hoopen hade bestämt sig för att försöka ta sig in på The Victory Outreach Church i Rotterdam.

Den är en amerikansk frikyrka som etablerat sig på vissa ställen i Europa, och bland annat hjälper missbrukare till drogfria liv. Samtidigt har kyrkan fått mycket kritik för att den ersätter en drog med en annan: bibeln. När missbrukarna kommer till drogavvänjningen får de en bibel i handen i stället för metadon. De erkänner alla sina synder i en mikrofon inför de andra, och sedan blir de döpta. Reglerna är mycket stränga, männen lever instängda i 12-16 månader. Den som lämnar huset får ett strängt straff, som att diska åt alla i en månad.

- Det tog mig ett år att få komma in, jag mejlade och skrev. Och en dag gick det plötsligt gick bra. Jag vet inte vad som hade förändrats, men det var bara att komma.

Att leva med männen på drogavvänjningen var intensivt och utmattande.

45 man bodde nära inpå varandra i sovsalar, där Pieter fick en säng bland de andra. De flesta hade varit beroende av crack eller heroin, och redan misslyckats med andra sorters drogavvänjning.

- Rotterdam är en av världens största hamnar och en av världens hårdaste städer. Det fanns mördare och många andra brottslingar i huset, jag vet inte hur många års fängelsestraff de suttit av tillsammans. Men man kommer ganska nära varandra när man bor så, och jag såg fina sidor hos många. En man hade alltid gosedjur med sig i sängen. Och det var ingen som retade honom för det, även om det kunde tjafsas och småbråkas mycket.

Pieter besökte kyrkan i två omgångar. Han försökte följa livet där utan att påverka och arrangera bilder.

- Men andra vändan blev jag tvungen att be männen ta ner bilder de hade på väggarna. Jag hade gett bort bilder första gången, och det hade blivit absurt om mina egna bilder var med på mina egna bilder.

Bildberättelsens namn blev inte ”Pride”, utan ”In search of pride”. Männen kämpade för att få tillbaka något av den stolthet de förlorat.

Pieter ten Hoopen var rädd när han kom till The Victory Outreach Church. Han är rädd när han flyger, och han var rädd när han var i Colombia.

- Jag är nog en väldigt rädd person. Om jag fick barn skulle jag vara den oroligaste personen i världen, envisas med att skjutsa dem överallt så fort de skulle korsa en gata.

Samtidigt är han inte tillräckligt rädd för att avstå från vad han vill göra.

- Det man är rädd för vill man också vara nära.

Pieters senaste bildreportage utspelar sig i Colombia, i Quibdó som ligger mitt i djungeln i västra Colombia.

Bildbyrån Moment Agency, som Pieter ingår i, har gjort ett stort projekt tillsammans med Läkare utan gränser. Alla Moments sju fotografer har skildrat varsin av världens bortglömda konflikter.

- Jag satt och smågrät på flygplanet, och blev omkramad av en engelsk flygvärdinna som försäkrade att allt skulle ordna sig. Hon hämtade stewarden också, som försökte lugna ner mig.

De landade mitt i djungeln, och steg rätt i en stämning som ur filmen Apocalypse Now. En konstig tryckande hetta gjorde luften svår att andas. Kvällen innan Pieter ten Hoopen landade i Quibdó hade nio poliser blivit mördade av någon av de grupper som strider om kokain och pengar.

Quibdó ligger i Colombias fattigaste region, där läget med kust åt både Stilla havet och Atlanten är idealiskt för att smuggla människor, droger och andra varor. Bönderna tvingas av kokainligorna att odla kokablad, och de som vägrar blir hotade eller mördade.

- 30 000 döda om året, i en konflikt som pågått i 40 år. Det är ganska många tsunami. Men vissa konflikter är sexiga, andra inte. Media väljer.

När han väl landat var han inte längre rädd, och gick omkring fritt på gatorna med sin kamera.

- Sedan fick jag veta att man kan vara jävligt illa ute om man höjer kameran mot fel person.

Med sina bilder från Colombia försöker Pieter förmedla den tryckande känslan av väntan på urladdningen, som låg över Quibdó. Han vill skapa medvetenhet om vad som pågår i världen, säger han.

Men kan inte pressfotografen också bli till en erövrare som blir berömd på grund av andras elände?

- Om man blir pressfotograf för att stärka sin manlighet och sitt ego, då får man skämmas.

Det finns bilder som förändrat världen, tycker han, till exempel bilderna på de amerikanska soldaternas behandling av fångarna i Irak, eller bilderna från koncentrationslägren under andra världskrigen.

Spelar din rädsla roll för att det ska bli bra bilder?

- Kanske. Ibland är jag nog mer taggad när jag är rädd.

Colombia är det första konfliktområde Pieter ten Hoopen skildrat.

- Jag går inte igång på faran. Det finns en romantik kring farliga uppdrag, jag tror det är ganska destruktivt att hamna i det.

Bilderna från de sju glömda konflikterna visades för första gången på Stockholms centralstation i mars-april och eventuellt ska de vandra vidare till Belgien och USA.

--

I år stannar Pieter ten Hoopen hemma, för att fortsätta arbeta med projektet Svenska rum. Det är en identitetsresa i bilder, för att upptäcka det land han lever i nu. Han söker upp platser och hittar saker han känner igen sig i, eller något nytt.

- På flyktingförläggningen i Gimo kände jag igen mig i flyktingarnas ovisshet och rotlöshet, även om jag kommit frivilligt till Sverige. De vill bygga ett nytt liv som jag, etablera sig, hitta lugn och ro.

Ett starkt porträtt är det av Bertil från Bankeryd på balkongen, en stor blek man som poserar i kalsonger. Att fotografera någon som inte är smal och snygg är provocerande, har Pieter ten Hoopen märkt.

- Där är man ute och cyklar. Bertil är som han är. Om jag sätter mig naken på fotografens stol uppfyller inte jag heller alla skönhetskriterier.

Många av bilderna är tagna i Västergötland, där Pieter ten Hoopen först bodde när han kom till Sverige. Hans syster hade blivit förälskad i en svensk man och slagit sig ner på landet utanför Tidaholm, och Pieter åkte dit för att jobba som skogsarbetare. Han hade en skogs- och lantbruksutbildning från Holland, men hade mest jobbat som reseguide.

Direkt efter utbildningen hade han fått fast jobb hos en skogsentreprenör i Holland, men det fungerade inte så bra. Han var ganska resvan efter alla långa cykelsemestrar, och funderade på om han kunde jobba med resor istället för träd.

- Jag hade cyklat från södra Indien till Kathmandu i Nepal, och märkte att det fanns en efterfrågan på resvana guider i Holland. Jag fick jobb som guide för kultur- och naturresor och reste till Sri Lanka, Indien, Nepal, och Iran. När jag var ledig gjorde jag egna resor vid sidan av. Men efter två och ett halvt år slutade jag som guide.

Som reseguide lärde han sig kommunicera med människor, och har haft nytta av det som pressfotograf. Men resandet tog mycket kraft jämfört med lugnet på den svenska landsbygden.

Pieter älskar Västergötland, och tycker att det är grymt underskattat av svenskarna. De flesta ser bara Västergötland som något man passerar när man reser mellan Stockholm och Göteborg.

Tidaholm är kanske ingen metropol. Men det är större än Tubbergen utanför Enschede i östra Nederländerna, där Pieter växte upp.

- Alla visste allt om alla. Efter varje fest gick skvallret och ryktena om vad folk hade gjort.

--

Vi tittar på bilder i Pieter ten Hoopens dator. De är olika i stilen, men hänger ändå ihop. I bildreportaget från Hotel Rembrandt i Arnhem i Holland har lånat färger och stämningar från holländskt måleri. I sina Svenska rum flörtar han ibland med Lars Tunbjörk i bilderna.

Själv avfärdar Pieter bild efter bild, åtminstone halvt om halvt. Den är okej. Den är okej. Det är sällan han är riktigt nöjd.

Han pekar på en bild, en stilla rosa interiör från Pizzeria Odin i Falköping:

- Det där är väldigt mycket Tunbjörk. Hoppas att han inte blev arg.

Att diskutera bilder med kolleger är viktigt. Andra människors uppmuntran är helt nödvändigt för att få mod och självförtroende. DN:s Fredrik Funck är en bra kritiker eftersom han är tillräckligt ärlig.

- Det är ganska känsligt att diskutera bilder. Man måste kunna vara elak, men jag måste också veta att personen menar väl.

Fredrik Funck är också en förebild och inspiratör. Andra fotografer Pieter ten Hoopen tycker om är engelsmannen Richard Billingham och amerikanerna Eugene Richards och Nan Goldin.

- I början tyckte jag inte alls om hennes bilder, men de växer bara mer och mer. Det känns som om man måste bli vuxen för att uppskatta dem. Det finns många fotografer som gör att man känner sig frustrerad och glad samtidigt. Jag beundrar målare, som van Gogh och Egon Schiele. Att de kan måla uttryck så. Jag minns hur jag åkte in till museerna i Amsterdam som barn och tittade på van Goghs och andra stora målares tavlor. Man upptäckte mer och mer i dem för varje gång.

--

Pieter ten Hoopen skriver artiklar på Expressens kultursida emellanåt. Några dagar innan han blir vald till Årets fotograf skriver han: ”Jag tror att tidningsvärlden håller på att förlora slaget om god bildjournalistik. Fler och fler bildjournalister har börjat hitta nya sätt att få ut sitt material. Tidskrifter som Motiv och Public service, liksom flera nybildade bildbyråer de senaste åren är tydliga resultat av ett nytt kritiskt förhållningssätt till dagens medier. Kanske utvecklas bildjournalistiken mer än någonsin i dag – men i en annan förpackning än tidigare.”

Men slaget måste inte gå förlorat. Tidningarna kan bryta trenden.

- Om bara bildjournalistiken blir en självklar viktig del, och fotograferna ingår i redaktionerna och kan komma med egna idéer. Nu kastar tidningar unga fotografer fram och tillbaka mellan sig, man blir deppig när man ser det. Om man ser till all den talang som finns samlad på de stora tidningarna jobbar folk under sin förmåga. DN har tre unga utbrända fotografer bland de fastanställda. Efter elva månader vinkar alla tidningarna hejdå till sina vikarier. Vem bryr sig? Det är jättefarligt att resonera så. Redaktörerna tar gärna åt sig äran när fotograferna får priser. Men jag hade ingen redaktör vid min sida när jag kämpade i ett år för att komma in på Victory Outreach.

Redaktörernas ointresse för långsiktig bildjournalistik är extra tråkig eftersom det finns så otroligt många bra svenska fotografer just nu, tycker Pieter.

- Fredrik Funck, Eva Tedesjö, Lars Tunbjörk, Åsa Sjöström, Elin Berge… det finns så många inspirerande fotografer. Vi kan inte sitta och glo på Danmark hela tiden och tro att det görs så mycket bättre grejer där. Svenska fotografer håller otroligt hög nivå, det ser man när man kommer ut i internationella sammanhang som Masterclass. Jag tror få är medvetna om hur mycket duktigt folk som finns här. Men tidningarna måste göra valet att visa sin ambition när det gäller bildjournalistiken.

Ska du passa på och agitera nu då, när du är årets fotograf?

- Ja, det skulle jag jättegärna om det kan påverka.

Kastar det någon skugga över Årets Bild för dig att inga kvinnor fick priser i år?

- Ja, som fan! I år har jag för första gången börjat tvivla på äran det egentligen innebär att bli belönad i Årets Bild. Jag kände mig väldigt ledsen över att inte båda könen var representerade. Vissa säger att klyftan beror på en generationsfråga snarare än en könsfråga. Men så enkelt är det inte, det är en könsfråga också. Det måste finnas en feministisk medvetenhet på redaktionerna. Att det knappt finns några utlänningar är inte heller bra, jag tror inte jag såg en enda utlänning på Årets Bild-festen.

Utmärkelsen Årets fotograf har inte haft någon större praktisk betydelse för Pieter. Om något har han färre uppdrag nu. Som om redaktörerna trodde att han höjt sin taxa till det tredubbla.

- Nu har jag kört min grej och folk har slutat ringa. Efter Masterclass har telefonen varit ganska tyst. Fast Expressens kultursida köper faktiskt mina grejer i förväg. När en redaktör säger ”köper det” växer man två meter.

Nu funderar Pieter ten Hoopen på att göra en bildserie om solarier.

– Mmm, det låter tacksamt, säger jag.

- Tacksamt! säger Pieter och sätter sig rakt upp på stolen. Allt som är tacksamt är för jävligt. Om något är bildmässigt av sig självt måste man jobba dubbelt så hårt och ställa ännu högre krav för att jobbet ska kunna bli något eget och bra.

Under våren ska han fortsätta att arbeta med sina Svenska rum. Med Svenska rum representerar Pieter ten Hoopen bara sig själv, och har inte styrkan av ett tidningsnamn i ryggen.

- Man är någon pervers typ som inte ens kan säga var bilderna kommer att hamna, eller om de överhuvudtaget ska publiceras. Jag kommer aldrig ihåg att ta med mig visitkort heller.

Fast på den där banken i Falköping gick det bra till sist, som det alltid brukar göra.

Bankdirektören slutade tro att Pieter ten Hoopen tänkte råna banken efter att han googlat honom och hittat hans namn på internet. Pieter fick tillåtelse att ta en bild av direktören på hans kontor.

Pieter ten Hoopen har fortfarande inget presskort.

Lena Kvist

Fler bilder finns på www.momentagency.com

Bilder att ha med: tjej som äter glass. Översiktsbild över staden.