Per-Anders "PAP" Pettersson är världspressens man i Afrika.

Han är en framgångsrik doldis som säger nej till snabbjobb, arrangerade bilder, champagnedrickande på Söder och alla sorters lallande.

--

Sergels Torg, Stockholm. På kontoret på Kulturhuset i Stockholm bubblar de marknadsansvariga av förtjusning över succén. Fotografen Per-Anders "PAP" Petterssons utställning "In transition" har lockat massor av besökare. Gästboken som ligger uppslagen i utställningslokalen är full av beröm. "Starka bilder", "Levande", "Det går inte att lämna rummet oberörd", och den mer praktiskt lagda signaturen Ubbes undran: "Har du några groupies?".

PAP själv är just på väg uppför rulltrappan med långa steg, lite sen till vårt möte. Han ser stressad ut.

PAP är sig lik. Äldre, men lik.

Han är lång, smårufsig, orakad och ser ut som pressfotografer gör i amerikanska filmer i säckiga beige chinos och löst hängande jeansskjorta där en knapp saknas över magen. Ett par coola silverfärgade Nikeskor är det enda som skvallrar om någon som helst fåfänga.

Senast jag såg PAP var på nöjesfältet Coney Island utanför New York en augustidag för mer än tio år sedan. Vi — två före detta vikarier på Borås Tidning - stötte ihop av en slump, medan skäggiga damen och gummikvinnan uppträdde på strandpromenaden.

PAP hade struntat i att söka till fotoskolor och flyttat till New York istället, berättade han. Han frilansade som fotograf, och hade varit på Kuba och i Kuwait.

PAP ville jobba för Newsweek, Time och helst av allt för National Geographic, sa han som ung fotograf den gången. Han var arbetsam, målmedveten och ärelysten som ingen annan.

Han skrattar lite när jag påminner honom om det. Jo, han arbetar fortfarande hårt och är målmedveten.

- Men jag är inte så ärelysten... Och jag har fortfarande inte gjort något jobb för National Geographic. Det är inte så viktigt för mig längre, även om det vore kul. Nu vill jag hellre göra böcker och utställningar än publicera mig i vissa tidningar.

De stora amerikanska nyhetsmagasinen Newsweek och Time har PAP medverkat i många gånger nu. Tyska Stern och Der Spiegel tillhör hans återkommande uppdragsgivare, liksom magasinet Geo som är National Geographics tyska motsvarighet. Han är knuten till Getty Images i New York och flera andra bildbyråer. Han har varit i mer än 50 länder för att fotografera.

Ibland hör man svenska pressfotografer prata om PAP med något beundrande och smått avundsjukt i rösten. Han är en doldis i den svenska fotovärlden, samtidigt som han är mycket framgångsrik. De största framgångarna har kommit sedan han lämnade New York och flyttade till Afrika. När alla vi andra släpar oss upp till en ny arbetsdag i ett vintergrått Stockholm eller slaskigt Göteborg vaknar han i ett ljummet Kapstaden och tittar ut över havet där Sydatlanten och Indiska Oceanen möts.

PAP bor i Kapstaden sedan 2000, och har tagit tusentals och åter tusentals bilder i Sydafrika. Nu har han valt ut 69 av dem till utställningen In transition på Kulturhuset.

- Alla länder är väl kontrasternas land… men Sydafrika är det mer än något annat land jag varit i. Jag ville visa på kontrasterna och förändringarna.

Första gången han var i Sydafrika var inför de fria valen 1994. Apartheid föll, och allt skulle bli möjligt.

- Redan då kände jag starkt att jag måste åka tillbaka. Det hände så mycket spännande i Sydafrika och jag ville vara med om det.

PAP och hans dåvarande sambo bestämde sig för att lämna New York. De köpte en lägenhet i Kapstaden och flyttade dit.

Även om apartheid är borta är Sydafrika fortfarande ett land där många har det svårt. Skjulen finns kvar i kåkstäderna, brottsligheten är hög, och 5,6 miljoner sydafrikaner är HIV-positiva. Men PAP:s bilder visar att sanningen är inte så enkel som att alla svarta fortfarande lider, medan de vita styr.

Som första fotograf har PAP ingående fått följa människor ur den nya svarta överklassen, som växte fram i postapartheidtiden under slutet av 1990-talet.

- Det var väldigt svårt att få tillträde till den världen. I början var det många nyrika som tjänat pengar på skumma affärer, precis som i Ryssland efter kommunismens fall. Dom ville förstås inte bli fotograferade. Men jag fortsatte försöka, och efter ett tag fick jag kontakt med en kille som jobbade för Ericsson. Han är med på flera av bilderna, och genom honom fick jag träffa andra svarta som blivit framgångsrika.

Många av bilderna visar mer eller mindre fattiga vita: lantarbetare som kastar meloner mellan sig, eller blonda småbarn som svalkar sig med att spruta vatten på varandra. Bilderna är mättade med färg och värme. Flera av bilderna på vita känns som de är tagna ett annat årtionde: på den amerikanska depressionens 30-tal, eller på hemmafruarnas och de nystrukna klänningarnas1950-tal.

En bild som biter sig fast är fotografiet av den vita kvinnan som hämtat mat från Frälsningsarméns lastbil. Hon har ett barn på armen, och den största flickan kör en dockvagn lastad med bröd och ägg. Fotografens blixt som är slagen i solljus gör att bilden ser overkligt verklig ut.

Den är inte representativ, Per-Anders arbetar helst med befintligt ljus och en Leica laddad med diafilm. Analog teknik är inte särskilt vanligt för en pressfotograf idag, men PAP behöver sällan ha bråttom.

- Snabba nyhetsjobb gör jag inte så ofta. Jag gillar de mustiga färgerna som diafilmen ger om man underexponerar den. Men jag har faktiskt börjat använda digitalkamera också. Jag har bara gjort ett par jobb med den. Det är Getty i New York som ligger på och vill att jag ska leverera snabbare.

PAP är uppskruvad och pratar snabbt när vi går längs väggarna och tittar på bilder tillsammans. Det har varit väldigt mycket den senaste tiden. Först välja och ställa samman bilder inför utställningen, sedan resa till Sverige, vara i Stockholm, umgås med alla släktingar och kompisar han inte träffar annars, gå på middagar, göra intervjuer, gå på krogen, ordna specialvisningar av utställningen för kolleger.

- Jag har hållit högt tempo. Det känns i kroppen. Och Stockholm känns stressigare än tidigare, folk springer omkring med sina kaffemuggar i handen istället för att sätta sig ner och koppla av.

PAP började sin fotokarriär på Borås Tidning, där han var praktikant och vikarie i tonåren.

Han föddes 1967 och växte upp i lummiga villaområdet Brämhult utanför Borås: det närmaste Borås kommer en fashionabel förort. Tonåringarna från Brämhult brukade gå omkring med moderatmärken, men PAP skrattar när jag frågar om han också var ungmoderat.

- Nej, nej. Min pappa var busschaufför och min mamma jobbade på förskola. Det var väl första generationen arbetare som hade råd att köpa villa, jag vet inte varför vi hamnade just i Brämhult.

De andra 15-åringarna ville ha en moped när de konfirmerade sig. Fast Per-Anders önskade sig en systemkamera, en Nikon FE som hans pappa åkte till Göteborg och köpte. Han hade foto som fritt valt arbete i skolan och plåtade skolföreställningar och annat som han kopierade i skolans mörkrum mellan lektionerna. Han fick praoplats på Borås Tidning, och började drömma om att söka fotogymnasium.

- Jag gillade att få tillträde till olika miljöer, som man fick som pressfotograf. Men alla avrådde mig från att gå fotogymnasium, både mina föräldrar och syokonsulenten. Fotograf kunde man inte bli. Så jag gick treårig ekonomisk linje istället. Mina föräldrar hoppades nog att jag skulle få ett bra jobb på Borås Sparbank.

Men Per-Anders satt helst på biblioteket och bläddrade i fotoböcker och tidningar, och visade inga som helst tecken på att börja jobba på bank. Han upptäckte fotografer som James Nachtwey, David Turnley och Sebastião Salgado.

- När jag var 18 bestämde jag mig för att ta med mig kameran och resa ensam till New York. Då insåg jag att det var där jag ville bo i framtiden.

Fem år senare bodde han i New York - efter mycket hårt arbete och lite tur. Han gjorde lumpen som fotograf på tidningen Värnpliktsnytt, och vikarierade elva månader på Expressen. När PAP bestämde sig för att flytta till New York hade Expressen just bestämt sig för att kalla hem sin fasta fotograf där, så det fanns massor av frilansjobb. Men de snabba nyhetsjobben tillfredsställde inte PAP då heller.

Han satte igång med egna projekt, som när han åkte till Kuwait för att skildra brandmän som släckte de brinnande oljekällorna efter Gulfkriget eller följde en mexikansk flyktingfamilj som tog sig över gränsen till USA.

Det sista vanliga nyhetsjobbet gjorde han — eller rättare sagt gjorde inte - i Afghanistan. Han var strax utanför gränsen tillsammans med en reporter och skulle rapportera till svensk press efter terrorattackerna mot World Trade Center. Horder av fotografer och journalister från olika länder satt i Peshawar i Pakistan i veckor och väntade på att något skulle hända.

- Jag kände: "vad gör jag här?" Vi hade insålda jobb och allt, men jag packade och tog första bästa flyg tillbaka till Kapstaden. Efter det har jag aldrig tagit några sådana jobb igen.

Alla fotografer säger nog att de vill vara annorlunda om man frågar dem. Men PAP:s originalitet som pressfotograf ligger inte främst i det avancerade bildspråket — "jag är rakt på" - utan i arbetsmetoderna.

Han gör noggrann research och åker tillbaka, åker tillbaka, åker tillbaka tills han får de bilder han vill ha.

Han har varit i kåkstaden Khayelitsha kanske hundra gånger. För att fotografera, eller bara hälsa på vänner han träffat under sina reportage.

- Det är ett ensamrace. Man måste ta sitt ansvar och arbeta hårt, man kan inte lalla runt.

Ingen redaktion betalar en fotograf för att göra hundra besök i en kåkstad, men PAP rycker på axlarna åt det. Det är förhållandevis billigt att leva i Kapstaden, och hans bildbyråbilder ger honom en grundinkomst som räcker långt.

- Jag håller nere utgifterna och har inga anställda. Jag vill inte tjäna för mycket.

De stora tidningarnas arvoden är inte enorma jämfört med svenska frilansarvoden. 500 dollar om dagen, plus utgifter, är vanligt att betala en fotograf. Men stora tidningar som GEO ger gott om tid för uppdragen.

- I Rwanda var jag tre veckor för GEO. Då jobbade jag 18 timmar om dagen.

Han är ingen hårdhudad fotograf. Från vårt möte på Coney Island för länge sedan minns jag att PAP sa att de rutinerade journalisterna hade rått honom att inte ge pengar till tiggare. Han struntade i det, han gav gärna pengar och försökte påverka saker och ting till det bättre. Inte bara med sina bilder, utan genom vänskap och att vara något mer än en man som kliver fram med kameran lyft som ett skydd mot världen.

- När jag fick se kända fotografer i arbete blev jag chockad över hur iskalla många av dom verkade. Som James Nachtwey, till exempel.

PAP har mycket medkänsla, och en sorts nyfiket intresse även för dem de flesta andra avfärdar. Det gäller de vita rasisterna i Orania, eller den hårdföra, ökända polisstyrkan The Flying Squad i Johannesburg som han följde i två år.

Poliserna var en samling trasiga män, som välkomnade den svenske fotografen och lät honom vara med även när de misshandlade misstänkta eller trakasserade prostituerade. Styrkan tränade sina schäferhundar på illegala immigranter från Moçambique.

Bilden där en polis urinerar på en liggande man blev en av de sista PAP tog på The Flying Squad.

- Bilden är tagen efter en begravning av en polis som blev mördad i tjänsten. Hans kolleger började festa efteråt och det spårade ur. Dom vinkade in mig för att ta den där bilden, han som ligger ner på golvet är också polis. Sedan slutade jag följa dom. Det kom för nära, jag blev för bra kompis med några. Och det var för farligt, dom var så frustrerade. Den festkvällen tog en av poliserna fram sin pistol och gick omkring med den.

PAP är ingen våghalsig typ och får inte kickar av farliga situationer. Han får inte ens kickar av Bilden, den där klockrena fantastiska som så många fotografer drömmer om att ta.

- Vissa fotografer verkar inte bry sig om vad de fotograferar, bara bilden är bra. Om det är en svältande i Afrika eller något annat på bilden spelar ingen roll. Dom pratar inte ens med människorna dom fotograferar Jag mår illa av bara tanken på att arbeta så.

Han gillar inte när vinkeln är bestämd redan på redaktionen. Han gillar "vi åker dit och ser vad som händer".

Men behöver man aldrig ha en vinkel?

- Jo. Men man behöver inte tro att man vet allt i förväg.

Arrangerade bilder vill han inte syssla med.

- Formmässigt snygga arrangerade bilder, är det bra? Jag skulle inte kunna sova på natten. Tyvärr har jag tagit en arrangerad bild av en tjej som dansar balett i Khayelitsha, jag gillar inte den bilden alls. Men Getty Images älskar den har lagt den på ingångssidan som en signatur för mig.

Han scannar in sina diapositiv och använder Photoshop för att bearbeta dem, men mycket sparsamt:

- Jag gillar inte att ändra saker i efterhand, lägga in moln eller himlar. Många säger att det är samma sak som i mörkrummet. Men det är det inte. Man har aldrig kunnat göra den sortens mörkrumsarbete med färg, om man efterbelyser blir det färgstick.

Han eldar upp sig lite när han fortsätter:

- Jag är emot det resonemanget. Fotografer som tänker så engagerar sig inte så mycket på plats, de fixar stämningen i datorn sedan. För mig känns det helt fel, oärligt. Jag gör lite färgjusteringar men jag kan inte ens ta bort damm i Photoshop och jag vill inte lära mig. För mig är det viktigaste att vara en journalistisk berättare i bilder. Svenska fotografer är väldigt bra på den senaste tekniken, och sedan tar de fyrahundra spänn för scanningen och efterarbetet.

PAP lugnar ner sig lite och funderar:

- Men för många av dom är det väl ett jobb.

Och vad är det för dig?

- Någon sorts passion. Jag gillar att komma på idéer, göra research, och att uppleva saker. Det är det det går ut på. Uppleva, och berätta om det.

Ofta missar jag bra bilder när jag håller på med annat, står och pratar med någon. Ibland har jag inte ens kameran med mig. Jag förstår inte alls det där med fotografer som alltid måste bära på en kamera.

Den perfekta bilden är inte viktig i sig. Men PAP har offrat mycket för sitt arbete, "försakat min relation, försakat allt". Att arbeta med bilderna till utställningen liknar han vid en flera års lång graviditet.

- Jag vill gärna göra en bok också men jag vill inte göra bok på dasspapper. Det måste vara bra, annars gör jag hellre ingen bok alls.

Kanske har han offrat lite av sin hälsa också för arbetet, åtminstone tillfälligt. PAP pratar på snabbare och snabbare, och gnider sig i pannan. Han ser plötsligt ut som om han skulle falla ihop.

- Är jag blek? Det surrar i huvudet. Jag mår inte bra. Kan vi sätta oss lite?

Vi går en trappa upp till Kulturhusets restaurang. PAP dricker Pepsi och kaffe i stora klunkar.

- Jag som aldrig är sjuk. Men det har varit så mycket, alla som rycker i en.

--

Nästa gång vi ses är det i Borås, hemma hos Per-Anders föräldrar. Ett par silverfärgade Nike vid dörren skvallrar om att den förlorade sonen är på besök.

Han sitter i soffan i vardagsrummet, dit Astor Pettersson kliver in och slår fast på föräldrars skoningslösa vis:

- Per-Anders, han jobbar för mycket. Han ser sliten ut.

Med utmattningen kring utställningen på några dagars avstånd påstår PAP att han inte alls jobbar för mycket. I Sydafrika är hans tempo trots allt mycket lugnare än i Stockholm.

- Jag älskar Afrika och egentligen vore jag en dåre om jag flyttade därifrån. Samtidigt börjar jag bli lite trött på Sydafrika. Om fem år kanske jag bor kvar i Kapstaden fortfarande. Eller i Stockholm, eller i New York.

Snart ska han åka hem till lägenheten i Kapstaden. Den ligger tre minuter från havet, fem minuter från stan, i ett viktorianskt gammalt hus men inte i något lyxigt område.

Arbetsdagarna börjar där, vid datorn där han kollar mejlen, läser rubrikerna i New York Times på webben, gör lite research på datorn eller planerar en resa, och går ner till affären för att köpa några sydafrikanska tidningar. Ofta rör han inte en kamera på hela veckan.

Att inte röra en kamera ska inte förväxlas med "lallande", som är ett ord som kommer upp ganska ofta när man pratar med PAP. Han skrattar lite när han pratar om det, men låter samtidigt rätt sträng.

Lallar gör fotografer som hellre springer omkring och pratar om vad de skulle vilja göra för jobb för Newsweek, än faktiskt ger sig ut med kameran och jobbar. Lallar gör alla som sitter på Söder och dricker champagne, istället för vid datorn för att göra research.

Man måste jobba hårt - men inte snabbt - för att få PAP:s respekt, offra all bekvämlighet och alla divalater.

- Som Mattias Klum, inte konstigt att han är den enda svensk som jobbar för National Geographic. Man kan inte lalla in och få ett jobb publicerat där. Sverige är litet, det är ganska lätt att vinna några priser och bli hajpad här. Men det krävs mycket mer än så för att bli en bra fotograf internationellt.

Vad säger du till alla fotografer som säger att de måste göra snabba jobb för att försörja sig?

- Det handlar om att prioritera det man verkligen vill göra. Om man har dyr lägenhet, studio, bil, åker på semestrar och skaffar alla nya tekniska prylar är det klart att man måste dra in pengar. Jag tror inte att många Magnumfotografer har en bråkdel av de prylar och lever så dyrt som många svenska fotografer gör. Det gäller att försaka det trygga materialistiska livet. Det kan vara många hundår innan framgången kommer, då ger dom flesta upp.

Var kommer alla bestämda åsikter ifrån? Jag minns PAP som Borås Tidnings absolut blygaste fotograf.

- Det är jag nog fortfarande, även om jag har en mer slipad sida också. Jag har aldrig gillat att prata mycket. Men åsikterna hade jag nog redan på den tiden.

PAP tycker inte att han är så annorlunda nu mot när han var 19 år och bodde i Borås.

- Jag har mer erfarenhet nu och kan göra ett bättre jobb. Men jag är lika nyfiken på jobbet och på att träffa människor. En skillnad är att jag är ensam mycket. Det är skönt att inte ha för många störande moment, som för stort socialt liv. Jobbet är en resa man måste göra ensam.

Det är inte samma sak att man alltid måste vara ensam. Själv har PAP frivilligt blivit ensamstående tonårspappa, åt Akhona från Khayelitsha som han fotograferade flera gånger och fick en starkare och starkare vänskap med. Akhona var tio år när PAP träffade henne första gången. I början var hon blyg och rädd för fotografen, men efter hand blev hon och PAP vänner.

- Hennes pappa var död, och när hennes mamma också dog för tre år sedan tog jag hand om henne mer och mer. Jag är precis som hennes farsa. Vi fick en sådan kontakt, vi tänker så lika. Hennes moster är som hennes mamma, men Akhona bor hos mig. Även om jag är borta mycket har hon en trygghet här. En bostad, mat och en farsa som har ett vettigt jobb. Hon går i en bättre skola än den i kåkstaden hon kommer ifrån, och hon har fått chansen till ett nytt liv. Jag försöker att inte skämma bort henne så mycket men det är svårt, hon har fått mobiltelefon och i-pod av mig.

PAP fick höra att han inte visste vad han gav sig in på när jag tog på mig ansvaret för en tonåring.

- Det stämmer väl i och för sig. Men vi går så bra ihop, det är precis som om Akhona vore min dotter på riktigt. Hon sköter sig och är inte ute och festar på kvällarna. Och börjar hon göra det får jag väl ta ett allvarligt farsasnack med henne.

Lena Kvist

- Fotografer som inspirerar PAP är William Albert Allard (National Geographic), David Alan Harvey (National Geographic, Magnum), Steve McCurry (Magnum) och Larry Towell (Magnum).

- Han använder två Leica MP med objektiv 35 mm 1,4 eller 50 mm 1,4. Diafilm Kodak Ektachrome 100 VS.

Digital utrustning är två Canon 20 D. Objektiv 16-35 2,8 zoom, 50 mm 1,4, 70-200 2,8 zoom. Han fotograferar alltid i råformat digitalt för att få bästa möjliga bildkvalitet.

- PAP har fått flera internationella priser för sina bilder, bland annat ett andrapris i bildreportagekategorin i Pictures of the Year International (POY).