Okko Oinonen ror. Han är verkligt bra på att ro: årorna klyver vattenytan i perfekt vinkel, och han tar kraftiga tag som skjuter iväg träekan med rejäl fart över sundet.
Vi befinner oss i skärgården i östra Helsingfors, på väg mot den lilla ön Värdö där Okko Oinonen och hans familj hyr ett stort hus tillsammans med åtta andra fotografer.
- Där är det, säger han och nickar mot ett vackert gammalt tvåvånings trähus som skymtar mellan höga tallar vid strandkanten en bit bort.
En liten stund tidigare har jag träffat Okko Oinonen på den plats där Helsingforsbor brukar stämma möte: under den snurrande klockan vid varuhuset Stockmann. "Jag är 1,93 lång och har ganska lite hår" beskrev han sig själv i telefonen.
Enklast hade förstås varit att gå till ett kafé i centrum. Men Okko Oinonen vill gärna att intervjun ska göras på Värdö, fastän det tar en liten stund att komma dit med buss.
- Det är där jag trivs bäst, där känner jag mig hemma och avslappnad, säger han.
Vi dricker kaffe och äter finskt surdegsbröd i det stora köket med utsikt över barrskog och vatten.
Okko Oinonen är mode- och reklamfotograf med säregen stil, och med budskap i sina bilder. Själv vill han egentligen inte ha varken ordet "mode" eller "reklam" framför titeln fotograf.
- Jag arbetar i en sorts mellanrum, mina bilder kan vara konst och kommersiella samtidigt. Och jag ser inget behov av att skilja mode och reklam från "riktig" konst.
Hans senaste reklamjobb var för den trendiga reklambyrån BOB Helsinki: vanliga människor poserar på fotomodellvis för att få fram budskapet att alla är viktiga.
- Ett perfekt jobb för mig, tycker Okko Oinonen.
Andra kunder är Marimekko och varuhusen Stockmann och Sokos. Modereportagen har publicerats i finska magasin som IN magazine, Gloria, MG, Trendi och Cosmos. De består av bildserier om 2-10 bilder, en sorts tablåer som visar något mer än kläder på kroppar.
Okkos bildserier är färgstarka och futuristiska. Ibland är de dystra, ofta smått absurda. Både manliga och kvinnliga fotomodeller är docklikt perfekta på ett surrealistiskt vis. Men det är inte skönhet Okko Oinonen söker hos sina modeller, snarare karisma och personlighet.
- Egentligen ska de vara mer skådespelare än modeller. Det kan vara vanliga människor från gatan. Men man måste också vara försiktig med att använda vanliga människor, eftersom det finns en risk att det blir tråkigt. Avgörande är ändå personkemin mellan fotograf och modell.
Även om Okko Oinonen inte vill skilja på reklam och konst finns det en stor skillnad: med reklam är det kunden som bestämmer.
- Ja, givetvis måste jag anpassa mina bilder efter kunden och samtidigt behålla min egenart. Men det är många som vill ha något lite annorlunda, bara det inte är alltför annorlunda...
Okkos egna projekt är olika till sin karaktär, men en sak har modellerna gemensamt: de ler inte på bilderna.
- Nej, inte när jag bestämmer själv. Men när jag tar bilder för till exempel Marimekko måste modellerna le. Ändå kan jag behålla en del av min egen stil, som med ljussättningen och det visuella konceptet.
Okko efterarbetar fotografierna i Photoshop, på hans reklamkort står det "bilddesign, fotografi och manipulation".
- Ja, jag jobbar en del i Photoshop om ämnet kräver det. Varje bild ska vara perfekt, överträffa verkligheten. Samtidigt vill jag helst ha bilden färdigkomponerad redan i sökaren.
Okko är uppvuxen i den lilla kuststaden Kotka utanför Helsingfors: samma stad som fostrat fotografkollegan Tuija Lindström en generation tidigare.
- Vi har gemensamma rötter genom barndomen i Kotka. Hon kanske också kämpade sig bort från småstaden precis som jag.
Folk i Kotka är ärliga, äkta, starka och rakt på sak, säger Okko. Samtidigt är det inte alltid lätt att växa upp i en småstad om man är lite annorlunda, som han själv var.
- Det var tufft ibland. En småstad kan vara deprimerande om man inte är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt. Men jag var lång och duktig på sport, det gjorde att jag klarade mig ganska bra.
Naturen var och är viktig för Okko, han samlade fjärilar, fiskade och orienterade som barn. Han växte upp ensam med sin mamma, som var skådespelerska.
- Jag tillbringade det mesta av min barndom på teatern med henne. Själv kände jag mig aldrig lockad av skådespeleri, däremot av att regissera. På sätt och vis ser jag mig också som regissör nu, lika väl som fotograf.
När Okko var 15 fick han sin första kamera - en Zeiss Ikon 35 mm - av sin mamma och blev genast fast.
- Jag blev helt galen och gjorde knappt något annat än att ta bilder. Att fotografera kändes naturligt, det var jag. Efter gymnasiet sökte jag de tre fotohögskolor som finns i Finland, och kom in på alla tre. Jag valde Helsingfors.
Efter skolan gled Okko så småningom in på mode och reklam.
- Jag är inte alls intresserad av mode egentligen, för mig är det ett sätt att kommunicera och utrycka mig visuellt. Många människor vill se modebilder. Men jag ser mig inte som modefotograf, utan som en fotograf som kommenterar samtiden med sina bilder. Även om vi lever i en marknadsekonomi är det möjligt att vara kreativ.
Att arbeta med mode och reklam innebär att ha en hel liten stab runt sig vid varje fotografering: stylister, frisörer, make up-artister.
- Jag har svårt att kompromissa, erkänner Okko. Samtidigt bryr jag mig egentligen inte om hur håret ser ut, men helheten måste bli rätt. Tyvärr är regeln nummer ett i modebranschen att man inte kan lita på någon.
Vad är det då Okko Oinonen vill säga om samtiden med sina bilder?
- Jag ställer människan mot naturen, och vill lyfta fram människans ofta absurda beteende. Ibland finns det en miljöaspekt med. Människan är varken mer eller mindre viktig än andra saker i naturen. Ibland kan bilderna också handla om världshändelser, sånt jag ser på nyheterna. Mer vill jag inte säga, jag vill inte avslöja utgångspunkter för enskilda bildserier.
Ditt tankesätt för tankarna till fotografen bakom Benettons kampanjer, Oliviero Toscani, även om era bilder visuellt är helt olika.
- Jag tycker mycket om Toscanis sätt att skapa kommerisiell konst med ett tydligt men djupt och komplext budskap. Han slår sönder just sådana barriärer som jag inte tycker borde existera längre, mellan konst, reklam och mode.
De konstnärer som inspirerat Okko Oinonen mest är dock inte fotografer utan filmregissörer.
- När jag fortfarande gick i skolan hade jag inga förebilder, jag ville skapa någonting eget som ingen sett förut. Därför ville jag heller inte läsa konsthistoria. Nu tittar jag hellre på film än fotografier, och beundrar David Lynch, Stanley Kubrick and Aki Kaurismäki. De är sanna konstnärer.
Okko Oinonens bilder har presenterats på gallerier, men konstvärlden i Finland är liten, säger han och suckar.
- För att vara framgångsrik konstfotograf i Finland måste man bli omtyckt rätt personer. Några få kuratorer är väldigt inflytelserika. Mina fotografier stämmer inte in alls, det som gäller nu är personliga bilder i Elina Brotherus anda.
Lena Kvist