Gatufotografer brukar finnas med där något händer. Ralph Nykvists signum är snarare att finnas med där ingenting särskilt händer alls.

Den augustimånad 1968 när sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Tjeckoslovakien fanns den unge fotografen Ralph Nykvist i Prag. Men bara timmar innan soldaterna korsade gränsen packade Ralph sin väska och reste vidare från Prag till Paris?Barcelona?. När kan kom fram till Paris?Barcelona? och fick höra vad som hänt rusade han till den tjeckiska ambassaden och tiggde och bad om att få åka tillbaka in i Tjeckoslovakien. Det fick han inte, gränsen var stängd. Det var otur förstås. Vännen och kollegan Josef Koudelka som fanns kvar i Prag kunde ta bilder som blev berömda.

Men samtidigt passar det ganska bra att Ralph Nykvist åkte därifrån. Det är svårt att se honom trängas och armbågas med en hord pressfotografer mitt i händelsernas centrum.

Ralph Nykvist fotograferar det liv som pågår medan vi sysslar med något annat: någon går på en gata, en bil stannar till, en hund bajsar. Ingen tittar, alla har bråttom någonstans. Bara Ralph Nykvist ser. Och han lyfter sin kamera.

Att Ralph Nykvist ska glömma kameran hemma när han går på promenad är ungefär lika troligt som att han ska glömma ta på sig kalsongerna. Han brukar kallas gatufotograf, men numera tar han i sanningens namn lika många bilder inomhus som på gatan. Och när den klassiska gatufotografin brukar vara svartvit har Ralph Nykvist gått över till färg: för att det blir svårare då.

Ralph Nykvists bilder lämnar ofta ett leende på läpparna hos betraktaren, och emellanåt ett frågetecken. Det där frågetecknet verkar Ralph tycka om.

Vi sitter vid hans köksbord på söder i Helsingborg, han har bryggt en stor balja kaffe, och han småskrattar när han berättar om hur det en gång uppstod en debatt i Dagens Nyheter om en bild han tagit. Kritikern Peder Alton slog fast att bilden var tagen i en hiss, en insändarskribent trodde sig veta att den tagits på ett BB, och en annan skribent kontrade med att den föreställde publiken på en gyttjebrottningsmatch.

Och hur var det?

- Jag vill inte berätta hur det egentligen låg till med hissbilden, säger han på sin mjuka lågmälda skånska, kniper ihop munnen och ler.

Ralph Nykvist ler ganska ofta, ett stillsamt leende till hälften dolt under den vita mustaschen. Det högra ögat är vänligt och intensivt blått, det vänstra gömmer sig outgrundligt bakom ett ogenomskinligt glas.

I våras fick Ralph Nykvist Claes Lewenhauptstipendiet för unga fotografer. Det förvånade honom, tills han fick höra att huvudsaken var att man var ung i sinnet. Då spelar det ingen roll att han ska fylla 60 nästa år.

- Och trots allt är jag ju något år yngre än Georg Oddner som fick stipendiet förra gången.

Humorn är ständigt närvarande. Utan den finns inget kvar, säger Ralph. Men för den skull är inte allt lustigt. Det är svårt att bortse från lejonet i källaren, ett skräckens lejon som lurat på Ralph Nykvist i 55 år.

Ralph Nykvist föddes 1944. Att heta Ralph med ph var något ovanligt och märkvärdigt i Landskrona på 1940-talet.

- Det skulle se lite amerikanskt ut, tror jag. Min morfar hade emigrerat till USA och kommit tillbaka. Han var den enda i släkten som varit utomlands.

Familjen Nykvist, där Ralph var enda barnet, bodde i en enkel enrumslägenhet i Landskrona. Pappan var diversearbetare och arbetslös i perioder och mamman var sömmerska. De hade ofta ont om pengar. Ralphs farbror hade det bättre ställt, och kom en dag med en present till familjen: en liten lådkamera.

- Jag var fem-sex år. Mamma, pappa och jag brukade gå ut i Svandammsparken i Landskrona för att ta bilder på varandra och på ankorna. Det var fascinerande, jag kände en glädje varje gång jag gick ut med kameran. Att vi inte hade råd med så mycket film minns jag inte som ett problem, jag var bara glad för de gånger jag fick fotografera.

Men fotografi var inte Ralphs stora intresse, det var teckning. I skolan hände det ofta att läraren kom på honom med att sitta och skissa istället för att lösa matteproblem. Ändå tog han realexamen, eftersom mamman - pappan dog när Ralph bara var nio år - insisterade på att pojken måste skaffa sig någon form av utbildning.

- Efter realexamen när jag var 16 år började jag som brevbärare. Men allt jag ville var att teckna, och efter ett halvår såg jag en annons om att ett kliché- och reklamföretag sökte en tecknarlärling. Jag fick jobbet. Samma dag som jag började gick företagets båda reproduktionsfotografer hem eftersom de var missnöjda med sina arbetsvillkor. Chefen tyckte att jag som var intresserad av fotografi kunde sköta deras jobb. Så det gjorde jag.

Snart upptäckte Ralph att hans bilder var bättre än dem han fotograferade av som reproduktionsfotograf. Han anmälde sig till ABF:s fotoskola, men insåg att han var bättre än läraren. 1963-64 gjorde han värnplikt på arméns fotoskola i Kristianstad.

- Där lärde jag mig inte heller något om fotografi. Jag tror inte att jag var mer talangfull än någon annan. Men jag tillbringade enormt mycket tid med kameran och i mörkrummet och lärde mig saker på egen hand. Förebilderna var Robert Frank och Henri Cartier-Bresson. Arméns fotoskola blev viktig på ett annat sätt, jag träffade människor där som öppnade upp världen för mig. Bland annat min vän Beppe Arvidsson. Efter värnplikten åkte vi till Paris, det var 1964. Det var underbart.

Ralph och Beppe läste Sartre, Camus och Hemingway och gick på kaféer och krogar. De bodde på ett billigt hotell på Seines vänstra strand där prostituerade tog in med sina kunder. Receptionisten undrade om de ville boka rummet en eller två timmar, och blev mycket förvånad när de unga svenskarna skulle stanna över natt.

- Det fanns ett gäng kring Christer Strömholm i Paris som var väldigt tongivande. Han hade ett stamställe, Cenq Billiard vid Place de la Contrescarpe, där han alltid satt och bolmade på sin pipa med sina elever omkring sig. Jag visste först inte vem Christer Strömholm var. Och när jag fick reda på det tyckte jag inte att det var speciellt trevligt. Han var så upphaussad, men jag var inte imponerad av honom. Då. Nu tycker jag att han är en av de största fotografer som någonsin funnits.

I Paris på 1960-talet kunde allt hända, och många som reste dit blev kvar. Men Ralph Nykvist var bara semesterbohem. Varje sommar tog han tåget till det ljuva livet, och när semestern var över åkte han hem till Landskrona och jobbade vidare på kliché- och reklamfirman.

- Min bakgrund var nog lite speciell i Paris. Jag märkte att de andra ofta hade den där lilla extra tryggheten bakom sig, om något skulle hända fanns det alltid pengar hemma hos föräldrarna.

Ralph blev kvar på klichéfirman tills en liten bildbyrå i Landskrona frågade om han ville ha anställning som pressfotograf. Det ville han, och stannade där i tio år, samtidigt som han höll på med egna projekt - som att fotografera till läroböcker - vid sidan av. Många frågade varför han inte flyttade till Stockholm för att arbeta där som fotograf istället.

- Jag hade nog inget färdigt svar på den frågan. Men det var så många andra som åkte till Stockholm, jag tyckte inte att jag också behövde göra det.

Ralph Nykvist har ställt ut på Fotografiska museet i Stockholm, i Malmö Konsthall, i Tokyo och i Montreal. Hans bilder har brett ut sig över sidorna i internationella fototidningar vid sidan av namn som Robert Frank och William Klein.

Ändå har han inte blivit ett lika känt namn som till exempel vännerna Josef Koudelka och Anders Petersen. Kanske beror det delvis på hans ovilja att ge sig på projekt: han bara fotograferar.

Boken "I Sverige" som kom 1977 började inte som ett bokprojekt, den är en helt enkelt en samling Nykvistbilder tagna mellan 1964 och 1976.

- Jag märkte att jag hade bra material. Men jag är så velig, jag har svårt att bestämma mig. Jag bara fotograferar på. Och jag är inte särskilt kommersiell, jag är jättedålig på att sälja mig själv.

Kurt Bergengren i Aftonbladet, som var en tongivande kritiker skrev att "I Sverige" kunde betraktas som en klassiker redan en månad efter att den kommit ut. De ofta vardagshumoristiska bilderna framstår i efterhand som föregångare till Lars Tunbjörks. En bild som fastnar på näthinnan är den enkla men bisarra bilden av en en kvinna och en liten flicka vid ett övergångsställe. Kvinnan är fotograferad bakifrån och håller handen över flickans mun. För att skydda mot avgaser? Men det syns inga bilar på bilden. För att flickan ska vara tyst? Men hon ser så lugn ut, hela bilden ger ett fruset, stilla intryck. För att kvinnan helt enkelt snyter flickan? Men då borde hon se mot flickan, inte rakt framåt som hon gör nu. Och Ralph Nykvist har inga färdiga svar. En bild är det man ser.

- På 60-70-talen var jag en del av bildaktivismen, där bilden skulle vara ett politiskt vapen. Jag var aktiv på vänsterkanten och engagerade mig i FNL-rörelsen. Men så här i efterhand ser jag mer humor än politik i bilderna.

Fredagen den 13 oktober 1978 hände något som blev en vändpunkt i Ralph Nykvists liv.

Han hade just kommit hem efter en månad i Tyskland, där han tagit bilder till en tysk språkbok. Tillsammans med en copywriter och en art director skulle han besöka ett sågverk i Blekinge för att diskutera ett uppdrag. De kom i bil och svängde in på en liten skogsväg, där höstsolen slog emot dem och bländade dem. Ingen i bilen såg den långtradare som kom emot dem med last från sågverket. Att långtradarchauffören hann tvinga sin tunga bil någon meter åt sidan räddade Ralph Nykvists liv.

- Copywritern, som körde vår bil, dog. Jag satt bredvid och flög ut genom vindrutan. Jag fick några avslagna ben och var medvetslös ett tag, men klarade mig ändå bra. AD:n, som satt i baksätet klarade sig också. Det är efter olyckan mitt vänsteröga står stilla. Jag ser på ögat, men några nerver är förstörda så att jag inte kan röra det, förklarar han och gläntar på det ogenomskinliga glaset för att visa det öga som hittills varit dolt.

Efter olyckan började han fundera på vad som egentligen var viktigt. Han kom inte fram till några revolutionerande nya livsregler, men ändrade på vissa saker.

- Jag tänkte att jag inte skulle lägga ner så mycket tid på att tillfredsställa andra, utan ta tillvara på ögonblicken och göra det jag själv ville. Det märkliga är att efteråt fick jag uppdrag som stämde överens med det, jag fick till exempel åka runt till elva-tolv storstäder i Europa och ta bilder på folk som läste dagstidningar. Det var för Sydsvenskans räkning, och jag hade inga instruktioner utan fick ta de bilder jag själv ville.

Ralph lämnade bildbyrån bakom sig och frilansade. Efter olyckan bestämde han sig också för att bli sambo med sin dåvarande flickvän, Ann-Louise. Han flyttade från Landskrona till henne i Helsingborg och de fick en dotter: Lisa, som nu är 23.

--

Bok nummer två kom 1991 och skildrade karnevalen i Venedig. Den gjorde Ralph tillsammans med Anders Petersen. Boken började som ett reportageuppdrag för tidningen ETC, som var många fotografers drömuppdragsgivare på 1980-talet.

- ETC var friheten i Sverige när det gällde bilder. Redaktören Johan Ehrenberg skickade folk hit och dit, jag tror att vi var 8-10 fotografer som åkte för att skildra Irland. Om sanningen ska fram gick tidningen i konkurs då och då, men det var fantastiskt att jobba för den.

De svartvita bilderna är blandade i boken Karnevalen i Venedig, och vem som tagit vilken bild anges bara mycket diskret i slutet av boken. De ville ha det så, bilderna skulle stå utan text på sidorna. Anders Petersen är den enda fotograf Ralph Nykvist samarbetat med.

- Han är ett enormt stöd, ett bollplank där jag vet att jag inte bara får tillbaka en studs utan en medveten passning. När det gäller Venedigbilderna är hans lite mer mystiska, mina är mer direkta. Tycker jag. Du får säkert ett annat svar om du frågar honom. Men vi hade samma inställning till karnevalen, vi ville komma bakom maskerna och skildra människorna.

Människor vill gärna bli fotograferade, men de vill se ut på ett visst sätt, säger Ralph Nykvist. Och man behöver inte åka till karnevalen i Venedig för att möta människor som bär masker.

- Att fotografera porträtt är jäkligt intressant och jäkligt jobbigt. Det handlar om att tvinga sig bakom maskerna. Jag tror man kan komma bakom åtminstone en eller par av dem. Kanske inte alla.

Människorna på Ralph Nykvists bilder ger inget särskilt värdigt intryck. De virrar förbi fotografens sökare, små och vilsna. Ganska ofta finns ingen synlig kontakt mellan fotograf och motiv, bilderna verkar tagna på ett nästan disträ vis. Men estetiken är förstås exakt och medveten. Även om fotograferingen sker under ett ögonblick, och Ralph Nykvist inte alltid hinner fundera på komposition och bildlösning, sker urvalet också hemma vid ljusbordet. Bland hundratals exponeringar finns ibland någon han tycker är bra.

För många år sedan trodde han att han dokumenterade verkligheten. Nu vet han att han istället skapar den, eller åtminstone väljer vilken del av verkligheten som ska få sättas mellan fyra ramar.

Att kontakten mellan Ralph Nykvist och den fotograferade inte alltid syns på bilden betyder inte att den inte funnits. Ofta har det uppstått ett möte efter att bilden tagits. Ja, som till exempel den där gången i Köpenhamn när en rasande knivbeväpnad man ville slita filmen ur kameran.

- Jag sa att filmen får du aldrig, men du kan få mitt löfte att inte publicera någon bild av dig. Det slutade med att vi gick och drack öl tillsammans, minns Ralph.

Andra bilder som aldrig nått allmänhetens ögon är den av det förälskade paret som stod lutat mot en vägg utanför ett hotell i Malmö och kysstes. Ljuset var fantastiskt. De enorma betongpelarna utanför hotellet kastade långa dramatiska skuggor, precis som kvinnans och mannens gestalter.

- När jag gick närmare lyfte mannen huvudet och frågade vad jag höll på med. Jag visade på skuggorna och hur vackert ljuset föll. Mannen höll med om att det var fantastiskt, men sa att han ändå skulle uppskatta om jag inte publicerade bilderna. Kvinnan och mannen var nämligen gifta, men inte med varandra.

Det krävs mod för att ta sig rätten att fotografera någon på gatan, ändå säger Ralph Nykvist att han är en blyg person. Han försöker gå nära, men ändå vara diskret.

Vi förflyttar ner till restaurang Valvet för att äta lunch, och den lätta lilla Leican på axeln dansar försiktigt mot hans sida när han går. Det är en kall höstdag i Helsingborg: den sortens höstdag som påminner om att svenska vintrar är långa och svåra också i Skåne. Fotografer bär ofta för tungt, har Ralph anförtrott mig. Själv tycker han om objektiv som inte väger för mycket: 28 mm, 35 mm, 50 mm.

Att vara på väg till en resturang för en intervju är ingen ovanlig situation för Ralph Nykvist. Men han spelar egentligen fel roll den här gången; det brukar vara han själv som är intervjuaren. Vid sidan av sitt eget fotograferande har Ralph Nykvist skrivit om fotografi i FOTO i över 30 år. Som skrivande journalist har han kunnat söka upp de fotografer han varit intresserad av, och han har bland många andra intervjuat Henri Cartier-Bresson och Bill Brandt.

När det gäller andras fotografi är Ralph skicklig på att formulera sig, men sina egna bilder har han aldrig skrivit om.

- Egentligen tycker jag att en bild handlar om det man ser på bilden. Jag vill inte gärna berätta eller ge en fullständig förklaring. Det är inte för att skydda min eller andras integritet, utan för att bilden är slutverket. Betraktaren ska själv kunna uppleva bilden.

Ralph Nykvist har fortfarande hjärtat till vänster. Men han har blivit mer intresserad av vad som rör sig inom honom än i omvärlden. Nu handlar bilderna oftare om att förmedla en känsla som finns inom honom själv.

- Jag kan se att mina bilder förändrats. De var lite lättsammare och mer ironiska då, det verkar som om de blir mörkare och mörkare med åren. Jag drömmer jättemycket, det har jag alltid gjort. Ofta är det traumatiska händelser från barndomen och ungdomen som ligger kvar och spökar. Ett barndomsminne som fortfarande förföljer mig är lejonet i källaren. När jag var fyra-fem år var jag med mormor och morfar på Köpenhamns Zoo, och blev skrämd av ett enormt lejon som röt till alldeles bakom mig. Det lejonet flyttade hem till vår källare, det låg bakom soptunnorna i gången bort till badrummen och lurade på mig under min barndom. Och jag har fortfarande inte blivit kvitt det.

Sedan försöker Ralph Nykvist påstå att han tar glada bilder också: här på restaurang Valvet har han tillbringat många söndagseftermiddagar och fotograferat gästerna som kommit dit för söndagsjazzen. Men i samma ögonblick som han sagt det suckar han:

- Jag vet inte om de bilderna är så glada när man tittar närmare. Det finns en dubbeltydighet i dem, människorna ser uppsluppna och leende ut vid första anblicken, men efter en stund ser man att de här människorna inte alls är glada.

--

Ralph och sambon Lisbet flyttade till en mindre lägenhet tidigare i år. I samband med det städade Ralph bort sitt svartvita fotolabb.

- Då kändes det skönt, men nu saknar jag det. Mina färgbilder kopierar jag på Färglabbet här i Helsingborg, det finns en kopist där som heter Janne som gör alla mina bilder. När Janne har semester ligger mitt arbete ner också.

- Med färg finns många fler problem att lösa. Man måste tänka på vad olika färger symboliserar när man använder dem. Färg mer realistiskt, eftersom vi ser i färg. Men jag vill åt något annat än det realistiska. Jag gillar tanken att försöka skapa en bild som påverkar emotionellt, trots färgens realistiska känsla.

När Ralph Nykvist fick Claes Lewenhauptstipendiet tidigare i år uttalade han sig i FOTO. Han sa att han numera bara fotograferar i färg, den svartvita tiden är förbi.

- Har jag sagt det?

Ralph Nykvist flyger upp från köksstolen, öppnar kylskåpsdörren och tittar in. Han nickar belåtet.

- Där står en 15-20 oexponerade svartvita rullar. Så riktigt förbi är den nog inte.

Lena Kvist