Ingen i världen

Författare: Hisham Matar

Förlag: Forum

Översättning: Marianne Öjerskog

Nioårige Suleiman sitter framför teven i vardagsrummet med fördragna gardiner mot den brännande solen. Det händer ibland att förhör med regimkritiker visas i teve. Just den här gången är det dessvärre Suleimans granne – ustath Rashid - som ska förhöras. Han avrättas i direktsändning på basketarenan, inför en rasande folkhop som vrålar ”Häng förädaren!” Ustath Rashid kräks och kissar när han dör.

Hur ska man kunna leva ett vanligt barnaliv när världen omkring en är galen?

Ingen i världen är den bästa debutroman jag läst på mycket länge, en spännande historia om en pojkes uppväxt i Libyen under Khadaffis regim.

Suleimans pappa är motståndsman, och så frånvarande att det till och med märks på hans simsätt: flytande på rygg med slutna ögon, obekymrad om vågorna. Suleimans mamma, som blev bortgift mot sin vilja och blev mamma vid 15, är vacker och olycklig. Suleiman själv drömmer om att vara en hjälte som räddar sin mamma från kvinnoförtryck och instängdhet. Dessvärre är han bara en liten nioårig pojke som mutas med sesamstänger för att vara lydig. Det finns inga hjältar alls i den här berättelsen, bara vanliga människor.

Författaren Hisham Matar bodde som barn i Libyen, men växte sedan upp i Kairo och London. Han är en mästare på snygga enkla liknelser som ”två mörka linser kupade sig som sköldpaddspucklar över ögonen på honom” (om den oåtkomlige pappans solglasögon) eller ”läpparna var nu tunna som lakritsstänger när man drar i bägge ändar” (om den skräckslagne ustath Rashid som vädjar för sitt liv innan han ska avrättas i sporthallen.)

Annars är texten enkel, rak och oinställsam. Att läsa den är som att åka en rutschkana som går lite för fort, och som man inte ser slutet på.

Romanen har flera starka teman, vart och ett hade antagligen räckt till att bära en egen roman. Den handlar om livet i en diktatur på två plan: både det politiska förtrycket och kvinnoförtrycket. Kvinnoförtrycket ägnar sig hela Libyen åt, inte bara Khadaffis män.

Ingen i världen är dessutom en berättelse om kärlek och vänskap, inte i ett rosa skimmer utan precis lika komplicerat som på riktigt.

Mest är romanen en uppväxtskildring. Suleiman går igenom tillräckligt med elände för att traumatisera vilket barn som helst till känslomässig förlamning. Konstigt nog är romanen inte svart, snarare full av vackra gråskalor. Det enda som är rosaskimrande är skildringen av staden Tripoli, kanske för att Hisham Matar ser Tripoli med en landsflyktings vemodiga ögon.

En del av berömmet ska översättaren Marianne Öjerskog ha. Språket flyter så lätt och fint, och det måste vara hennes förtjänst.

Att romanen berättar om Libyen är såklart en extra bonus eftersom det är outforskad kartmark i åtminstone min litterära atlas. Jag tror inte jag är ensam om att ha exakt, eh, noll böcker från Libyen i bokhyllan tidigare. Nu har jag en, och jag är väldigt, väldigt glad för det.

Lena Kvist