Marlene Forbes, 52, blev sexuellt utnyttjad när hon var liten. Till skydd utvecklade hon flera olika personligheter, som tog över när hon själv inte stod ut med övergreppen.

Nu samsas minst 16 stycken om Marlenes kropp och hjärna. Ändå lever hon ett vanligt, lyckligt liv tillsammans med sin sambo Christian Christensen.

Just nu står hon vid diskbänken i funkistrean i Stockholm, som hon delar med Christian.

Hon rör ihop en sorts kanadensiskt chokladgodis att ha till kaffet: Nanaimo-rutor. Hon vänder raskt upp och ner på en liten bytta, och smält choklad sprider sig över en vaniljkrämsbädd.

- Och så in i kylen några minuter! De blir väldigt söta, men goda.

Hon pratar fort, skrattar en hel del och pratar om hur krångligt det först var att handla när hon flyttade till Sverige. Alla påsar såg annorlunda ut och hon knappt kunde hitta socker och mjöl.

- Det är besvärligt nog att handla ändå för mig: Marnie som vill komma fram och lägga kakor i kundvagnen, någon annan som försöker stoppa ner nyttig mat som inte jag gillar alls, säger hon och slår ut med armarna.

Den som står framför mig vid diskbänken är Marlene Forbes, 52 år. Det låter kanske självklart.

Men för en stund sedan har jag sett henne vara någon annan: först 29-åringen Shadow, och sedan den lilla flickan Marnie.

Shadow kommer ut med ett stort leende. Hon rynkar på näsan, lägger huvudet på sned. Christian blir uppenbart förtjust över att se henne. "Hej Shadow, jag har saknat dig," säger han och de kramas och pussas nyförälskat.

Hon har ivriga myror i kroppen, trampar med fötterna när hon står upp, vickar rumpan fram och tillbaka i stolen när hon sitter. Shadows sätt är rart och lite kvittrigt flirtigt, ganska olikt Marlenes eget raka, lugna sätt.

- Hu, fult nagellack, klagar Shadow och tittar missnöjt på sina djupt oxblodsfärgade naglar. Jag gillar rosa, förklarar hon och hämtar aceton och ett ljust rosa nagellack från badrummet.

Hon sätter sig ner vid köksbordet och börjar energiskt gnugga bort det mörka. Samtidigt tar hon en cigarett från Christians paket och tänder den.

- Dummerjönsen gillar hemska nagellacksfärger, säger hon.

- Varför kallar du Marlene dummerjöns, frågar jag.

Shadow skrattar högt.

- För att hon är gammal, gnällig och ful förstås. Inte som jag, jag är den snälla. Och jag är snyggare. Dummerjönsen försöker alltid få fram mig när hon ska vara med på kort, för mitt leende är mycket vackrare.

Shadow verkar förtjust över att vara ute, men säger efter en stund att hon är trött och måste sträcka ut sig på sängen en stund.

Christian går och tittar till henne efter en stund. Han kommer utrusande i köket igen nästan genast:

- Kom, så får du träffa Marnie!

Uppkurad i sängen, lutad mot några kuddar sitter en figur och målar noggrant i en Nalle Puh-målarbok. Hon tittar på mig med förväntansfull blick, och är helt gravallvarlig när hon frågar:

- Kan du baka kakor?

Det är Marlenes kropp, men ansiktets uttryck är barnsligt truligt. Marnie kom ut för att Shadow puttade ut henne, berättar hon. Sedan vill hon inte säga inte så mycket, målar mest i sin bok och oroar sig lite för att hon målat rött på ett ställe där det skulle vara grönt gräs. Hon gillar Nasse i Nalle Puh, för han är glad även om det regnar, förklarar hon. På frågan hur gammal hon är svarar hon:

- Stor. Jag är stor.

Marlene delar kropp med fler än Shadow och Marnie.

Där finns hippien Mary, tuffa trotsiga tonåringen Jennifer, den lilla pojken Myke och allas beskyddare Satana. Sju olika personligheter är medicinskt dokumenterade, men det finns minst 16.

- Kanske fler, funderar Marlene. Det kan ju faktiskt finnas någon som jag inte vet om.

Marlene har diagnosen DID, dissociativ identitetsstörning eller multipla personligheter. För henne och hennes alter egon finns det tre olika tillstånd: de är växelvis "ute", "inne" eller "sover".

- Om jag är ute betyder det att jag ser allt precis som du ser det nu, jag är medveten om allt som händer och sägs i rummet, förklarar hon.

- När jag är inne ser jag det också, men från lite avstånd. Det är som om allt pågick i ett rum en bit bort. Och om jag "sover" är jag inte medveten alls om det som händer. Efteråt har jag inga minnen av det.

Minnesluckorna ställer förstås till en del problem för den som har DID.

- Jag vet inte hur många gånger folk kommit fram till mig och hejat på stan, utan att jag har en aning om vem det är. Då är det någon av de andra personligheterna som varit aktiv och träffat den personen.

Det har hänt att Marlene vaknat på morgonen med håret färgat i vad hon tyckt är en fruktansvärd färg, eller med sina långa, välmålade naglar nedklippta .

- Jag vet inte vem av oss det är som inte gillar långa naglar. Kanske är det Myke?

Ibland kan det också vara svårt för Marlene att genomföra det hon föresatt sig. Om Marnie, som är 3-4 år, kommer ut när hon har mycket att göra är det inte så lämpligt.

- Det har också hänt att jag har gått ut genom dörren på väg till svenskundervisningen, och så har Shadow kommit ut och bestämt sig för att åka ner till stan istället. Men det är inte så vanligt längre. Jag skulle tro att jag själv är ute 95 procent av tiden eller mer just nu.

Alla människors hjärna har förmågan att dissociera, stänga av verkligheten. Vi kan också använda olika sidor av oss själva i olika situationer, och ha bra eller dåliga dagar.

- Men för oss multipla personligheter är det annorlunda än för andra människor, säger Marlene. Det handlar inte om att jag är på olika humör, utan att en annan personlighet tar över. Den andra tycker om annan mat än jag, och annan färg på nagellacket. Jennifer tycker om öl medan jag avskyr öl. Shadow röker, det gör inte jag. De kan också vara på olika humör, precis som du och jag.

Att någon helt annan tar över är själva poängen med dissociation. De flesta som får diagnosen DID har genomlidit fruktansvärda trauman i barndomen, misshandel eller sexuella övergrepp.

Att omedvetet låta en ny personlighet ta över blir ett sätt för barnet att överleva, utan att gå in i en psykos.

Också historien om Marlenes barndom är en berättelse om kränkningar och våldtäkter.

- Jag vet inte exakt hur gammal jag var första gången det hände. Men jag minns känslan av att jag flöt ur sängen, och satt uppe i taket och tittade ner på flickan som låg där med mannen över sig.

Marlene blev våldtagen under flera års tid av en vän till familjen. Han erbjöd sig ofta att sitta barnvakt när hennes mamma och pappa - som båda drack mycket - gick på krogen.

- Jag vågade inte berätta något, jag var livrädd. "Nu håller du tyst om det här, annars ska din mamma allt få", sa han alltid. Han påstod att allt var mitt eget fel, att jag hade frestat honom till det han gjorde. Jag tror att om mina föräldrar varit uppmärksamma hade de kunnat se tecken på att något var fel. Men de ville inte veta av något som störde deras eget festande.

Under våldtäkterna föddes Marnie, en liten flicka som, skapad av Marlenes egen hjärna, underkastade sig plågan i hennes ställe. Sedan kom Marnie 2, och pojken Myke som var en sorts storebrorsfigur.

- Under barndomen lyckades jag delvis förtränga våldtäkterna. Men minnesglimtar dök upp hela tiden, fruktansvärda bilder som gav mig hjärtklappning och svettningar. Jag tror jag var medveten om Marnie och Myke som var en del av mig. Men jag förstod inte vad det handlade om.

I tonåren mådde Marlene mycket dåligt. Hon slutade skolan, flyttade hemifrån tidigt och levde ett utsatt liv. Fler personligheter fortsatte födas ur olika trauman och svårigheter.

Marlene gifte sig och fick barn som 16-åring. Strax efter det sökte hon psykiatrisk hjälp.

- Den förste psykiatrikern jag hade kontakt med var en vän till min familj. Det var redan pinsamt nog för min förnäma familj att jag slutat skolan, blivit gravid med traktens svarta får och gift mig med honom. Nu var jag dessutom galen... läkaren försökte tysta ner det hela och säga att det nog inte var så farligt. Men efter ett tag blev det ohållbart, jag gick in i depression efter depression och kunde inte ta hand om min son. Jag fick träffa andra läkare, som förstod att mitt tillstånd var allvarligt.

Så började en lång period av terapi, olika antidepressiva och lugnande mediciner, och vistelser på psykiatriska sjukhus. Mellan de dåliga perioderna kunde Marlene arbeta, hon har bland annat varit chef för ett shoppingcenter. Trots att hennes äktenskap var knackigt fortsatte Marlene att leva ihop med sin make ända tills för några år sedan. De fick ännu ett barn tillsammans, en dotter.

- Mellan 15 och 45 gick jag i terapi i någon form, och vistades ofta på olika institutioner. Jag var för det mesta ingen bra mamma: jag mådde för dåligt för det. Jag försökte ta livet av mig flera gånger, men lyckades aldrig.

Marlenes diagnos var först schizofreni. Först i 30-årsåldern träffade hon en terapeut som såg tecken på DID hos henne.

- Att gå i terapi var som att träda in i helvetet. Jag började ta itu med mina bortträngda minnen på allvar, och återupplevde allt det vidriga igen. Samtidigt slogs jag med mig själv, eftersom jag som många andra kände skepsis mot bortträngda minnen: kunde de verkligen vara sanna?

Men under lång tid och med hjälp av klinisk hypnos dokumenterades minnena med terapeutens hjälp. Hon slog också fast att Marlene hade DID som en följd av övergreppen, och fann sju olika personligheter.

- Det är viktigt att man får en bra terapeut, som håller tillbaka sin patient och går långsamt fram. I vissa fall tror jag att terapeuter varit för snabba med diagnosen DID i Kanada. Samtidigt tror jag det finns många schizofrenipatienter som egentligen har multipla personligheter.

Från omgivningen har hon mött mest nyfikenhet och förståelse, men också en del skepsis mot multipla personligheter.

- Självklart är folk misstänksamma. Jag minns i början när jag träffade Christian. Han höll på och testade mig hela tiden, kollade om jag till exempel visste saker som bara Shadow borde veta. Han trodde nog inte jag märkte det, men det gjorde jag.

När hon började ta itu med sina minnen blev hennes tillstånd först sämre, men sedan mycket bättre. Sedan några år tillbaka har Marlene lagt bort medicinerna, slutat med terapin och lever ett lyckligt vardagsliv.

De enda sviterna från förr är enstaka panikångestattacker.

De olika personligheter behövs inte längre för att skydda henne, men de kommer ändå ut ibland.

- Det finns olika saker som får igång dem. Marnie tycker till exempel om ankor, hon kom ut första gången i Sverige när Christian och jag tittade på ankor i Tantolunden. Och Shadow är ett riktigt matvrak, hon försöker ofta komma fram när det vankas mat, säger Marlene och skrattar.

Om flera personligheter avlöst varandra blir Marlene mycket trött och får huvudvärk

- Christian och jag skojar mycket om multipla personligheter. Om han bränner vid maten kan han säga: "Det var inte jag, det var John." Och jag brukar säga att jag önskar att jag kunde göra nya snygga kroppar åt mig själv istället för nya personligheter.

Även om det satt outplånliga spår har Marlene lämnat sitt förflutna bakom sig.

Hon bor har ett nytt hemland, en ny man, och hoppas och tror att hennes framtida liv ska fortsätta lika harmoniskt som nu. Marlene är har sjukpension från Kanada, men hoppas ändå kunna börja arbeta så smått i Sverige.

Hennes barn är vuxna, och både hennes son och dotter väntar egna barn med sina respektive. För ett litet tag sedan var Marlenes dotter och hälsade på sin mamma, och de reste på Finlandssemester tillsammans.

- Jag är tacksam för att jag mår så bra som jag gör idag. Om det inte hade varit för mina multipla personligheter tror jag inte jag hade överlevt.

Lena Kvist

Dessa personligheter samsas om utrymmet i Marlenes kropp. De flesta är ute mycket sällan, Marlene själv är framme 95 procent av tiden.

Marlene, 52, är kärnan.

shadow, 29. Poetisk och begåvad, skriver dikter och sångtexter. En av de personligheter som är ute mest. Vill att hennes namn ska skrivas med litet s.

Marnie I och Marnie II. Flickor på 3-4 år, personligheter Marlene utvecklade som liten flicka.

Myke, 9 eller 11 år. Den ende pojken, föddes också under Marlenes barndom.

Jennifer, en ung kvinna som ljuger om allt inklusive sin ålder. Jennifer är tuff och slängd i käften.

Sandy, strax över 20 år. Söt och timid, tycker om klassisk musik och tjusiga miljöer.

Mandy, i samma ålder som Sandy. Tuffare och mer utåtriktad.

Satana. Intelligent, stark, hård och rakt på sak. Hos många med DID finns en särskild beskyddare, och för Marlene är det Satana.

Mary, en hippie som trivs med meditation och yoga. Moderlig, tar hand om barnen Marnie och Myke.

Jane, också hon från hippietiden. Klipsk och mer skeptisk till omvärlden än Mary.

Destiny. Tuff och ordningssam. Håller koll på ekonomin, städar och organiserar.

Den blinda. Ser ingenting.

Hon som nynnar. Säger inget, nynnar eller räknar oavbrutet.

CA, förkortning för Constant agony (evig plåga). Tar hand om ångesten.

Angora. Har bara varit ute ett par gånger, Marlene vet inte själv så mycket om henne.

Ulla Karilampi är legitimerad psykolog och doktorand. Hon har specialiserat sig bland annat på DID, dissociativ identitetsstörning, som multipel personlighet egentligen heter.

Ulla Karilampi säger att alla människor har en förmåga att dissociera, förflytta sig bort i tankarna.

- Ett vardagligt exempel är när barn tittar på TV och inte hör när du ropar för att de är så inne i programmet.

Vi har också alla skilda sidor av vår personlighet. Vi är på ett sätt på jobbet, ett annat med familjen, ett tredje när vi går på fest.

- Det är normalt. Men när DID kommer in i bilden finns inte minnet som ett klister emellan händelserna, det är som om någon annan än du själv varit med om dem.

Kvinnor som blir våldtagna upplever ofta att de försvinner bort och att våldtäkten händer någon annan, förklarar Ulla Karilampi.

Fyra av fem med DID är kvinnor. När dissociationen går så långt att hjärnan skapar sig alter egon finns nästan alltid svåra trauman med i bilden.

I de flesta fall handlar det om upprepade övergrepp eller misshandel i barndomen. De nya jagtillstånden tar plats i kroppen och utsätter sig för plågan i barnets ställe. Sönderdelningen blir ett sätt för barnet att överleva.

- Ofta behövs två saker för att utveckla DID. Dels upplevelser i barndomen, dels en utlösande faktor för den vuxne, någon sorts trauma eller större omställning i livet.

Ulla Karilampi hävdar att alla terapeuter som jobbat en längre tid har träffat någon med DID, vetande eller ovetande.

- För det mesta ovetande, eftersom det inte har skrivits så mycket om DID i de nordiska länderna. Vissa terapeuter säger att det bara finns i USA. Som om amerikaners personlighet skulle vara i grunden olik européers. De första fallen rapporterades för övrigt i Frankrike, England och Tyskland på 1700-talet.

- Samtidigt tror jag många med patienter med DID tvekar att söka hjälp, eftersom de är rädda att bli stämplade som schizofrena.

USA är det land som har flest DID-diagnoser, och mest forskning i ämnet. Holland och Belgien är forskningscentrum i Europa. Även Norge har forskare som studerar fenomenet, och norska terapeuter använder ett speciellt framtaget formulär för att upptäcka om en patient har DID.

Lena Kvist