Text: Lena Kvist

Att gå vilse i regnskogen kan ske på ett ögonblick.

Ett enda tankspritt snedsteg från stigen, kanske två minuters ouppmärksamhet för att en sällsynt fjäril fladdrar förbi. Man lyfter kameran och glömmer att se vart man går. Sedan är allt runt omkring grönt, grönt, grönt, vart man än tittar.

Regnskogsfotografen Thomas Marent har gått vilse ordentligt två gånger.

Den ena gången var han tillsammans med en guide – dessvärre en ovanligt dålig guide - i Colombias djungel. De skulle ta sig igenom ett träsk för att nå kustlinjen och det enda stället där det var säkert att korsa sumpmarken var över en stor, nedfallen trädstam.

Insektssvärmarna var svåra i det heta, fuktiga träsket, mat och vatten tog slut Fastän havet var så nära att vågornas brus hördes kunde Thomas och guiden inte nå kusten och säkerheten.

Skymningen faller snabbt i regnskogen, och det blev snart mörkt. Som tur var hade Thomas med sig ett pyttelitet enmanstält.

- Vi klämde in oss båda två i det lilla tältet. När morgonen grydde hittade vi trädstammen och kunde nå kusten.

- Den andra gången jag gick vilse var jag ensam, i regnskogen i Peru. Jag skulle leta efter några björnspinnarlarver som fanns på ett träd fem meter från stigen. När jag lämnat stigen kunde jag inte hitta den igen. Till slut utgick jag från ett stort fikonträd och ristade en skåra i det med min kniv. Sedan gick jag så rakt som möjligt i alla riktningar från trädet och märkte träden överallt där jag hade gått.

Stigen fanns där förstås, gömd i vegetationen bara en liten bit bort. Ändå hade det tagit en halv dag att hitta den. Regnskogar är inte som europeiska skogar, de är varma, fuktiga, fulla av ljud och täta av svårgenomtränglig grönska. Det är just allt det där som den schweiziske fotografen Thomas Marent älskar.

Han skaffade sin första kamera som 16-åring och började utforska naturen runt omkring hembyn Fislisbach. I Fislisbach bor han fortfarande och det är där han svarar i telefon när FOTO ringer.

I Schweiz fanns berg, alpängar och barrskogar. Men när Thomas kom till Australien som 23-åring 1990 mötte han en helt ny sorts natur.

- Jag hade åkt till Australien för att studera engelska i Sydney. När kursen var slut köpte jag en gammal bil och gav mig av norrut. Mötet med regnskogen i nordöstra Australien var helt fantastiskt, och jag bestämde mig för att utforska regnskogar över hela världen.

Det löftet har han hållit. Han började med Latinamerikas stora regnskogar, i Brasilien, Costa Rica, Colombia och Peru.

I början var fotograferandet en hobby och Thomas tog olika extrajobb hemma i Schweiz för att finansiera resorna. I takt med att han blev skickligare och skickligare började han få fotouppdrag för magasin som schweiziska Animan. Han blev också duktigare på djur och natur med åren, och nu delar han sin tid mellan ett jobb med ett schweiziskt fjärilsinventeringsprojekt och fotograferandet.

Förra året kom boken Regnskog – en fotografisk resa, som översatts till svenska och ett dussin andra språk. Bilderna är från regnskogar på alla kontinenter och är resultatet av otaliga strapatsrika expeditioner. Han gör fyra-sex resor om året, den senaste gick till Colombia. Den turen blev tyvärr misslyckad, området Thomas ville besöka var stängt för besökare eftersom den colombianska gerillan kidnappat flera västerlänningar i området nyligen. Så är det ofta, Thomas kan inte räkna med att alla resor går i lås och att han får bilder med sig hem.

- Men min näst senaste resa var helt fantastisk, en av de bästa någonsin. Jag åkte till Rwanda för att fotografera bergsgorillorna i dimskogarna där. Man måste åka med någon av forskarna som studerar gorillorna som guide. Det är väldigt dyrt och besöket är strikt tidsbegränsat. En grupp på 6-8 personer åker upp i bergen till gorillornas boplats och man får stanna på platsen max en timma, de räknar minuterna. När vi kom upp hällregnade det och jag tänkte att jag lika gärna kunde ge upp att få några bilder på gorillorna, som inte syntes till alls i ösregnet.

Då slutade det regna. Och ut ur skogen kom en grupp på 38 gorillor, honor, ungar och fyra hannar med silverrygg. De var våta och glänsande av regnet och silverryggarna började slå sig på bröstet och vråla, inte argt utan för att de var glada.

- De kom alldeles intill, var bara mellan två och sex meter bort från vår grupp. Egentligen ska man inte komma närmare dem än åtta meter, men det är en rekommendation som bara fungerar i teorin. Det var ju gorillorna som kom till oss, vi bara stod stilla och väntade.

Varje bild i Thomas samling har en historia bakom sig. Vissa är mer dramatiska än andra, som när han skulle fotografera svarta kajmaner i ett vattendrag i Venezuela. Kajmanerna - som är sötvattenskräldjur och släkt med krokodiler- är mer aktiva på natten, men också farligast då. Med hjälp av en guide hade Thomas vandrat i mörkret till en strand där det skulle finnas kajmaner. Han fick syn på en unge och kastade sig ner på knä i vattenbrynet och började fotografera. Ungen gav ett högt knarrande ljud ifrån sig medan han tog bilder.

Thomas härmar hur det lät över telefonlinjen från Schweiz:

- Krr, krr, krr, lät den. Vad jag inte förstod var att ljudet var ett nödrop till mamman. Plötsligt brakade det till i mörkret och mamman kom utplaskande i vattnet alldeles intill oss. Jag sprang väldigt fort in i skogen, försäkrar jag.

På det stora hela är Thomas inte rädd när han är i regnskogen, bara när han är i storstäder och går runt med sin dyra och stöldbegärliga utrustning.

- Jag har aldrig blivit rånad, men jag har blivit förföljd av beväpnade rånare två gånger i Latinamerika, och klarat mig undan med ett nödrop.

Faran är absolut inget självändamål för Thomas, han är ingen adrenalinknarkare, säger han.

Men visst kan det finnas en tillfredsställelse i att vissa bilder är svåra att ta, de blir mer betydelsefulla på grund av strapatserna de krävt. Terrängen i regnskogen är svårforcerad, vädret består oftast av hetta och/eller ösregn. En flod kan stiga flera meter under en natt, och skölja bort ett helt nattläger om det är oförsiktigt placerad. Många ormar och insekter är giftiga, vissa dödliga.

- Om det finns någon form av organiserat boende i regnskogen jag besöker väljer jag helst att hyra in mig där. Ibland får det bli eget tält, och i Franska Guyana hade jag med mig hängmatta att sätta upp mellan träden. Det var för övrigt ingen bra idé på grund av alla insekter. Jag reser för det mesta ensam, men brukar anlita lokala guider.

Känslan av upptäcktsfärd och äventyr är viktig, men fotoföremålet kan lika gärna vara en blomma eller liten spindel som en leopard. Thomas mål är att fånga karaktären hos djuret han fotograferar. Och det måste gå fort, eftersom regnskogsdjur inte har för vana att posera för fotografer. Ett djur han sökt i veckor kan försvinna i undervegetationen på ett ögonblick.

- Som fotograf är det svårt att ta den bästa bilden på en elefant eller en tiger. Det finns så många andra som redan gjort det. Jag tycker att mångfalden i regnskogen är mer fascinerande, att det finns så många olika smådjur som de flesta inte ens känner till.

Nästa bok, som kommer 2008, ska handla om enbart fjärilar.

Dessvärre känner sig Thomas ganska pessimistisk när det gäller regnskogens framtid. Vart han än kommer i världen ser han skövlad skog.

- Mänsklig girighet verkar styra överallt, och i många fall gör mutor och korruption att skog huggs ner trots att regeringar lovat motsatsen. Regnskogarna är de största skatter vi har på jorden och det är vårt ansvar att förvalta dem. Om vi inte slutar hugga ner träd kommer regnskogen att vara försvunnen om 30-40 år.

--

Teknik:

Thomas Marent är sponsrad av Nikon och får mycket utrustning av dem. Han har gått över till digitalkamera och använder nu en Nikon D200.

- Jag var ganska sen med att gå över till digitalt, men jag tycker det funkar bra. Framförallt har jag haft nytta av att man kan byta ASA-tal när ljusförhållandena kräver det.

Har arbetar nästan alltid med naturligt ljus, ofta med stativ för att kunna ha riktigt lång exponeringstid.

- Växter eller vissa djur som sitter mycket stilla kan jag använda 4-5 sekunders exponeringstid till. Ibland, om ljuset är för dåligt lyser jag med ficklampa. Om jag måste använda blixt kör jag med digitalkamerans rear-knapp. Då får jag en lätt blixt mot slutet av en lång exponeringstid.

Efterarbete i Photoshop är Thomas Marent ganska dålig på, medger han gärna.

- Jag bearbetar bilderna i Nikon Capture först och sedan lite i Photoshop. Men jag är fortfarande nybörjare och behöver bli duktigare på bildbearbetning i datorn.