Ulf Lundins fotografi balanserar mellan det noggrant planlagda och det totalt slumpmässiga.

I skarven däremellan har han hittat en alldeles egen stil. Envist ifrågasätter han fotografens roll och fotografiets sanning. Dessutom är han med all sannolikhet den enda svenska fotograf som ansätts av mystiska nysfetischister.

Ulf Lundin bjuder på stark, god espresso i det lilla köket i ateljén han delar med andra konstnärer på Liljeholmen i Stockholm.

Kök, badrum - och pingisbord där stenhårda matcher mellan konstnärerna utspelar sig - är delade, men studion där en stor del av projekten blir till är Ulfs egen.

Det är antagligen tur, eftersom vissa projekt kräver smått extrema omständigheter. Ulf har till exempel laddat upp med nyspulver och vitpeppar och hoppats att modellerna ska nysa, eller väntat tålmodigt med trådutlösare utanför en helt mörklagd studio.

Ulf Lundins senast avslutade fotografiprojekt heter "Ur mörker". Idén till det föddes en tidig sommarmorgon i ett litet samhälle på bohuskusten. Ulf hade just genomlevt sin egen svensexa. Nu försökte han och hans vänner ta sig hem till rummet de ordnat, som låg någon mil bort. Ulf var ungefär så berusad som människor brukar vara efter sina svensexor och möhippor, och det fanns inte en taxi på flera mils avstånd. Men plötsligt dök ett bilburet tidningsbud upp. Någon lyckades övertala tidningsbudet att ta med svensexegänget i skåpbilen, där bak tillsammans med tidningsbuntarna. När gänget packat sig in och dörrarna slogs igen blev det helt kolsvart.

Ulf hade med sig en kamera och brände av några bilder på måfå i mörkret. När han nyktrat till och såg bilderna efteråt såg han att de hade något speciellt.

Ulf Lundin tog med sig idén in i studion på Liljeholmen och satte igång med att mörklägga noggrant. Inte minsta ljusglimt fick sila in. När det var klart bjöd han in modeller att sitta ensamma en halvtimma i mörkret. Utanför studion satt Ulf med en trådutlösare och tryckte av tolv bilder helt slumpvis under denna halvtimma. Allt var arrangerat som hos en traditionell porträttfotograf, med det mörka rummet som den stora skillnaden.

Resultatet blev intensivt och rörande, de porträtterade ser sårbara och totalt avväpnade ut. De har alla kraftigt uppförstorade pupiller, och ingen av dem har fått chans att ordna ansiktsdragen för fotografen.

Bildserien kan ses som en kommentar till porträttfotografin, en ansats att göra "motsatsen" till ett traditionellt porträtt och därmed ta död på en myt.

- Det finns en dominant tanke inom porträttfotografin att fotografen ska kunna fånga en människas personlighet på en enda bild. Men hur skulle man kunna göra det? Jag tror inte att en människa har en enda sann personlighet.

Kanske skildrar mörkerporträtten ett tillstånd istället för en person: ett pausläge som alla människor kan försättas i.

- Jag har säkert hört femton personer som trott att det var någon annan på bilderna än vad det är. Folk har trott sig känna igen en granne eller en kompis.

Ulf Lundins projekt är noga genomtänkta och klurigt konstruerade. Hans konstkarriär har varit framgångsrik, han får många stipendier och har fått god kritik för sina utställningar i Sverige och utomlands. Senast fick han Hasselbladsstiftelsens Grez-sur-Loingstipendium 2003; i höst ska han bo två månader i det franska konstnärscentret som samlat svenska konstnärer sedan slutet av 1800-talet. Men i ärlighetens namn kommer Ulf Lundins konstnärsframgång ur en misslyckad karriär som frilansfotograf.

Efter gymnasiet bodde Ulf kvar i Alingsås, där han växt upp. Han arbetade som försäljare av köksinredningar i en butik vid namn El-Comfort, och fotograferade på fritiden. 1989 kastade han - mest på skoj - in en ansökan till Fotohögskolan i Göteborg, och blev första reserv.

- Så långt hade jag aldrig trott att jag skulle komma. Jag sökte igen nästa år, och kom in.

Efter och under Fotohögskolan började Ulf Lundin vikariera som pressfotograf på Borås Tidning, där fotografer som Hasse Persson, Lars Tunbjörk och Roger Thuresson börjat sin karriär. Han gjorde ingen succé.

- Jag blev kritiserad på morgonmötena och fick slåss för mina bilder hela tiden. Det skulle inte vara si och inte så, folk skulle titta in i kameran och se glada ut. Det fanns säkert en massa anledningar att kritisera mig, det är inte så jag menar, men jag tyckte ändå att det var en otroligt jobbig tid. Så där gör vi inte på Borås Tidning, sa dom, medan jag gick omkring och undrade vad dom egentligen menade med "så där".

Som pressfotograf på BT och senare på Göteborgs-Posten mötte Ulf Lundin en tro på den sanna bilden som skrämde honom. Människors absoluta lit till bilden som dokument, och makten fotografen har över hur människor presenteras fick honom att fundera över fotografrollen.

- En pressbild får ett sådant enormt genomslag, den kan förändra människors liv. Visst, det finns etiska regler, men det yttersta ansvaret ligger ändå hos fotografen. Det görs jättemycket bra dokumentärfotografi, det är inte så att jag tycker att den ska försvinna. Men jag tror den mår bra av att problematiseras.

Ulf vände tillbaka till Fotohögskolan för mastersutbildningen, och fortsatte att fundera över fotografens roll. Ett litet genombrott blev slutarbetet Bilder av en familj, där Ulf följde en barndomsvän och hans familj som paparazzifotograf under ett års tid. Vännerna hade gjort upp ett kontrakt som sa att Ulf fick följa familjen när han ville, bara han inte blev upptäckt.

- Om jag blev upptäckt fick jag packa ihop och åka hem för dagen.

Tanken var kanske från början att säga något om familjen, säger Ulf, men i slutändan kom projektet mer att kretsa kring fotografens voyeuristiska roll. Bilderna ställdes ut i England och blev omskrivna i bland annat den stora dagstidningen The Independent och magasinet The Face.

Att Bilder av en familj blev så uppmärksammat gjorde att Ulf Lundin gled in i en konstnärsroll och lämnade den misslyckade frilansfotografen bakom sig. Men även om det blev framgångsrikt var Bilder av en familj ett krävande projekt. Kanske var det från början produkten av en 30-årskris: när Ulf började följa familjen bodde han ensam i en sunkig etta i Göteborg och försökte hanka sig fram som frilansfotograf. Barndomsvännen hade fru, två barn, villa och bra jobb.

- Jag har stött på två tolkningar. Dels den att jag är en patetisk stackare som bara är avundsjuk, dels att jag skulle se mig som en spännande konstnär och förakta familjens Svenssonliv. Man läser bilderna olika beroende på varifrån man tittar.

Efter Bilder av en familj försökte Ulf göra något mer lättsamt, men misslyckades totalt. Nästa projekt blev Station, en sorts stillbildsvideo där han filmar okända människor på Centralstationen i Göteborg. Där funderar han vidare över fotografrollen.

- Jag tar mig rätten att ställa upp kameran framför dem, och agerar som om jag hade lov att göra det. Det finns något obehagligt i hela situationen, jag kränker deras integritet. Under hela tiden jag höll på var det bara tre som tilltalade mig, och en som sa till mig att stänga av kameran.

Ulf Lundins bilder görs i första hand för gallerier, och ses därmed mest av en begränsad, medveten konstpublik. Samtidigt finns en rak, direkt nivå i hans bilder. De kan uppskattas också av den som inte har examen i konstvetenskap, eller ens funderat särskilt mycket kring fotografi. Ett projekt som väckt mycket reaktioner är Bless You, där han bett modeller att nysa framför både videokamera och stillbildskamera.

- En nysning är något trivialt, något generellt som alla gör. Ofta brukar dokumentärfotografi skildra något mer exotiskt.

Samtidigt handlar projektet om kontroll. Ulfs modeller strävar efter att ha så stor kontroll över sig själva att de lyckas med att tappa kontrollen i en nysning. Det visade sig dock inte vara så lätt att nysa på befallning, trots att Ulf laddat upp med nyspulver och vitpeppar.

- Nyspulver var värdelöst, det bästa för att framkalla nysningar var en peta upp en lång snurrad kon av toapapper i näsan. Ungefär hälften lyckades nysa, den som satt längst satt en och en halv timma. Det var rörande att se hur stolta många blev när de lyckades. En annan intressant sak var att många fixade till håret och tittade sig i spegeln innan de satte sig, fastän de skulle fotograferas medan snoret sprutar omkring dem.

Några bilder ur serien Bless You publicerades i tidningen bild:.

- Då kom det kom hatbrev till tidningen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att nysningen är så trivial. Å andra sidan verkar det finnas någon sorts subkultur som kretsar kring nysande. Det är någon sorts internetklubb, jag har inte riktigt fattat om den har erotisk koppling eller inte. Jag har säkert fått 50 mejl där folk vill köpa videon Bless You, tills jag berättar att den kostar 20 000 kronor.

Just nu håller Ulf på med arbete han kallar "Work in Progress", där han tar en bild av sig själv med digital stillbildskamera varje morgon han kommer till ateljén. Han länkar ihop bilderna till en video med datorns hjälp, och planerar att hålla på med projektet så länge han lever.

- Det är ett annat sätt att beskriva tid. Idén kom när jag kände att jag inte kunde ta min kropp för lika självklar längre, jag vill se åldrandet. Att jag fotograferar just mig själv har praktiska orsaker, det skulle vara svårt att få någon annan att komma till ateljén varje morgon.

För övrigt har han alldeles för få idéer, säger Ulf Lundin.

- Jag önskar verkligen att jag fick fler. Dessutom vore det trevligt om idéerna var lite roligare, mina verk är stora och tunga och kan nog bli tråkiga bitvis. Jag kan bli avundsjuk på folk som gör sådär roliga och kvicka saker. Men jag har nog inte det tempot i mig.

Lena Kvist

Fler bilder finns på www.ulflundin.nu