Mest om min mamma

Författare: Nina Lekander

Förlag. Norstedts

Jag gillar Nina Lekanders bok, jag försvarade hennes heder på krogen i går kväll.

Jag stod i utkanten av ett recensentstim efter att Jonas Hassen Khemiri fått Borås Tidnings stora debutantpris. Det var en ganska stillsam tillställning. Många gäster hade glasögon. Vi balanserade våra tallrikar med snittar och rödvinsglas och pratade om böcker.

Närmast mig stod en västsvensk kritiker, som också fått Nina Lekanders Mest om min mamma skickad till sig för recension. Det var en kvinnlig kritiker i trettiofemårsåldern; Mest om min mamma handlar om liv och familj, relationer och jämställdhet och sådana böcker brukar recenseras av kvinnliga kritiker i trettiofemårsåldern.

- Jag tyckte inte om den alls. Den var så ostrukturerad, och jag är inte förtjust i hennes språk, sa kritikern och spetsade en ostkub på ett litet plastsvärd.

- Va? Jag sträckläste den, jag gjorde inte ens några reflekterande blyertsanteckningar längst bak i boken eftersom jag var så uppslukad, sa jag. Och den fragmentariska formen funkar verkligt bra, tycker jag. Det finns faktiskt en dramaturgi.

- Men dokuroman, vad är det för genre, sa kritikern. Jag gillar inte när man inte vet vad som är sant och vad som är påhittat.

- Det spelar ingen roll alls, sa jag. Förresten tror jag att allt hon skriver är sant. Och att jag tror det visar att boken är mycket bra.

- Ja, jag tände inte på den i alla fall, sa kritikern.

Sedan gav hon sig iväg mot buffébordet för fylla på med broccoliquiche innan den tog slut.

Hanne-Vibeke Holst skrev för några år sedan Min mosters migrän, en familjehistoria med feministiskt tema som påminner mycket om Mest om min mamma. Den blev en storsäljare, som allt Holst skriver. Den var inte så tokig, men Lekanders variant är mycket bättre.

Mest om min mamma är en ganska brutal historia, dock berättad med mycket humor. Lekander är skitrolig medan hon sorgset och osentimentalt dissekerar sin egen familj. Kvinnoförtryck och politiska pinsamheter, aborter och silikoninsprutningar: allt plockas upp i ljuset och vrids och vänds på. Att boken är osentimental betyder inte att den inte är rörande.

Det börjar med mamma Lenas död i cancer i augusti 2001. När Nina Lekander slutat gråta börjar hon fundera över sin mammas liv. Hon rotar bland gamla brev, fotografier och dagböcker och en bild av en svensk yrkesarbetande akademikerkvinna född 1924 växer fram: en lite annorlunda bild än den Lekander tidigare hade av sin mamma. Mormor Gertruds liv vävs också in, liksom Nina Lekanders eget. Samtidigt är boken inte enbart en kvinnornas berättelse, pappa Gunnar, morfar Harald och några till är viktiga personer.

Genusperspektivet följer med från prologen till sista sidan, samtidigt som boken faktiskt är en svensk 1900-talsmedelklasskildring. Alla i familjen är akademiker och borgare, ett arbetarklassinslag dyker inte upp förrän med samtiden i form av Nina Lekanders egen man Claes.

Mest om min mamma fungerar både som berättelse med egen styrka och som bollplank för läsarens egna funderingar om sin familj. Vi läser, vi tänker på Nina Lekanders familj och på oss själva. Det är inte fint med identifikationsläsning, men det struntar vi i.

Lena Kvist