Café Orion, måndag

Barnsligare än Rushdie

- Nej, det har jag inte. Ja, ingen ny alltså. Jag har träffat Pontus ett par gånger igen.
Fia stoppade en stor bit jordgubbstartelette i munnen som om hon inte sagt något särskilt. Anna och jag ropade samtidigt:
- Neeej! Inte Pontus!
Pontus var en egenkär, egensinnig typ som Fia hade varit tillsammans med ett tag för ett par år sedan. I bekantskapskretsen var han mest ihågkommen för att han sagt att han aldrig skulle kunna vara ihop med en tjej som inte var smal.
Strax efter att Pontus och Fia hade gjort slut - han hade inte velat binda sig - hade han flyttat ihop med en annan tjej. Under tiden han varit sambo hade han hela tiden fortsatt sms:a till Fia och hålla koll på vad hon hade för sig.
Fia ville inte prata mer om Pontus, det märktes.
- Jaha, vad säger ni om Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna då? Förbjuda eller tillåta? Släppa in eller mota ut? Debattera eller tiga ihjäl? sa hon uppfordrande.
- Förbjuda och mota ut, såklart, sa Anna. Sicka korkskallar.
- Nej, sa jag. Eller jo, kvalificerade korkskallar så klart. Men ändå.
- När Le Pen gick så mycket fram i franska valet i våras blev jag rädd för högerextremisterna för första gången, sa Fia. Dom är så många nu, det börjar bli otäckt.
- Jo, sa jag. Men jag klarar inte det där med att censurera och förbjuda. I Tyskland har dom ju gjort det, men där har dom fått en massa rasistiska mördarskinheads istället. Och yttrandefriheten? Var ska det sluta om man börjar förbjuda?
- Med att vi slipper främlingsfientliga missfoster förstås, sa Anna.
- Jag var i Paris efter det franska valet, sa jag. Anna Hägglunds man är anarkist, men han tyckte ändå att man skulle lagstifta bort högerextremisterna. Han var uppeldad och oförutsägbar på det där franska viset, en arg anarkist som ropade på fler lagar och förbud. Jag satt och sa "eh" och "men" och pep emellanåt "yttrandefrihet" som en riktig svensk.
- Men får man säga vilken smörja som helst bara för att vi har yttrandefrihet? sa Anna.
- Tja. Egentligen tycker jag att Salman Rushdies linje är mest imponerande, sa jag. Han är det fria ordets riddare. Han anser att man en människa få säga precis vad som helst: ljuga, smutskasta, till och med säga "döda Salman Rushdie". Salman drar inte gränsen förrän personen står i samma rum och pekar samtidigt som han säger så.
- På tal om yttrandefrihet: du är dum som träffar Pontus, du förstår väl det? sa Anna strängt till Fia.
- Jo, jag vet, sa hon. Jag vill ju inte ens ha honom.
I blixt av plötslig självinsikt fortsatte hon:
- Det värsta är att jag tror jag vill att han ska vilja ha mig, så att jag kan knäppa honom på näsan sen.
- Så barnslig skulle aldrig Salman Rushdie vara, sa jag.

Lena Kvist