Den blonda illusionen

Café Orion, måndag

På Fias tallrik låg en stor bit med blåbärspaj. Den var inte precis blå, snarare svart, ytan såg ut som en trekantig bit kullerstensgata som någon glaserat med färsk tjära. Själv ägnade jag mig sedan en stund tillbaka åt en gräddvit gigantisk maräng med kakaopuder. Jag hade beställt den i rent värmedelirium och blev ganska förvånad när jag insåg vad jag hade gjort.
Vi satt ute, förstås, och vi drack kaffe som vanligt.
Fia var brun som en indianska och det korta håret var nästan vitblont av sol och saltvatten. Nåja: av vätesuperoxid också numera, om sanningen ska fram. Det var rätt längesedan som Fias hår blev sommarvitt alldeles av sig självt.
Vi pratade om blondhet en stund.
- Min syrra är fortfarande riktigt blond, sa Fia. Annars vet jag ingen - ingen! - som fyllt 25 som är naturligt blond. Särskilt inte kvinnor som fått barn.
- Rätt intressant med tanke på världens bild av Sverige som det blonda landet, sa jag. Vi är snarare en nation av råttfärgat.
- Det måste gå åt enorma mängder blekmedel att upprätthålla illusionen, sa Fia. Det skulle inte förvåna mig om vi är det landet i världen som gör åt mest vätesuperoxid per capita. Bara killarna i Elfsborg gör säkert åt lika mycket som... tja, hela befolkningen i Luxemburg.
- Min förra frisör sa att hon trodde att allt hårblekande berodde på nostalgi och på gammal vana, sa jag. Det är inte det blonda håret i sig som är det intressanta, vi längtar tillbaka till det utseende vi hade som barn. Och som barn är ju nästan alla svenskar mer eller mindre blonda.
- Tänk om världen får veta sanningen, sa Fia.
Vi satt tysta en stund. Jag bytte samtalsämne.
- Jaha, så det blir ingen mer Bingo-Lotto med Raggar-Helge junior då, sa jag.
Fias romans med en gitarrspelande möbelförsäljare från halländska Knäred hade tagit slut över sommaren. I hemlighet var vi - hennes vänner - ganska nöjda med det. Vi hade aldrig trott att Fia hade någon framtid i Knäred, eller han i Borås.
- Nej, sa Fia. Det var som i Grabben i graven bredvid. Han ville aldrig prata om nåt, han tyckte bara att vi skulle stå bredvid varandra och hugga ved. Han ville inte gå ut, varför skulle vi sitta på en uteservering när vi kunde dricka billigare öl hemma, och välja vår egen musik? Och så hade han så dåligt humör, blev sur för småsaker. Jag vågade inte göra nånting till slut, gick bara omkring och var rädd för att göra fel. Så då gjorde jag slut.
- Det var bra gjort, sa jag.
- Jo. Och det var rätt jobbigt, sa hon. Men han ville inte ha tillbaka presenten jag fick.
- Tur att du inte är den melodramatiska göra slut-typen, sa jag. Det är mycket, mycket svårt att kasta en Baden-Badenstol i ansiktet på någon.

Lena Kvist
www.verkstad150.com