Café Orion, måndag

Det var en perfekt dag för hallonmazariner och capucchino. Vi satt utomhus, Fia och jag.
Hon hade inte åkt till Knäred på ganska länge nu.
Istället hade hennes halländska darling dykt upp i Borås och överraskat henne. Fia tyckte mycket om att sova och hade varit mitt uppe i en eftermiddagslur när det knackade på sovrumsfönstret (hon bodde på första våningen och hade en liten veranda utanför sitt sovrum).
Utanför satt mannen från Knäred och vinkade. Han var bekvämt tillbakalutad i en ny Baden-Badenstol: en present från honom till henne.
- Mitt livs första Baden-Badenstol, sa Fia fundersamt och tände sin andra Marlboro Lights på en kvart.
På avstånd hördes tutanden och glada vrålanden.
- Jag fick tårar i ögonen när jag cyklade förbi alla studentekipage på vägen hit, sa jag.
- För att dom såg så sorgligt korkade ut i sina vita mössor va? sa Fia.
- Fy, så elak du är. För att det var högtidligt och vemodigt och vackert förstås. Och lite för att dom kan göra precis vad dom vill när dom vaknar på måndag och det kan inte vi, medgav jag.
- Undrar om dom fortfarande har studentfesten på Grand? sa Fia.
- Fläsknoisette och stekt kulpotatis. Tal till mannen och kvinnan, sa jag.
- Källarmästare Schneider som är överallt samtidigt, hoppar fram och ropar "ha!" vid alla nödutgångar där folk försöker smita in, suckade Fia.
- Vi var lite ironiska och avståndstagande till det där med Grandfesten va? mindes jag.
- Vi hade Laura Ashleyklänningar som vi köpt i Göteborg. Nästan likadana, kommer du ihåg det? Fast vi hade bara på oss dom på avslutningen på dagen. På kvällen bytte vi till svarta och lila kläder, sa Fia belåtet.
- Vet du vad Anders Svensson sa efter Englandsmatchen, sa jag. "Bland det roligaste jag varit med om. Fast studenten var också en höjdare." Om jag hade klivit in på planen, gjort en klackspark och vänt en VM-match mot England tror jag det hade smällt lite högre än att stå på Bäckängs trappa i en mössa som man får ful frisyr av.
- Anders Svensson har så mycket hårgelé, hans frisyr blev säkert inte förstörd, sa Fia.
- Har du fortfarande inte öppnat ditt avgångsbetyg? frågade jag.
- Nä. Det ligger väl hemma hos mamma nånstans, sa Fia.
- Men det måste väl varit ganska hyfsat? sa jag.
- Vem bryr sig, sa Fia.
- Jag tycker egentligen också att betyg är löjligt. Liksom ovärdigt, sa jag.
Vi lyfte kopparna med kallnad capucchino och skålade.
- Vet du vad jag tänkte efteråt då, när jag blinkat bort tårarna och cyklat förbi studenterna, erkände jag. "Måste dom sjunga "fy fan vad vi är bra". Det låter verkligen inte trevligt".
- Oj, sa Fia. Oj.

Lena Kvist