Café Orion, måndag

Fika med generation sms

Förälskade Fia hade åkt till Knäred igen. Förr i tiden brukade hon alltid
säga: "En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel" och skratta på ett tufft och Dorothy Parker-aktigt vis. Men det verkade som om hon hade ändrat sig på den punkten nu.
Anna låg hemma och torkade sin rinnande pollennäsa, hon skulle inte komma ut på några veckor sa hon.
Sanningen att säga var jag inte alls missnöjd med att vara ensam när jag klev in på Café Orion den här eftermiddagen. Det var svalt, och nästan tomt på folk. Jag tänkte ta god tid på mig när jag valde kaka och sedan läsa tidningen långsamt och noggrant. Lemoncake med grädde eller budapestbakelse? Hallonmuffins eller chokladruta? Jag bestämde mig för en morotskaka som såg god ut och satte mig vid fönstret, snett emot tre tjejer i tjugoårsåldern.
Stort misstag om man ville läsa tidningen, märkte jag snart. De pratade
halvhögt och det var omöjligt att låta bli att tjuvlyssna.
Han är ihop med Sanna igen, sa en blond söt kortklippt tjej i singoallablus. Men han brukar messa till mig ändå hela tiden, jättegulliga sms.
Hon sänkte rösten och lutade sig in över bordet och fortsatte:
Men häromkvällen tror jag att det var Sanna som messade till mig, med hans telefon. Det stod bara "hur är det?", och han brukar inte skriva sådär kort. Så jag svarade jätteneutralt tillbaka. Hon måste ha snott hans telefon och messat för att kolla mig.
Mattias brukar få sms från en tjej i Göteborg som jag aldrig har träffat, sa tjejen i hästsvans mitt emot. Så jag tog och messade till henne, fast med min egen telefon, inte i smyg. "Hej, jag är Mattias flickvän", skrev jag. "Du får jättegärna vara kompis med honom och skicka sms, men bespara oss dom där 'puss och kram' och 'älskling' som du brukar skriva."
Singoallablusen och den andra tjejen som var liten och mörk och lyssnade noga på de andra två nickade nöjt.
Singoalla tog kommandot igen:
- Men vet ni vad som hände mig i lördags då? Jag var jättefull och fick för mig att jag äntligen skulle förklara min kärlek till Andreas. Jag skickade ett sms där jag svamlade en massa, och slutade med "Jag älskar dig. Linda".
Men jag fick inget svar och hela söndagen låg jag i sängen helt knäckt.
Mörka tjejen la handen tröstande på Singoallas arm. Singoalla lyfte
kaffekoppen och trösthanden föll genast av.
Och sen på måndag förmiddag, ringde en skåning som sa att han hette Peter, fortsatte hon. Han var skitsur på rösten och sa att hans fru lånat hans telefon i lördags kväll, när det kom ett sms från någon som hette Linda. Han hade försökt övertyga sin fru hela söndagen om att han inte hade nån aning om vem denna Linda var.
Å nej! ropade både hästsvansen och trösterskan i kör. Du skickade till fel nummer.
Synd va, sa Singoalla.

Lena Kvist