Café Orion, måndag.

Rubrik: Napoleonbakelser till en mes

Jag satt ensam vid bordet och såg Anna och Fia komma in tillsammans. Anna skrattade åt något som Fia sa. De ställde sig vid disken och pekade neråt. Jag fick resa mig upp lite för att se vad de beställde. Napoleonbakelser! Jag behövde också en, det kände jag tydligt, och viftade med armarna tills Anna såg mig i ögonvrån och förstod.
- Men vad är det? undrade Anna förskräckt när hon och Fia kom fram till bordet.
Jag tog emot napoleonbakelsen och sa som det var:
- Jag kan inte skriva bokrecensioner längre. Hela våren har jag varit en riktig mes och bara hittat goda sidor hos alla böcker. Och nu har jag insett varför. Jag kan dela in mitt recensentliv i före och efter Alejandro Leiva Wenger.
- Den där strulige snubben som inte kom till debutantprisutdelningen fastän han blivit nominerad? Och ställde in din intervju med en timmas varsel? undrade Anna.
- Jaaa. Men det var inte det. Vi pratade i telefon, jag hade mejlat honom och frågat om intervju och han ringde upp och sa ja. Sen sa han: "Jag läste din recension av min bok. Jag blev jätteglad för den, det kändes som om du hade fattat precis." Och sedan dess har jag inte sågat någon alls, erkände jag och suckade.
- För att du är rädd att författaren ska läsa recensionen och slå ner dig. Som den där hiphopkillen gjorde med Nöjesguidens recensent, sa Fia och gjorde några farliga boxningar i luften.
- Nej, din knäppskalle, sa jag. Jag är rädd att författaren ska läsa recensionen och bli ledsen. Det kanske är korkat, men jag hade aldrig tänkt på att författarna kunde läsa mina recensioner. Men nu är allt förstört.
- Vadå, det är väl bra att vara positiv, sa Anna.
Jag gav henne en förintande blick.
- Hur ska jag kunna vara trovärdig om jag skriver att allt är bra? Hur ska jag kunna fortsätta utan en och annan saftig sågning?
Fia funderade. Hon lyste upp:
- Du får börja jobba med reklam, sa hon. Då tjänar du mer pengar också.
- Aldrig i livet, sa jag. Jag tycker inte att folk ska köpa mer, jag tycker att de ska köpa mindre.
Fia ryckte på axlarna och reste sig för att gå på toa.
Så fort hon stängt dörren lutade sig Anna in mot mig och frågade:
- Vad tyckte du?
Hon menade Fias nye pojkvän: mannen från Knäred, Raggar-Helges son. Vi hade träffat honom kvällen innan för första gången. Han spelade gitarr, tränade mycket och jobbade med trädgårdsmöbler visste vi nu.
- Joo, sa jag. Trevlig... väldigt trevlig.
- Men Knäred! Och fyra barn... Den förre hade bara tre och det gick ju inte, sa Anna snabbt. Varför kan hon inte träffa nån från Borås? Barnlös. Och kanske skulle hon ha nån mer intellektuell? Hon är så charmig, hon skulle kunna få vem som helst.
- Det ska inte vara för enkelt, sa jag. Fia säger att hon inte är gjord för att vara lycklig; hon ska vara olycklig.
- Ssch, hon kommer nu, sa Anna.
Vi åt upp våra napoleonbakelser och pratade om vårvädret som aldrig kom.