Det enda praktiska

Café Orion, måndag

Gustaf-Adolfkyrkans topp försvann i en mjuk morgondimma. Men det var aldrig för tidigt för en kaffe latte och en chokladbiskvi, och Fia och jag tog plats vid fönstret.

Fia var inte den som pratade mycket om morgnarna. Hon satt tyst och rörde långsamt i sin kopp, bet i sin chokladbiskvi, petade av smörkrämen från kanten med fingret och slickade av det.

Jag sa inte så mycket heller, för jag hade en hemlighet, och jag visste inte riktigt hur Fia skulle reagera på den.

- Det verkar bli mildare, sa Fia efter en stund.

- Mmm, sa jag och tittade ut genom fönstret.

Det finns en diktrad av Pamela Jaskioviak, jag tror den står i diktsamlingen Svart Tulpan. Så här: "Vi åker någonstans som heter något vackert: Amerika". Den raden hade suttit i mitt huvud ett tag nu, jag hade inte kunnat bli kvitt den.

I någons fotoalbum - Annas? - finns en bild av mig som jag tycker om. Själv tog jag inte en enda resebild, min kamera blev stulen bara några dagar efter att jag landat i Los Angeles för första gången och jag hade inte råd att köpa en ny. På bilden har jag på mig en cerise tröja som jag köpt på JC på Gågatan, vinden blåser i mitt hår (som är permanentat, dessvärre) och jag står vid en silverfärgad Buick. Man ser en lång rak väg utan en enda bil och en bred terrakottafärgad namnlös öken i Arizona.

Vi åkte alltid bil i USA, och Fia brukade köra. Utan att ha tagit en enda körlektion körde hon upp någonstans i en landsortshåla i Massachusetts, och hon fick sitt körkort. Femti dollar tack, skriv din namnteckning här.

Mycket senare var det jag som styrde bilen på östkustens Highway 1, över alla de 42 broarna mellan Floridas fastland och Nordamerikas sydligaste utpost Key West.

Broarna låg lågt som flottar, inte högt och förtroendeingivande som svenska broar brukar. Mina vänner sov i baksätet. När jag hade kommit till den längsta bron, Seven Mile Bridge, som bara fortsatte och fortsatte, steg solen på min högra sida medan fullmånen bleknade på min vänstra.

Äsch. Allt låter bättre när man skriver om det. I framsätet, fortfarande vaken, satt Sean, en tvålfager kalifornier med författardrömmar. Vi hade redan hunnit ångra att vi låtit honom följa med söderut. Medan månen bleknade över Mexikanska Golfen minns jag hur Sean sa om och om igen: "Vilken tur att vi fick med oss dom där minivårrullarna. Åboj, vilken tur." (Vi hade stannat kvällen innan vid en skylt med Ät så mycket du vill - $ 4,99, och vid buffén smugit ner några extra minivårrullar i en plastpåse.)

Nej, minnena var kanske inte rosenröda. Men ändå hade jag fått lust att resa igen.

Det var en konstig sak jag hade gjort på Flygvaruhuset, jag insåg det. Folk kunde ju ha annat för sig. Men en sak misstänkte jag, precis som Gunnar Ekelöf: Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Ja, och man kunde ju alltid avboka biljetterna. Dags att avslöja hemligheten. Jag vände mig mot Fia och drog efter andan.

Lena Kvist