Familjens svarta får

Café Orion, måndag

Jag hade köpt en Hallands Nyheter i busstorgskiosken, och bläddrade i den medan jag åt en kejsarkrona och drack kaffe.

Mammas kusin, släktens svarta får, skulle begravas i dag. Jag tänkte på honom och på hans mamma. I familjealbumet såg han sötast ut av alla kusinerna, ljuslockig och rundarmad.

Kusinen hade nu hittats i sin lägenhet, 60 år gammal, ensam och död.

60 år var ju ingen ålder, som det brukar heta. Men jag hade hört att där var det nog både det ena och det andra (Läs: sprit och knark).

Jag hade aldrig träffat svarta fåret, bara sett honom en gång när jag var barn. Det var i Varberg i slutet av 70-talet, på den tiden det inte fanns något McDonalds utan en Domusrestaurang med orange brickor, halvfabrikatsköttbullar och lövbit som serverades med tjocka räfflade pommes frites. Min barndoms enstaka restaurangbesök brukade ske på den där Domusrestaurangen. En gång stod det en blond lockig man med mustasch utanför, iklädd höftlång mockajacka: mammas kusin.

Mamma och jag skyndade oss förbi. Det var inget konstigt med det: hans gäng såg för ruskigt ut. Skulle man leda fram ett barn dit? Men nu i efterhand kändes det så sorgligt.

Mamma och min moster var båda sjuka och kunde inte gå på begravningen. De grämde sig för det. Men kusinerna från Haven skulle ställa upp. Jag visste inte hur Havenborna såg ut, men såg framför mig en rad halländska bönder och bondmoror med breda svart-strama ryggar, axel mot axel i kyrkbänken. Bakom satt rader med hopsjunkna alkisar: sörjande suparbröder. Längst bak satt kanske den skånska lärarinnan, som den döde hade haft ihop det med ett tag för många år sedan. Hon var den enda som grät.

Kusinen hade inga egna barn såvitt jag visste, och hans mamma var död sedan länge; han hade knappt lämnat tonåren när hon dog. Hans pappa hade aldrig velat ha något med honom att göra. Kusinens mamma - min mormors syster - dolde sin gravida mage tills hon var i åttonde månaden. Då lämnade hon Södra Näs och for ända till Uddevalla sjukhus för att föda sin son. Hon hade inte ens berättat för min mormor att hon var ensam och gravid, så skamligt var det.

Efteråt tog hon plats hos en gammal änkeman, som gick med på att anställa henne som hemhjälp fastän han fick en oäkta unge på köpet också. När gubben våldtog henne kunde hon inte sluta genast, hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Och vem skulle lyssna på en ogift mor som försökte smutskasta hederligt folk?

När kusinens mamma väl kommit därifrån - exakt hur och vart förtäljer inte min familjehistoria - knöt hon en stram knut i nacken och gick med i Pingstkyrkan.

Pojkens pappa hörde aldrig av sig, han flyttade till Kinnatrakten och bildade egen familj. Han blev inte heller lycklig: många år senare tog han livet av sig.

Jag åt min kejsarkrona. Jag försökte tänka på något roligt. Men jag kom inte på nånting.