Lackad plast

i Milano

Sant Ambroeus, Milano, måndag

Kära Fia, det är bra att vara i Italien om hösten. Jag intalar mig det extra mycket just nu, eftersom min intervjuperson designerstjärnan just blåst mig på intervjun och lämnat mig med notan: kaffe och bakelse går på nästan trehundra spänn på det här stället.

Jag hade sålt in intervjun i förväg till en stor tidnings helgbilaga. Han kom i tid och var liten och snygg, klädd i välsydd svart manchesterkavaj och skor av påfågelskinn. Sedan berättade han om sin väg från beklädnadslinjen på gymnasiet till det flashiga designföretaget han jobbar på nu, ett sånt där ställe där en t-shirt kostar över tretusen. Han köper kläder på loppis i Sverige för att få inspiration, sedan oohar och aahar dom i London, Paris och Milano och den unge svensken kasserar ut sina fem miljoner i lön. (Det handlar ruskigt mycket om pengar här i Milano, jag kommer att tjata oavbrutet om pengar en stund nu.)

Efter en halvtimma eller så sa designern att "Ja, det här kan du inte skriva i tidningen förresten, min firma vill inte att jag är med på någon intervju. Men jag kan rekommendera några bra resturanger i Milano om du vill. "

Kaféet ligger vid San Babila, mitt i den bullrigaste och stökigaste delen av Milano. På det här bakelsecaféet rasslas det mycket med diamanter. Farbröderna är 80 år, och tanterna möjligen lika gamla, men det kan man inte veta eftersom de lyft sig så många gånger att huden ligger som lackad plast i deras ansikten.

Snett emot låg tills nyligen det gamla italienska företaget Fiorucci, men nu har H&M flyttat in. De första veckorna stod dörrvakter utanför och slussade in folk, så att det inte skulle bli för många vilda milanesare där inne på en gång. Det kanske borde kommit ett litet glatt tjirr av svensk igenkänning när jag såg den röda H&M-loggan tvärs över torget. Men jag kände mig dyster trots att jag aldrig köpt något på Fiorucci, vad jag kan minnas.

Inte på Gucci heller, men jag har varit inne på Gucci på via Monte Napoleone i Milano. Jag vågade mig förbi de svala expediterna enbart därför att jag gick bakom en svensk fotomodell. Hon mäter 1,77 redan utan de där högklackade stövlarna hon kliver omkring i, och hon ser ut lite som Cindy Crawford fast arg istället för glad. Dräkterna kostade 25 000 kronor, men jag ville ändå inte ha någon. Det fanns klockor på ett annat ställe, diamantproppade Rolexklockor som kostade 100 000. Jag ville inte ha dem heller

Då sa fotomodellen att vi kunde åka ut till de östra delarna, där hon kände till en outletaffär som har Gucci, Dior, Dolce&Gabbana och varenda dyr Milanoaffärs fjolårskollektioner till en bråkdel av priset. Och där sprang mina Boråsgener ut i full blomning, hjärtat började slå snabbare och jag gladdes åt prislapparna med det gamla och det nya priset.

Jag köpte ett par högklackade stövlar jag också. Jag kunde inte låta bli.

Lena Kvist