Lutfiskmiddag i Venedig --- /krönka 32
--
Da Ivano, Venedig, måndag
Kära Fia, igår blev jag medbjuden på en femrätters venetiansk middag ovanpå ett galleri i Santa Croce. Det var bullrigt och trångt och långbord i en lysrörsupplyst lokal, bubblande prosecco och konstnärer på längden och tvären: polacker, italienare och en svenska från Göteborg.
Jag rös av förväntan när jag förstod att det skulle bli en fullskalig italiensk middag.
Sånt händer en aldrig i Sverige, eller hur? Jag tror inte det är för att allt är så annorlunda utomlands, utan för att man själv blir annorlunda när man reser bort.
Jag satt bredvid en venetianare som hette Alex. Han jobbade med biennalen, men när den snaggade sicilianske byråkraten bredvid försökte förklara att Alex var någon sorts administratör skrattade Alex ihåligt:
- Ha! Jag är soldat! Jag skyddar mina konstverk från publiken. Folk kliver in på biennalen och tror att man kan göra vad som helst med konsten.
- Det är så nutidens konstpublik är uppfostrad, sa jag. Det är ju inget annat än mojänger och manicker, knappar man ska trycka på, kläder man ska prova. Man ska delta.
Då tittade Alex på mig med oändligt sorgsen blick:
- Man ska inte delta i mina konstverk. Men folk gör det i alla fall.
Det var gravad lax med kummin till förrätt. Sedan bar värdens vänner in stora fat med en vitgrå röra som visade sig vara lutfiskmos. Efter moset var det inlagda sardiner med pinjenötter och russin och sedan kom paradrätten lutfiskgratäng. Lutfisken introducerades i Italien av norrmännen, men de glömde tydligen berätta att den endast bör ätas till jul. Till efterrätt var det vindruvor.
Alex tryckte i sig med god aptit.
- Jag har alltid föredragit kvantitet framför kvalitet, sa han och slog upp gratis-prosecco så att det rann över glasets kant.
Mot slutet av kvällen blev det ganska stökigt. Polackerna hade med sig vodka. Galleriägaren försökte dansa till arabisk musik med de polska tjejerna, som bara var lite över 20 och tittade på varandra när den gråsprängde italienaren vickade på höfterna.
En polack som inte sagt ett ord på hela kvällen somnade på sin stol, sned men solid som det lutande tornet i Pisa.
- Han har kärlekssorg, anförtrodde mig en av de polska tjejerna. Krysztof är den snällaste människan i världen men flickan han är kär i vill vara bara hans vän. Hon är förälskad i en dålig man som sårar henne.
Två av Krysztofs vänner lyfte honom från stolen, och började under tystnad baxa honom mot hans sovrum som låg i anslutning till galleriet.
Alex lutade sig fram och spände ögonen i mig och den snaggade sicilianske byråkraten.
- Folk bara åker hit och dit hela tiden. Den verkliga utmaningen är att stanna hemma, sa Alex.
- Ja, det är ju lätt att säga när man bor i en stad som Venedig, sa jag.
Men efteråt när jag gick hemåt i Venedignatten tänkte jag att han kanske hade en poäng ändå.
Lena Kvist