Storasyrran tar priset
Café Orion, måndag
Fia hade valt en chokladdoppad flottyrring, en sådan där kaloribomb som amerikanska poliser i teveserier brukar kedjeäta. Jag åt en kanelsnurra. Vi satt på uteserveringen, antagligen för sista gången i år.
- Vad kul hon är, din storasyrra, sa jag. Varför är hon inte med oss oftare?
- Hmm, sa Fia.
- Och söt är hon också. Och tänk att hon hade fått två barn innan hon fyllt 23 och nu håller hon på och skriver en doktorsavhandling om ... ja, vad var det nu igen? Nånting med bortdomningar i händerna, fast med ett krångligt namn. Till på köpet har hon lyckats hålla ihop med samma man ända sedan tonåren, det är inte många som klarar nu för tiden.
- Mmm, sa Fia.
- Vilken ambition, sa jag. Vilken målmedvetenhet. Vilken strukturerad människa, och tänk att hon skriver upp mål som hon vill uppnå för varje år.
- Mmm, sa Fia.
- Och gud vad ni är olika, sa jag. Och på samma gång är ni jättelika, ni har liksom samma glitter i ögonen och verkar vara lika envisa. Att titta på henne måste vara som att titta på dig själv i en skrattspegel på Liseberg. Det är Fia, fast allt ser annorlunda ut. Jag skulle ge vad som helst för att ha en storasyrra som du. Och hon är bara en i en lång rad, tänk att ha en sådan stor bullrig rolig familj.
- Mmm, sa Fia.
- Eller hur, erkänn att du är lyckligt lottad, sa jag.
- Tsk, sa Fia efter en liten paus. Sju barn är för mycket. Det är inte rätt mot barnen. Det är alltid något syskon som blir åsidosatt när man har så många.
- Men inte du väl, du var ju yngst? När man är så nära varandra i ålder som din storasyrra och du kallas det pseudotvilling, visste du det? Det kan i och för sig vara problematiskt, eftersom man jämför sig med varandra hela tiden. Pseudotvillingar blir ofta svartsjuka och beroende av varandra. Men det stämmer väl inte på er? Du som är yngst i syskonskaran är dessutom född att bli rebell. Yngstabarn ifrågasätter gärna auktoriteter och går sin egen väg. Jobbiga motvalls typer, med andra ord.
- Inte jag inte, sa Fia.
- Nejnej, jag menar förstås inte det, sa jag.
Vi tittade på varandra och skrattade båda två.
- Inte minst måste det vara skönt att ha någon att vara olik, sa jag. Någon som tycker att kläderna på Lager 157 är alldeles för ungdomliga, någon som säger att dina möbler är fula och att du faktiskt måste svara i telefon när det ringer. Någon att vara en jobbig motvalls typ emot. Jag har aldrig haft någon att vara olik på det viset.
- Det är sant, sa Fia och såg lite belåten ut.
- Fast ensambarn - som jag - får nio av tio nobelpris. Det har en forskare i Örebro sagt, sa jag. Undrar vad jag ska få i, kanske fysik.
Fia funderade en stund.
- Det är konstigt, sa hon. Hon kan vara ruskigt jobbig ibland. Men jag har hellre min storasyrra än nio av tio nobelpris.
- Jag visste väl det. Och tänk att hon håller på och doktorerar. Och så söt hon är sen, sa jag.