Café Orion, måndag

Fia gled in med en imponerande solbränna och nästan vitt hår. Anna, som kom ett steg bakom, var nästan lika solbränd. Hon hade färgat håret i två olika kraftigt gulröda nyanser och klippt det i en dramatisk asymmetrisk frisyr.

De valde varsin dasslocksstor chocolate-chip cookie och kom mot mitt bord.

- Frisören frågade jag ville ha den där mellanstadielärarpagen som vanligt. Jag blev nog lite provocerad av det, sa Anna när hon såg mina blickar på håret.

- Så nu har inte Anna hälsat på sina föräldrar på tre veckor, sa Fia.

- Är det sant? Du är vuxen. Du får ha håret hur du vill, sa jag.

- Tack, jag vet det, sa Anna. Men mamma och jag har olika skönhetsideal. Hon kommer inte att tjata, men hon kommer att bli sådär tyst och besviken och undra varför jag inte kan vara mer som Berit Bengtssons dotter. Jag ska vänta någon vecka till, bara tills det där badanksgula bleknar lite mer.

- Hmm, sa jag. Men du är inte den enda, Anna. Jag hälsade på en journalisthögskolekompis i Stockholm i början av sommaren. Hon är politisk journalist på en av Sveriges största tidningar. 32 år. Smart, verbal, världsvan, snygg. Rör sig lika hemtamt på reportageresa på Västbanken som i Stockholms krogvärld. Men när hon åker hem till mamma och pappa på landet i Blekinge, då lämnar hon sina Marlboro Lights-paket i Stockholm. Hon tjuvröker. När jag frågade varför sa hon först att det delvis är av respekt för sina föräldrar som hon inte röker öppet. Fast sen funderade hon lite och sa att okej, det kanske inte har med respekt att göra precis, men det skulle bara kännas så jobbigt att berätta det.

- Jag har inte heller berättat för mina föräldrar, erkände Anna. Jag feströker ju faktiskt bara. På väg till Tobbes födelsedagsfest i våras hade jag planerat att stanna till på City och köpa en blomma och cigaretter. När pappa erbjöd sig att köra mig tänkte jag "ånej, bara inte han vill följa med in på City, då kan jag inte köpa cigaretter". Fast det gjorde han inte.

- Johanna berättade inte för sina föräldrar när hon blev påkörd av en bil när hon cyklade till jobbet, sa jag. För då skulle dom oroa sig så, och aldrig sluta tjata om cykelhjälm. Men jag tycker sånt är patetiskt. Ska man inte kunna stå upp mot sina föräldrar när man är vuxen?

- Ähum, sa Anna. Så varför fick vi lova att inte berätta för din pappa att du röstade på miljöpartiet?

- Det är en annan sak, sa jag. En helt annan sak. Han skäller så mycket på miljöpartister, och det skulle bara vara så jobbigt om...

- Vad är ni för människor egentligen, suckade Fia.

- Vanliga hederliga svenska vuxna kvinnor med frigörelsesvårigheter och konfliktfobi, sa Anna.

Lena Kvist