Rubrik: Jag frågar vad du sysslar med

Det var ännu en svensk vårdag, den helt vanliga sorten som får en att tänka på varma brasor, extra-tjocka tröjor och konjak. Fia och jag hade inga öppna spisar. Jag kunde inte ens påminna mig att jag hade någon konjak hemma, möjligen en överbliven skvätt calvados nånstans. Extra-tjocka tröjor hade vi förstås, men inte med oss eftersom det ju var vår.

Vi sicksackade snabbt genom centrum till Café Orion istället och beställde varsin kopp te och rejäla blåbärsmuffins.

Dagen innan hade vi varit på stort kalas. Det var bordsplacering, allsång, massor av mat och konditoritårtor från Gullkragen till efterrätt.

Vi hade känt en del folk, men inte de flesta gästerna.

- Stora fester måste vara lätt för dig. Du är så trevlig och genuint social. Jag kan inte konversera, muttrade Fia mellan muffinstuggorna.

- Tsk, sa jag. Jag är inte lika intresserad av människor längre. Ibland önskar jag bara att folk ska sluta prata. Men på kalaset hade jag en ruskigt sympatisk typ till bordet, han drog till och med ut min stol innan vi satte oss och han pratade precis lagom mycket. Det värsta var att jag upptäckte en fasansfull sanning om mig själv.

- Vilken av dem? sa Fia och skrattade belåtet.

- Jag brukar alltid skryta - för mig själv, tack och lov för det åtminstone - om att jag inte frågar nya människor "vad sysslar du med då?". Dels för att jag tycker att det är fantasilöst, dels för att jag tyckte det var motbjudande när jag började på Journalisthögskolan efter att ha jobbat på Grand, och plötsligt fick ett helt annat mottagande av folk jag inte kände.

- Men? sa Fia.

- På festen sa jag till folk: "jaha, jobbar du med Tobbe, eller?" Och när jag märkte att jag sa det visste jag att jag sagt det många många gånger förut. Jag går alltså - indirekt - runt och frågar folk vad dom jobbar med, precis som alla andra. Och dessutom påstår jag självbelåtet att jag inte gör det.

- Det var inte bra, sa Fia.

- Hur var det vid ditt bord då, sa jag. Jag såg att du satt med dom där två singelbröderna från Bohuslän. Det verkade som om du gillade den mörke mer än den ljuse. Du klappade hans hund väldigt energiskt, la jag märke till.

- Jodå, sa Fia. Bröderna var väldigt trevliga. Milo och Lotta satt vid vårt bord också, och dom är ju så roliga och snabba i käften så att jag först inte fick en syl i vädret. När jag suttit tyst rätt länge och det blev en lucka till slut tänkte jag att något måste jag ju säga.

- Vad sa du då?

- Jag sa "Eh, hur kommer det sig att ni är bröder, då?" Dom bara stirrade på mig, sa Fia.

Vi skrattade.

- På tal om annorlunda uttalanden går det en lång rak surrealistisk linje från Andre Bréton till Pege Johanssons spalt i Elfsborgs programblad, sa jag.

- Jag känner mig också ganska besläktad med surrealisterna. Särskilt det omedvetna skapandet, sa Fia.

Lena Kvist