Bullshitbingo med kulturen

Café Orion, måndag

När jag kom in på Café Orion den här eftermiddagen satt Fia ihopkurad över bordet, djupt koncentrerad.
Hon hade tömt kaféets slitna bruna barnstol på hela högen tidningar och spritt ut dem på sitt bord. Hennes läppar rörde sig mumlande. Hon höll en grön tjock bingolottopenna, som hon gjorde små snabba utfall med, kluddade och markerade här och där.
Jag ställde mig vid bordet utan att säga något och försökte lista ut vad hon höll på med.
- Du är sen, sa Fia utan att titta upp mot mig.
Jag låtsades som om jag inte hörde; jag hade inga samvetskval eftersom Fia själv brukade vara ännu värre än jag när det gällde att komma försent.
- Vad gör du? frågade jag istället.
- Spelar bullshitbingo. Kultursides-bullshitbingo, sa hon och pekade på ett papper med hemgjorda rutor.
Jag läste i några av rutorna. "Medvetandets gränstrakter", "dynamik mellan jaget och världen" och "livets och kärlekens villkor" var alla överkryssade med bingolottopennan.
- Se där, nu fick jag in "en verklighet som är skenbar" också, sa Fia och markerade belåtet ännu en ruta på sitt papper.
Jag förstod fortfarande ingenting.
- Jag ska förklara, sa Fia. Man tar en kultursida, det kan vara ur vilken dagstidning som helst. Så har man en bricka med 24 vanliga kultursidesfraser. De måste vara pretentiösa, kvasiintellektuella och banala. I mitten har man en tom ruta, en sorts joker. Den får man markera när man hittar en mening som överstiger 50 ord, och den brukar gå allra fortast att kryssa.
- Är det här ditt finkänsliga sätt att säga att kultursidesspråket är för krångligt, frågade jag lite syrligt, eftersom jag skrev på kultursidor ibland.
- Det kan du ge dig fan på, sa Fia. I dessa ogenomträngliga ohyggliga ordsnår kan de sämsta skribenter gömma sig år efter år. Ingen märker att man skriver illa, eftersom ingen orkar läsa texten till slutet.
- Allt kan inte vara Kanal 5, sa jag tillrättavisande. Man ska inte underskatta läsarens intelligens.
- Påstår jag inte heller. Men man kan undvika ord med mer åtta stavelser. Och att försöka mota bort uttryck som "självprojicerande medvetenhet" ur hjärnan är inte samma sak som att vara ytlig.
Vilken nivå är rätt att lägga sig på då, du som vet allt, frågade jag.
- Bäckängsflickorna, åter igen, sa hon och nickade mot stamgästerna i tre nyanser av svart några bord bort. Du ska skriva så att en nyfiken och kulturintresserad gymnasist kan läsa det. Eller: tänk svårt, skriv lätt. Ska det vara så omöjligt att fatta?
Hon höjde sin bingolottopenna för att attackera en lyrikrecension av Lukas Moodyssons senaste diktsamling i Borås Tidning.
Passa dig! Det där har jag skrivit, sa jag hotfullt.
- Bingo! ropade Fia förtjust och gjorde en sista plupp på brickan med bingolottopennan.

Lena Kvist