Rubrik: Fia läser Wittgenstein

Café Orion, måndag

Fia stod vid disken och pekade ivrigt ut ett frasigt wienerbröd med jordgubbar och vaniljkräm.

- Nejnej, inte det där längst bak, kan jag få det stora som ligger här framme till höger? hörde jag henne säga till kafébiträdet.

Jag smög tyst upp bakom och valde en dammsugare, en kaka vars storlek garanterat alltid var densamma. Vi hällde upp kaffe och satte oss vid fönstret.

Fia hade en blå liten bok med filosofianmärkningar av Ludwig Wittgenstein, som hon drog upp ur väskan.

- Min nya kompis, sa hon.

- Jag visste inte att du läste Wittgenstein, sa jag.

- Wittgenstein är intressant, sa Fia. Och man kan faktiskt använda filosofi på ett bra vis, man behöver inte vara en uppblåst intellektuell pruttkudde. Förresten säger Wittgenstein att filosofi inte är ett problem för intellektet, utan för viljan.

- Jaha, sa jag som i sanningens namn blev lite nervös när Fia började vifta med filosofiböcker. Jag var inte van vid det.

- Filosofi är svårt, fast inte på det viset alla tror. Men att frigöra sig från alla förutfattade meningar är väldigt, väldigt svårt, sa Fia.

- Har du nått några insikter då? frågade jag.

- Ett av de största hindren för filosofin är förväntan på nya, djupa, och tidigare okända upplysningar, citerade Fia ur sin lilla blå bok.

- Visst var det så att Wittgenstein skrev en bok när han var ung, som han ansåg hade löst samtliga filosofiska problem? Jag har något vagt minne av det, sa jag.

- Japp. Tractatus hette den, sa Fia. Wittgenstein var frivillig i österrikiska armén under första världskriget, och kånkade runt på sina anteckningar i en ryggsäck. När han publicerat Tractatus drog han sig tillbaka, eftersom det ju inte var någon idé att syssla med filosofi när alla problem var slutgiltigt lösta. Han blev folkskollärare i någon alpby. Det tog många år innan han stötte på några andra filosofer och trots allt fick lust att börja syssla med filosofi igen. Och då upptäckte han att nästan allt han tidigare trott var fel.

- Så hemskt, sa jag.

- Inte alls, sa Fia. Jag tror att han blev glad. Han kunde ju sätta igång och arbeta igen. Upp på hästen, bara.

- Härnäst säger du väl att Sisyfos var lycklig när han rullade sin sten om och om igen uppför berget, sa jag.

- Kanske det du, sa Fia. Camus har i alla fall väckt tanken hos mig. Människans ständiga strävan måste inte alltid vara deprimerande.

- Fia, sa jag. Har det här något samband med att du har träffat fyra killar i rad på Brasseriet, och att alla fyra nu är avpoletterade?

- Det är svårt att inte överdriva i filosofin. Sidan 35, tror jag, sa Fia och bläddrade fram rätt ställe i sin lilla blå bok.