Text och porträttfoto: Lena Kvist

Mormor Anna bodde i underlandet. När hon kom på Finlandsbesök med sin fulla Amerikakoffert var det rena julafton för Nina Korhonen.

Som vuxen ville hon lära känna sin mormor innan det var för sent, och hon tog kameran med på resorna över Atlanten. Projektet Anna, Amerikan Mummu har drabbat både publik och kritiker i hjärtat.

Att ta vara på livet medan det finns kvar är mer än en klyscha när man talar med Nina Korhonen. Hon har tagit konsekvenserna av det vi alla vet: någon gång vi ska dö. Därför har hon lagt uppdragsfotograferingen åt sidan för att arbeta med de bilder som är viktigast.

Mormor är andra delen i en trilogi om kvinnoliv och identitet, där längtansfulla Minne var första delen.

Nu arbetar Nina Korhonen med den tredje delen, där hon valt att vända kameran mot sig själv. Några av de bilderna visas nu för första gången i FOTO.

I hallen i lägenheten på Södermalm i Stockholm luktar det gott. Mellan hyllorna med fotoböcker dröjer ett moln av Nina Riccis Irresistible, en mild parfym som Nina Korhonen måste ha gett sig själv en liten dusch av för bara ett ögonblick sedan.

Hemma hos mormor Anna luktade det nog också gott: på en av Nina Korhonens bilder syns en tom flaska lime cologne i badrummet. Anna tillhörde generationen som gjorde på det viset; när parfymflaskan var tom ställde de den utan kork i badrummet eller på sovrumsbyrån så att den skulle fortsätta sprida väldoft i rummet.

Anna föddes 1916. Nina Korhonen föddes 1961. Då hade mormor Anna nyss emigrerat från Finland. Varje gång mormor i Amerika kom på besök till Nina, hennes föräldrar och lillebror i Finland var det rena julafton.

Mormor Anna bodde i underlandet. Hon arbetade i köket hos en förmögen familj på Manhattans fashionabla övre östra sida. Nina Korhonen berättar i texten till boken om hur mormor hade med sig presenter från fina frun: spetsbikini från Dior, tunna klänningar från Saks Fifth Avenue som pojkflickan Nina sprang i skogarna och cyklade längs landsvägarna med så att dammet yrde. I Amerikakofferten låg också chocolate chip cookies, marshmallows och elektriska filtar som var mycket imponerande men inte gick att använda i finska eluttag.

Bilderna i bokens inledning är tagna av Ninas morfar Kalle Väisänen, som uppmuntrade Anna att ge sig ut i världen fastän han själv valde att bo kvar i Finland.

Nina Korhonens fotografier är av sorten som tilltalar både kritiker och publik. Alla verkar bli glada av att titta på Nina Korhonens bilder, och det är omöjligt att inte tycka om mormor Anna.

Inte så att där inte finns mörka stråk i bilderna. Och vi som tittar är inte dumma, vi vet att världen inte är enbart god. Men Nina Korhonen påminner oss om att den faktiskt kan vara det — också.

Nina Korhonen häller upp kaffet i mönstrade Arabiakoppar och lägger kanelsnäckor på träassietter. Självklart har hon Arabiakoppar: Nina Korhonens koppling till Finland är stark och kärleksfull, även om hon har bott i Stockholm sedan 1981. Precis som Anna har hon brutit upp och lämnat sina rötter, och trivs på resande fot.

- Pappa sa alltid om mig och Anna att "ni två är likadana, ni är precis som zigenare". Och jag identifierade mig starkt med Anna. Hon var en förebild för mig. Många kvinnor förverkligar aldrig sina drömmar, men det gjorde Anna.

Det är omöjligt för Nina Korhonen att berätta om sina bilder utan att samtidigt berätta om sitt och sina närmastes liv. Bild och liv är starkt sammanlänkade, och en berättelse om bilderna måste bli en berättelse om Nina Korhonen.

- Ibland blir bilderna påtagligt smärtsamma när liv och bild blir så nära. Jag låter bilderna ligga länge för att få perspektiv. Bilderna är så direkta. Jag har en magkänsla när någonting inte känns bra att fotografera. Ibland ligger kameran alldeles stilla.

Fotografierna av mormor Anna har blivit mycket uppmärksammade och boken "Anna, Amerikan Mummu" fick 2004 års pris för årets bästa fotobok. När Nina Korhonen nyligen ställde ut på Finlandsinstitutet i Stockholm fick hon mängder av rörda och tacksamma kommentarer från besökare som känt igen någon omtyckt äldre släkting i bilderna, kanske någon som åkt till Amerika precis som Anna.

En mormor som Anna skulle nog alla vilja ha, precis som juryn skrev i motiveringen till priset. Och det är tack vare mormor som Nina Korhonen blev fotograf.

• Min morfar Kalle var sjöman, och tog bilder och filmade på sina resor. Han fotograferade alltid Anna när de var ute tillsammans. När Kalle dog 1985 gav Anna mig hans kamera, en Nikkormat med jättefin optik. Det kändes självklart att fortsätta med hans projekt att skildra Anna.

Bilderna i boken är kärleksfulla och varma, stillsamt vardagslyckliga. Anna har vitt lockigt hår — omsorgsfullt rullat med hjälp av skära hårspolar — och färgglada klänningar sydda av finska tyger. Hon dricker kaffe med väninnor, hon badar, pratar med grannar, tittar på teve, tvättar, lägger patiens och handlar på stormarknaden. Det räckte gott så, det var ett bra liv den finska mormodern fick i Amerika.

Innan Nina Korhonen blev vuxen kände hon egentligen inte sin mormor.

• Jag var så nyfiken på henne och tänkte att jag måste lära känna Anna innan det är för sent. Varje år åkte jag över till Amerika några veckor i sträck för att hälsa på och fotografera henne. Jag fick följa i mormors tempo. När hon blev äldre och sjuklig hjälpte jag henne.

Nina hade tofflor och tandborste hos mormor i New York, och var alltid välkommen dit. Lika ofta var det Anna som hjälpte Nina: hon lärde henne hur man rör sig i en storstad som New York. Hon förmanade Nina att inte ha på sig dyra smycken, och att alltid ha några lösa dollar i fickan att ge en eventuell rånare.

Projektet började i svart-vitt, men gled senare över till färg. Det var tvunget att vara i färg, eftersom hela Annas lägenhet doftade färger. Hon hade en lägenhet i Finntown i Brooklyn, där många invandrade finländare bodde. Senare köpte Anna också ett litet hus i Florida, som så många andra pensionärer.

Mormor Anna tyckte om att bli fotograferad, hon hade alls inget emot att stå i centrum.

- Innan hon dog 1999 lovade jag henne att det skulle bli en bok av projektet. Efter att hon dött kunde jag inte röra materialet på ett år, men sedan började jag arbeta igen. Jag kände Annas närvaro så otroligt starkt på utställningen. Hon hade varit så glad och stolt där, gått omkring och visat och berättat om bilderna, klädd i sin röda klänning.

Nina Korhonen tycker om William Egglestons bilder, men när jag säger att en del av bilderna i boken lånat färgskalan av Eggleston protesterar hon:

- Det är inte bara Egglestons färgskala. Det är också Amerikas.

Serieälskare skulle kanske påstå att tonen i boken varken är Egglestons eller Amerikas: vissa av Nina Korhonens bilder påminner om Hergés serier om journalisten Tintin. De vackra mjuka färgerna, sinnet för detaljer, den trygga stämningen, nyfikenheten på världen. I Nina Korhonens bilder finns också en koppling till den resande reportens mod, nyfikenhet och hjärtegodhet.

Tintin — inte Hergé — var också Nina Korhonens stora förebild när hon var barn. Hon ville vara resande journalist och upptäcka världen som han.

- Jag hade till och med en hund som hette Milo, alltså Milou på finska, erkänner hon och skrattar. Men det var en cockerspaniel, ingen terrier. Han var min bästa vän då.

Nina Korhonens barndomsminnen är temat i boken Minne/Muisto/Memory, som kom 1997.

Genom två flickor i östra mellersta Finland skildrar hon sina egna sommarlov utanför Kajaani. Nina Korhonens farmor och farfar bodde i Kajaani, och när hon var 13 flyttade också Nina och hennes familj dit.

De svart-vita bilderna skildrar två trygga flickor som rör sig i ett självklart samspel med djuren och den finska sommarnaturen omkring dem. Några bilder är älvalikt poetiska, andra mer robust jordnära. Föräldrarna är osynliga, barnen och djuren står i centrum. Samtidigt är det ingen riktig Bullerbyn-idyll Nina Korhonen har målat upp, några av bilderna har mörka stråk och för tankarna till världen bortanför barndomslandet.

- Bilderna skildrar verkligheten där på landet, flickornas värld var trygg och lycklig. När jag visade bilderna på en workshop sa en man att korna som går i vattnet är föräldrarna i bildserien. Och så kan man se det, att djuren faktiskt har något av den rollen för flickorna. För mig handlade Minne mycket om längtan. Jag hade flyttat till Stockholm och saknade norra Finland, naturen och det fascinerande ljuset där.

I Nina Korhonens eget hem var barndomen inte lika trygg och harmonisk, även om somrarna hos farmor och farfar var det. Hennes pappa var grafiker, mamman hade lagt sina kreativa talanger åt sidan för att vara hemma med barnen.

- Det fanns en del oro i mitt hem, det var inte alltid så lugnt. Själv var jag en rebellisk tonåring som hade en svår pubertet. Jag var pojkflicka och hade svårt att hantera den kroppsliga förändringen. Det gick över senare, jag började lyssna på musik och sätta på mascara, men jag längtade hemifrån och ville bara bort. När jag var 17 tog jag ett sabbatsår från gymnasiet och åkte till Chicago för att jobba som aupair.

Nina Korhonen reste inom Nordamerika tillsammans med värdfamiljen, och fick se hur livet kunde vara för andra människor. Det förändrade allting.

- När jag kom hem gick jag klart gymnasiet och flyttade sedan direkt till Stockholm. Jag kunde inte tänka mig att vara kvar i Kajaani och leva ett traditionellt liv där, skaffa fast jobb, bilda familj, som man skulle. Det är inget fel på att göra det, men jag ville något annat.

I Stockholm arbetade Nina först i hemtjänsten och annan omsorg. Svenska språket var svårt i början, och ibland kom hon hem med fel varor när hon handlat till pensionärerna. Efter ett tag utbildade hon sig till fritidspedagog. När hon fått ärva morfar Kalles kamera gick hon först en fotografisk grundkurs, sedan Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö och i Stockholm.

- Efteråt försörjde jag mig som fotograf i Stockholm för finska tidningar som Helsingin Sanomat, gjorde porträtt och featurejobb.

Fotografierna i Minne är tagna 1987-1995, delvis under samma period som Anna-projektet. För Minne fick hon Kodak European Award, svenska delen, och en prissumma på 50 000 kronor som sporrade henne att fortsätta med sitt eget arbete. Nina Korhonen har alltid flera projekt på gång som lappar över varandra.

• Det är en trygghet. Då känns det inte så tomt när jag är färdig med ett av dem.

Alla bilder är inte av de närmaste, i ett pågående projekt skildrar hon ett litet fiskesamhälle i Galicien i Spaniens nordvästra hörn. Det senaste handlar om Kina, landet som Nina Korhonen har längtat till ända sedan morfar Kalle kom hem från sjöresorna och berättade om det exotiska Shanghai. Morfar Kalle var en tidig förebild, han var den som liknade Tintin mest i verkligheten.

Hon tar många resebilder som inte behöver vara ett eget projekt: en regnskog i Guatemala, en irländsk landsväg.

Tillfället avgör vilken sorts kamera hon väljer. Nina Korhonen arbetar parallellt med småbild, mellanformat och storformat — men inte digitalt ännu.

- Det ser så tråkigt ut att sitta och glo på ett bakstycke hela tiden. Man riskerar ju att missa allting som händer när man samtidigt sitter och tittar på bilderna man tagit.

Däremot scannar hon bilder i efterhand och arbetar med dem i datorn.

- Ska man jobba med bildbyråer måste man det, de tar bara emot digitalt material.

Fungerar någon som bollplank?

- Jag är lite av en ensamvarg på det planet, men Tore (Sandahl, sambon som också är fotograf) och jag diskuterar mycket. Ibland frågar jag folk utanför vår lilla fotografiska värld, mina vänner. De har inte fotohistoriska kunskaper och tänker annorlunda. Anna-serien visade jag för min bror. En konstnär och skulptör jag träffade i Grez-sur-Loing i Frankrike, Ingela Palmertz, har jag kreativa och inspirerande samtal med.

Naturen och idrotten var viktiga när Nina Korhonen växte upp. Det är de forfarande, inte minst för kreativitetens skull. Hon pekar över bron som leder österut bort från Södermalm, åt Hellasgården till:

- Jag springer i skogen där. Med hjälp av adrenalin och frisk luft tänker jag bäst.

--

Nina Korhonen har just kommit från Helsingfors när vi träffas. Om några dagar ska hon till Paris för att hålla en workshop på fotoskolan Reflexe där.

- Alla skulle nog inte tycka om att flyga runt så, men mig passar det.

Hon har ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och glädjen att slippa akut press på sig vad det gäller försörjning.

Sedan ett tag tillbaka har hon lämnat lärarjobbet på Kulturamas fotoutbildning i Stockholm.

- Det är ett stort åtagande att följa 8-12 individer och deras fotografi. Det är slitsamt och tar kraft från det egna arbetet Samtidigt är det otroligt roligt och jag blir hängiven och engagerad när jag är lärare. Nu gör jag bara workshops, det är inspirerande för mig också. På fotoskolan i Paris är det häftig stämning, utrustningen är jättesjabbig med svenska mått, men det finns sådan energi hos eleverna.

Hos Nina Korhonen också, en ivrig energi. Hon står inte fransyskorna efter, utan gestikulerar oavbrutet när hon pratar. När hon inte minns och behöver hjälp med att svara på en fråga ropar hon högt in till arbetsrummet där hennes sambo Tore Sandahl sitter och arbetar med sina bilder vid datorn:

• Tore! När var jag i Kina första gången?

Nina Korhonen och Tore Sandahl reser och fotograferar hela somrarna, mest till Frankrike eller Spanien. Galicien, Helsingfors eller Gobiöknen, han och hon är tillsammans nästan överallt. Det skulle inte kunna vara på något annat vis, inte efter vad de gått igenom.

- Tore och jag flyttade ihop 1991, det var första gången jag blev sambo. Strax efteråt fick vi besked om att han hade cancer. Det tog fem år innan han blev friskförklarad.

Tores sjukdom gav Nina Korhonen den smärtsamma insikten om att livet inte är för evigt. Vilket vi ju alla vet, men ändå inte alltid lever efter.

- Så otroligt mycket rädsla vi gått igenom. I samband med det funderade jag mycket över vad som egentligen var viktigt, och kom fram till att jag skulle lämna uppdragsfotograferingen bakom mig eftersom andra saker kändes viktigare.

Nu håller istället Nina Korhonens senaste projekt på att växa fram. Det blir en tredje och avslutande del i en trilogi som började med Minne och Mormor. Självporträtt-identitet är arbetsnamnet. Den fullbordade trilogin ska skildra en livscirkel ur kvinnans perspektiv: olika åldrar, identitet, livssituation.

- Det är häftigt att jobba med självporträtt, gränslöst och befriande. Jag ville verkligen ställa mig framför kameran själv, pröva hur det kändes. Jag har fotograferat så många andra människor och haft krav på dem.

Några av bilderna skildrar sinnestillstånd genom saker i naturen, som den dramatiska bilden av en torr taggboll till buske som växer mitt i en öken.

- Så kände jag mig medan Tore gick på strålbehandling. Men samtidigt, mitt ute i torra öknen, växer busken ändå.

Genom att utforska och bearbeta sitt eget och sina närmastes liv konstnärligt förändras Nina Korhonen också som människa. Hon blir påmind om rädsla, smärta och vägval i livet när hon jobbar självbiografiskt. Men det mesta är trots allt positivt.

- När jag följde mormor fick jag en ny syn på åldrande. Från hemtjänsten hade jag en ganska dyster bild, och ensamheten många gamla lever med hade alltid varit en rädsla för mig. Nu har jag en mycket ljusare syn, det är inte så farligt att bli gammal ändå. Mormor och hennes vänner, mest tanter, hade så kul ihop. Jag insåg verkligen hur viktiga vännerna är.

Att få lära känna Anna var att möta en värld där ingenting är omöjligt. Om något gick sönder så lagade hon det.

- Dessutom fick jag lära känna mamma bättre genom Anna, vi vårdade mormor ihop när hon blev sjuk.

Precis som mormor Anna är Nina Korhonen alltid på väg någonstans, men har fötterna kvar på jorden. Mormor hade tre hem, Nina reser.

• Man kan frigöra sig från den trygga platsen, och ändå vara trygg i sig själv.

Fotografer som inspirerat och inspirerar Nina Korhonen, utan inbördes rangordning:

Philip-Lorca di Corcia, Robert Frank, Diane Arbus, Chris Killip, Christer Strömholm, Daido Moriyama, Tina Barney, Nan Goldin, William Eggleston, Anders Petersen, Adam Fuss, Aarno Rafael Minkkinen, Esko Männikkö, Lars Tunbjörk, Tina Modotti, Bill Brandt , Tuija Lindström,

Dawid, Pentti Sammallahti, Elina Brotherus, Tom Sandberg.