Givetvis finns det en skylt på dörren till Klum Photographys kontor:
Ingen reklam, tack — men gärna samhällsinformation. Färre reklamkilon
sparar träd, och det är viktiga saker.
Från att ha haft kontoret hemma i huset på Uppsalaslätten, huserar nu
Mattias Klum i rymliga, ljusa lokaler i centrala Uppsala. Här är
Mattias Klum, hans hustru Monika - som också är fotograf - och fyra
anställda baserade när de befinner sig hemma i Sverige.
Innanför dörren väntar Mattias Klum. Något har inträffat som är högst
olyckligt för en intervjuperson: han har tappat rösten. Hans
sekreterare Annette Jeppesen har ringt på morgonen och försökt ställa
in intervjun, men inte haft hjärta att göra det när hon hörde att jag
redan satt på tåget från Göteborg.
- Jag fick någon bacill i Panama, har haft ledvärk och svullna
körtlar. Det var ett ganska fysiskt uppdrag, med klättring och bitvis
tuff terräng, och jag kände ganska snart att jag åkt på något, att jag
var mer trött och svettig än jag borde.
Mattias Klum har just klarat av första halvlek av en resa till Panama,
där han har ett uppdrag för National Geographic tillsammans med
kameraassistenten Lars-Magnus Ejdeholm.
Han visar runt på kontoret, men väljer inte att först förevisa
National Geographic-omslagen på väggen. Istället lyfter han upp en
svart-vit bild från skrivbordet och pekar på ett rundkindat litet
däggdjur med solhatt, som tittar bestämt in i kameran.
- Titta! Jag måste bara få visa Ansgar. Han är 14 månader och väldigt
envis. Det har han nog efter Monika, funderar Mattias.
Han bjuder på kaffe och florsockerpudrade äpplehjärtan, och kraxviskar
med sin hesa röst, tappert och ihärdigt. Att intervjua Mattias Klum är
annars lite som att försöka pressa information ur en hemlig agent,
fast utan tortyr. "Det får jag inte säga" "Jag kan inte avslöja
det", "usch, jag känner mig jättefånig men jag får inte säga det
heller".
Numera jobbar Mattias nämligen uteslutande för världens bäst betalande
och mest prestigefyllda uppdragsgivare: National
Geographic.Tidskriften är stenhård på en punkt: deras fotografer och
journalister får inte avslöja i förväg vad uppdragen handlar om, eller
när de ska publiceras i tidningen. Att Panama-resan till största delen
handlar om djur, att reportageteamet arbetar sida vid forskare, och att resan kan resultera i ett
vetenskapligt scoop — så mycket kan han i alla fall berätta.
Mattias Klum är den enda svenska fotograf som medverkat regelbundet i
National Geographic, den amerikanska tidskriften som har 40-50
miljoner läsare världen över. Att få pryda dess omslag är en trofe som
många fotografer drömmer om. Mattias har lyckats med det tre gånger,
första gången med en silverbladapa från Borneo 1997, sedan med två asiatiska lejon
2001 och med en surikat 2002. I Girskogen i nordvästra Indien lärde
han sig att spåra asiatiska lejon, genom att lägga pussel: tyda tassavtryck och klorepor i sanden och löven, lyssna på fåglar, lyssna på antiloper och
hjortar, som talar om när lejonen kommer.
I Kalahariöknen stiftade han bekantskap med det lilla rovdjuret surikaten, som inte alltid vill låta sig fotograferas. Från att ha knackat dörr hos småföretagare i Uppsala
för att sälja pärlugglebilder för 250 kronor, har Mattias en budget på
700 000 — 3 miljoner kronor, för ett enda reportage.
- Men det innebär inte att man kan sprätta pengar omkring sig. Många
fotografer har åkt ut efter att ha lagt för mycket pengar på lyxiga
restauranger. Budgetpengarna ska räcka till assistenter och tolkar,
hotell, helikopterhyra, vad det nu må vara. När man jobbar för
National Geographic räcker det inte att vara en bra fotograf. Man
måste kunna träffa statsöverhuvuden, hantera den stora budgeten
och "bära sällskapets fana" som de säger.
Drivkraften för Mattias Klum är att berätta om världar som är hotade
eller bortglömda.
- Jag vill inspirera och hjälpa folk att bry sig om regnskogen och
andra miljöer. OCH KULTURER Det låter kanske jäkligt ädelt, men det är sant, säger
han.
FOTO har följt Mattias karriär sedan nr 11/89. Då var han en ambitiös
ung man som hoppat av gymnasiet för att bli fotograf på riktigt.
Mattias var 20 år när han reste till regnskogen första gången och gav
sig in i det okända tillsammans med en blåsrörsjägare.
- Jag hade läst på så gott jag kunde, Jan Lindblad, David
Attenborough och en massa facklitteratur. Jag övade klättring också, när jag var ute och joggade
på kvällarna i Uppsala före resan brukade jag klättra upp i
lyktstolparna på Tegnergatan där jag bodde. Sedan när jag kom till
regnskogen hade jag förstås ingen klätterutrustning, då klättrade jag
i lianer. Jag insåg att jag måste klättra upp för att få vissa bilder,
och så gjorde jag det. Måste man så måste man.
Ett stort reportage i FOTO nummer 10/97 blev det efter mastodontexpeditionen till Borneo, den som tog 14 månader, backades
upp av 34 sponsorer och hade en totalbudget på 14 miljoner kronor. En coverstory I NG, en film och en utställning. XXX
Mattias bilder har utveckats åt det mer poetiska hållet, från att ha
varit enkla okomplicerade artporträtt har de nått ett annat estetiskt
djup och blivit mer KOMPLEXA, UTVECKLA
- I början hade jag en enkel bildmässig ambition, och jobbade
traditionellt: diagonalen, gyllene snittet. Nu känns mina äldre bilder
lite tråkiga, jag vill vara mer oförutsägbar, tro min publik om mer än
det uppenbara. AMBITIONEN VAR ATT DOKUMENTÄRA Jag tycker också att jag hittat min stil, eller mitt signum att mina bilder kan gå att känna igen. NU ÄR VACKERT INGEN SJÄLVÄNDÅMÅL, bara göra händelsen rättvisa Men en del tanter på landet gillar mina gamla böcker
bäst, där ser man vad det är på bilderna.
Ja, smaken är olika. De flesta fotointresserade skulle nog hålla med
om att Mattias Klums första omslag på National Geographic, bilden av
silverbladapan, får sin magi just av att apans halva ansikte inte är
belyst..
- Men en man kom fram till mig efter en föreläsning och sa. "Tänk du,
om du hade fått med andra ögat också." Jag har nog hundra exponeringar
av bilder med båda ögonen...
En bild där Mattias tycker att han lyckats med att vara oförutsägbar
är bilden
av surikaterna, som är ett litet rovdjur av familjen manguster och
lever i södra
Afrika.
- Jag funderade på vad jag skulle göra bildmässigt, och till sist blev
det en
bild av utomjordingar som landat för ett beöka på jorden.
Man jobbar på precis samma sätt med kungskobror, lejon och ett litet
djur som surikater.OLIKA TEKNIK, MEN ÖDMJUKHETEN ÄR DENSAMMA, MAN SKA VARA LIKA KÄNSLIG VID DE HÄR MÖTENA
- Människan stör alltid i naturen. Men ju mer man vet desto lättare
kan man undvika de
värsta klavertrampen som att störa fåglar under häckning eller trampa
sönder deras bon. Att vara påläst betyder allt, vår nordiska rädsla för rovdjur
bygger till exempel ofta på okunskap, tror jag.
Men visst måste du varit rädd någon gång?
Mattias Klum har hittills varit snabb med svaren, men nu funderar han
en stund.
- Njae. Om en lejonhanne går till attack, kommer rusande mot i 60 knyck mot mig där jag ligger, är det klart jag blir rädd,
men jag är absolut inte "rädd för vargar" eller "rädd för ormar".
Långt innan Mattias hållit i sin första kamera kom kärleken till
djuren.
- När jag var liten ville jag bli bonde. Jag har alltid känt en
särskild närhet till djur, när jag var fyra-fem minns jag hur jag
brukade somna ihop med schäfern Basse som mammas och pappas vänner
hade. Det tog nog rätt många år innan jag kunde känna samma trygghet med
jämnåriga. Låter jag som världens misantrop nu? Men det finns en
särskild nakenhet och ärlighet hos djur, de kan inte vara beräknande
och manipulativa som människor. Hundar, vissa primater, och delfiner har till exempel otroligt skarpa intellekt, vi kanske inte ens
förstår deras kapacitet.
Att läsa av och kommunicera med djur är livsviktigt för Mattias. Ett misstag kan
bli ödesdigert.
- Folk frågar ofta: "Men hur kan du veta att det inte är farligt att
krypa nära den där giftormen?" Jag ser det, eftersom jag har väntat och
läst av ormens signaler. Vem som helst som verkligen vill kan lära sig
att tolka djur på det sättet, tror jag. Man måste vara lugn och ödmjuk i
ögonblicket. Om jag känner mig splittrad och börjar tänka "National
Geographic ska ha de här bilderna, hur fasen ska jag ro jobbet i land"
blir det inte bra.
Kameraassistenten Lars-Magnus Ejdeholm är lika mycket en vän som en
kollega. XXXXXXXX500 kilo apckning i 30 koffertar, mycket teknisk, hjälper till med ljus. Så är det med alla som är anställda på företaget Klum
Photography, de är anställda för sina personliga egenskaper så väl som
för sina professionella. När Lars-Magnus ska gå för helgen hoppar
Mattias upp från stolen och ger honom en kram, och när kollegan Ingvar
Enerlund ska iväg får han också en hjärtlig kram. Ingvar Enerlund — en
vitskäggig man som har hand om marknadsföringen av vykort, planscher,
kläder och annat som Klum Photography säljer - är relativt nyanställd.
Han kommer från en lång karriär inom privat näringsliv och offentlig
sektor, och är knappast van vid att få kramar av sina yngre manliga
kolleger, men Mattias Klum är inte som andra och Klum
Photography är inte riktigt som andra företag. För att bli anställd
där måste man också dela företagets värderingar. Hänsyn till miljö och
olika kulturer ska alltid gå före vinstintresse.
- Alla som jobbar här är lika viktiga. Men eftersom jag frontar får
jag mest feedback utifrån, alltså måste jag låta den gå vidare till de
andra anställda.
Mattias började låna pappas kamera när han var 13-14 år. Han tyckte som sagt
om djur och natur, och älskade att berätta om vad han varit med om på
sina utflykter. Snart upptäckte han att bilderna var ett effektivt
sätt att berätta på. Fotograferandet tog mer och mer tid.
Mattias mamma är ekonomisk rådgivare, pappan är professor i franska.
De blev måttligt imponerade när Mattias meddelade att han ville hoppa
av gymnasiet halvvägs för att fotografera på heltid.
- De tyckte det var roligt att jag var så intresserad, men de blev
också oroliga. Så här i efterhand kan jag väl förstå det.
Ett stöd i början var Jan Lindblad, som Mattias hade ringt upp efter
att ha läst hans böcker.
- Jag fungerar så, om jag blir inspirerad av något måste jag bara få
berätta det. Det är samma sak om jag är på restaurang och får en
ovanligt god pyttipanna. Jan Lindblad blev glad när jag ringde och han
var gullig nog att också vilja titta på mina bilder. Hans geist och
berättarteknik blev verkligen en inspiration för mig.
Rent bildmässigt har Mattias Klum svårt att välja ut särskilda fotografer som
inspirerat honom.
- Det finns många som är skickliga. James Nachtwey till exempel, även om
många av hans bilder är på gränsen, de kan bli en orgie i lidande. Han är fantastisk, men ibland kan det bli för mycket för mig. Samma sak gäller för Sebastiao Salgado. David Doubilet är världens bäste undervattensfotograf, o. Bland de svenska tycker jag att Roger
Thuresson på DN är duktig. Han är påpasslig, kraftfull och elegant i sin fotografi. För en pressfotograf ligger det i sakens natur att det är Tomas Gidén, XXXXXXXXDenise Grünstein är bra på det de gör.
bråttom, men Roger Thuresson gör ändå alltid något utöver det vanliga.
Hans bilder känns ärliga. Men det finns också en massa bilder i världen som är
helt intetsägande. Jag blir egentligen mer inspirerad av Mozart eller av
Bertil Valliens vaser än av andra bilder. XXXXXXXAndra konstformer triggar mig starkare, om jag ska bli riktigt inspirerad, lyssnar gärna på musik, får mycket bilder
Mattias är en känslosam, lättrörd person.
- Om jag åker i bilen och lyssnar på Mozarts Requiem kan jag ibland få tårar
i ögonen. Jag blir tagen av saker, och den känslan vill jag fånga och
försöka beröra andra med. Det är grunden i allt.
- Vissa säger kanske att jag är en romantiker. Ja, det är jag. Jag är
fylld av tillförsikt och hopp, men jag är inte blåst i det blå. Jag
läser på om det jag skildrar, jag sitter inte och säger "oh, vackra
fjäril!". Jag vet vad den är för en, vad den heter på latin - och varför just den också behövs.
Alla böcker och reportage är som en såsreduktion som fått koka: ett
koncentrat av en expedition som pågått under lång, lång tid. För varje
lyckad lejonbild eller kobrabild finns oändliga dagar däremellan,
dagar då inget händer, då regnet strilar ner över gömslet och
insekterna biter.
Så här gick det till när Mattias tog en av sina mest kända bilder,
bilden av kungskobran i forsen:
- Vi var utsända av National Geographic för att göra ett reportage om
kungskobran,
efter en egen idé. Kungskobran är världens största giftorm, den blir
5,5 meter
lång och kan döda en elefant. Den är speciell också eftersom den i
stort sett
bara äter andra ormar. Jag hade fotograferat kungskobror i
fångenskap i en by i nordöstra Thailand, men reportaget hängde på att
vi också
kunde hitta vilda kungskobror. Vi reste från Thailand till Danum Valley i
Borneo, där vi flera år
tidigare sett och fotograferat en kobra i en bäck.
De hittade också sin kobra: på kanten av en bäck låg den 4,5-5 meter
långa
ormen utsträckt . De närmade sig försiktigt, men när Mattias var
ungefär 1 1/2
meter därifrån tyckte ormen att han kommit tillräckligt nära, och gled
ner i bäcken.
- Den gillade inte oss. Men vi var väldigt angelägna om att få våra
bilder. "Jag
genskjuter den!" sa jag till Lars-Magnus, och började springa som en
galningXXXXXX sprang in i skogen för att ormen skulle tro att jag försvunnit, efterom forsen svängde i en båge
utmed forsen. Forsen svängde lite hit och dit, så jag tänkte att om
jag hinner
före ormen innan den kommer runt en krök, lägger mig ner i vattnet och
ligger
stilla, så glider den säkert bara förbi mig och jag kan få mina bilder.
Mattias ryckte åt sig en kamera med ett 28 mms vidvinkelobjektiv, och
började
springa. "Inte bra, nu måste jag vara nära ormen", tänkte han när han
såg vad
han fått med sig för objektiv. Efter kom Lars-Magnus, som sprang så
gott han
kunde med resten av utrustningen.
- Jag hann en bit före ormen, och kastade mig ner. Vattnet var
knädjupt
och forsen två meter bred, ormens ringlande kropp fyllde nästan hela forsen. "Nu simmar den förbi" tänkte jag och höjde kameran. Men det
gjorde den
inte, den stannade, reste sig och väste. Den ville förbi mig, men
tyckte det var
för trångt och bestämde sig istället för att komma emot mig. Jag reste
mig upp
och började backa ur forsen, men ormen kom efter och började hugga mot
benen.
Jag fick ner kameran och skyddade benen medan ormens hugg träffade
linsen.
Bilden tog jag medan jag backade, innan ormen tryckte sig mot mitt ben
och slank
förbi.
Mattias hade ormserum, men det är inte säkert att han hade överlevt
ändå
eftersom kungskobran är en av de farligaste ormarna i världen.
Men vänta nu - hur stämmer det här överens med tankarna om att farliga
djur inte
är farliga, om man bara vet hur man ska hantera dem?
- I kobrasituationen hade jag inte full kontroll, jag trodde som sagt
att ormen
skulle slinka förbi mig, medger Mattias med ett leende. Men den
situationen är
inte representativ. Jag ville väldigt gärna ha bilden, och fick för bråttom. Situationen var unik, och medgav ingen annan lösning. Ormen kan ha varit hungrig, de blir aggressiva vid konfrontationer.
Är det ovanligt med bilder på just kungskobra?
- Jag tror inte det finns några andra bilder på det djuret i världen. XXX Av intervnationalll fotografisk klass XXX
Finns det en statusstege inom naturfotografi, får man fler poäng ju
ovanligare
djuret är?
- Ja. Men jag skiter i det. För mig är det lika värdefullt med en
snygg bild på
en skata i Sverige. Det finns en romantisering av närheten till faran,
men jag
slåss mot det. Människor frågar ofta vilket farligt djur jag ska
fotografera härnäst,
eller vill veta när jag var som sjukast... "när var du närmast att dö" frågar de på föredragXXXXXXJag inser att jag kan verka
motsägelsefull, att jag söker det spektakulära, men jag fastnar
egentligen mest
för detaljerna.
Ser du några likheter med fotograf Mattias Klum och äventyrare av den
sort Göran
Kropp var?
Mattias ser rätt bister ut för första gången under intervjun när han
får den här
frågan.
- Nej. Bara nej, om jag ska vara obstinat. Men om jag ändå ska försöka
hitta
samband...så fort man lämnar Sverige med klätterrep och koffertar som
det står
"expedition" på blir man stämplad som äventyrare. XXXXXXX Göran Kropp har inspirerat många att ta tag i sina drömmar. Men mitt jobb är
att vara
en berättare med bilder, jag är inte ute efter adrenalinkickar och äventyr i sig. Det
finns en
väldigt bra skylt som hänger på väggen till National Geographics
kontor:
"Adventure is bad planning". Ändå vill jag inte avdramatisera och säga
att allt
är ofarligt, för det är det inte. Senast i Himalaya XXXvänne och läkaren Torbjörn Karlsson egen läkare med
expeditionen.
Det är väldigt bra för mig som är lätt hypokondrisk, då slipper jag
oroa mig
till döds om jag får huvudvärk.
Att fotografera de sista asiatiska lejonen, en stam på 300 som lever i
nordvästra Indien var starkt och speciellt, tycker Mattias.
- Ja. Oerhört. Jag håller verkligen med om att lejonet är djurens
konung, jag
förstår att det blivit en sådan symbol. Medan tiger och leopard smyger
undan
möter lejonet människan och konfronterar henne. Det var ett väldigt
känslomässigt uppdrag, de bilder jag fick på lejonen kändes som gåvor
från
skogen. Jag kände genast att jag ville engagera mig i lejonen, och när
Monika
och jag kom hem från Indien startade vi en insamlingsfond för lejonen.
Fonden har samlat in en del pengar, som bland annat ska gå till att
bygga vattenkar där lejonen kan dricka vid torka. Men generellt
tycker Mattias att folks engagemang för utsatta djur och kulturer
minskat i samhället.
- Vi som var barn på 70-talet växte upp med Håll Sverige Rent, oron för det
kalla kriget och för miljöproblem. Det fanns ett
samhälls- och miljöansvar, som lades på kanske ibland för
späda axlar. Jag minns att jag en gång grät när jag hörde Hesa Fredrik, för
att kriget kunde komma på riktigt. De senaste åren har det slagit över, få talar om miljö och samhälle, speciellt i media. utan det handlar i ökad omfattning om lek, stoj och dokusåpor. XXXXXX Det är mycket allvarligt, det är viktigt att inte ge upp eller tro att faran är över, utan upprätthålla intresse och engagemang XXXX Att
rädda regnskogen verkar totalt otrendigt, det känns som att många har gett
upp och kollar på Gladiatorerna istället.
Edward O Wilson, en av världens ledande ekologer.
Nuförtiden fotograferar Mattias Klum människor lika ofta som djur.
Han tycker om att komplettera sitt bildberättande med att hålla
föredrag.
- Jag började tidigt med det, på fängelser, sjukhem och skolor. Det är
fortfarande vansinnigt kul att ha en publik, att se på deras ögon att
de är fascinerade. Samtidigt vill jag få upp ögonen på folk och få dem
att ta ställning.
Hur stor del av din framgång tror du består av talang, hårt arbete,
respektive tur?
- Vet ej, det är så otroligt svårt att svara på. HXXXemligheten
med min framgång är att jag aldrig funderar över den. Jag tror att en del av
magin
släpper om man börjar analysera för mycket, manipulera och tänka ut
nästa drag.
Men generellt, för att bli en bra fotograf, tror jag att man behöver
ärlighet, uppfinningsrikedom, sinne för estetik, ett starkt berättande - och tålamod samtidigt som
man måste vara förbannat otålig. Om du förstår.
- Folk säger lite syrligt "med dina resurser kan du väl köpa djuren
och fotografera dem". Tja, det skulle jag väl kunna, men hela idén är vidrig. Det finns faktiskt skräckexempel på bilder som kommit till på det viset, en orm upphängd i en klyka - det är bara det att den sortens ormar inte klättrar i träd. Arrangerade bilder behöver inte vara fel i sig, fota gärna djur i bur om du vill, men påstå inte att det är något annat. Vi har en liten kredibilitetskris inom fotografin nu när man kan manipulera så mycket. Jag gillar inte att inte alltid veta vad jag ser. Men på National Geographic finns alltid ett diaoriginal arkiverat som bevis.
Men hur gick det egentligen till när du började jobba för National
Geographic? Det har du aldrig berättat i någon tidning.
- Det började på en studentfest i Uppsala 1988. När jag stod där på
studentfesten, uppklädd i 80-talskavaj, kände jag mig rätt dyster när
alla skålade i champagne. XXX hade gjort valet, men ett litet vemodXXXJag hade ingen mössa och jag kände mig
utanför. Just som jag satt och hängde med huvudet fick jag syn på en
fotograf och tänkte ah — en kollega. Jag stegade fram och presenterade
mig och det visade sig att han och en journalist gjorde ett reportage
om länderna kring Östersjön för National Geographic. De var sådär
ödmjuka och trevliga på amerikanskt vis och sa att jag skulle komma
förbi och äta lunch någon gång om jag var i Washington. Det var jag
ett par år senare, efter att jag varit i på Borneo, och vi åt också
lunch. Jag hade med några diabilder. "National Geographic
tittar inte på bilder, de söker upp sina egna fotografer", sa deras
anställda. "Men det här är bra, och jag har en kompis som är
bildredaktör. Jag ska se vad jag kan göra…"
Mattias fick audiens i National Geographics elva våningar höga
marmorbyggnad i Washington dagen efter. Han klädde sig i kostym och
vit skjorta som amerikaner brukar på kontoret, tog sina diabilder under
armen, svalde hårt, åkte till bildredaktionens våning och klev
in.
- När jag kom in satt bildredaktören just och läxade upp Eric Valli —
en känd fotograf — i telefon. När han var klar vände han sig till mig
och sa barskt: "Vad kan jag stå till tjänst med, Mr Klum? Hur gammal
är ni egentligen, ni ser ut som någons barnbarn."
Mattias Klum var 22 då. Han blir fortfarande tagen för yngre än han
är, men han behöver inte längre bära runt sina diabilder och visa dem
för redaktörer. Bildredaktören på National Geographic togs nämligen
med storm, och lotsade entusiastiskt över den unge svensken till sin
chef. När Mattias på darrande ben klev genom marmorfoajen på väg ut
igen hade han ett provkontrakt i handen. Efteråt fick han dock höra att
redaktörerna tyckte att Mattias var underligt klädd — resten av fotografkåren går nämligen alltid omkring i sina västar och inte i kostym och slips.
De svenskar som tidigare medverkat i National Geographic är inte
många. Sven Hedin hade ett reportage någon gång kring 1898, Lennart
Nilsson har haft två, KW Gullers en, Dag Hammarsköld två, några andra har haft ströbilder. Ingen har haft
ett omslag. Mattias har gjort åtta uppdrag för dem nu, och har fler på
gång.
- Samtidigt är det inte National Geographics story jag gör, det är min
story.
Hur ser du på framtiden?
- Att fortsätta göra stories för National Geographic är inte viktigt för äran i sig,
även om det vore roligt om det blir så. Det viktiga är att göra ett bra jobb.
Mattias har en utställning på gång, som förmodligen kommer att visas i
Stockholm och
Göteborg för att sedan gå vidare utomlands. En bok kommer i höst. Men
när han får frågor om dem blir han dem hemliga agenten igen:
- Eh, det bygger på samma material som ska publiceras i National
Geographic. Så jag får inget säga.
Mattias och Monika Klums sons Ansgars inträde på arenan har berikat och
komplicerat livet. Ett nytt uppdrag för National Geographic leder inte
till omedelbar lycka, utan allra först till frågan: hur mycket måste
jag vara borta hemifrån?
- Jag vill inte vara borta mer än en månad i sträck, och om jag måste det ska
Monika och Ansgar kunna komma och hälsa på. Ansgar har redan varit i
Panama och i Washington. Panama gillade han verkligen, han var på
topphumör hela tiden. Jag hoppas att han ska kunna vara med på uppdrag
mycket i framtiden, och att det ska bli ett roligt och spännande liv
för honom.
- I sommar ska jag vara pappaledig. Det ska bli jätteskönt. Det är en
sådan gåva att få ha ett litet barn, även när han vaknar på nätterna och det är
jobbigt tänker jag att det är kärt besvär.
Lena Kvist