Text: Lena Kvist

Våren 2006 var gråmulen och dyster. Vädret passade perfekt för det projekt som fotografen Moa Karlberg höll på med. Hon reste runt till adresser i Sverige där polisen avslöjat trafficking och dokumenterade husen där det pågått.

De grå, vardagliga bilderna är slående på grund av sin trista vanlighet.

Moa har tagit dem med viss vånda.

Det är svårt och kräver stor beslutsamhet att välja bort det spännande och estetiskt dramatiska så konsekvent som hon har gjort.

Bilderna är Moas bildjournalistiska slutprojekt från Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Hon slogs länge med känslan av att ju hon egentligen ville visa hur bra hon kan fotografera, inte ställa ut en samling trista hus…

- Det kan fortfarande kännas jobbigt att det är idén som är bra, inte bilderna. Men när jag fotograferat ett visst antal hus förstod jag ju att det skulle bli bra, att projektet höll.

Jag träffar Moa i Göteborg. Göteborg – eller från början sömniga kranskommunen Mölnlycke utanför stan – är fortfarande hemma. Men jobben finns i Stockholm. Under 2007 har Moa vikarierat bland annat på DN.

Moa är född 1984 och det är bara ett år sedan hon slutade sin utbildning. Som helt färsk bildjournalist blev hon nominerad till Scanpix stora fotopris för sitt traffickingprojekt.

Projektet tog form efter att Moa funderat över hur trafficking hittills hade skildrats i bild.

- Jag såg att det var mycket offerbilder, anonyma bilder på tjejer som varit utsatta. Det är svårt att förnya sådana bilder, så jag tänkte att jag skulle pröva att fotografera på ett helt annorlunda sätt, alldeles vardagligt. Det skulle vara samma ljus i alla bilder och det estetiska skulle inte ta överhanden.

Moa gjorde själv allt researcharbete. Hon ringde polisen i alla län i Sverige, frågade efter fall, läste domar och skrev texter till bilderna.

- Det var jobbig läsning ibland, särskilt när tjejerna var i min egen ålder. Ibland kunde man läsa och förstå även varför någon blivit hallick, men mest tyckte jag att det handlade om omänskligt utnyttjande av tjejerna. Bordellen i Norsborg gjorde mig väldigt arg, kunderna köade i trapphuset. Varför har inte grannarna reagerat? En del av mitt syfte med projektet är att folk ska bli mer uppmärksamma, inse att trafficking kan pågå precis bredvid.

De flesta fallen fanns i Stockholm och Göteborg. Inte en enda dom från Norrbotten fanns: den brottsplats som låg längst norrut var Sundsvall.

- Det var ju bra för min budget att slippa åka så långt, men väldigt sorgligt att inte fanns en enda dom. I Norrbotten tror jag absolut det finns trafficking. Varför gör inte polisen något? Skillnaden mellan länen var väldigt stor, vissa poliser visste knappt vad trafficking var medan andra hade speciella satsningar för att stoppa det.

Själva fotograferandet gick oftast odramatiskt till. Moa kollade väderleksrapporten noga så att vädret inte skulle vara för soligt, och tog sig sedan ut till huset där trafficking pågått. Några gånger frågade folk varför hon fotograferade deras hus. Då svarade hon undvikande.

- Jag ville inte berätta som det var. Jag hade funderat i förväg om folk skulle bli arga och pratade med en jurist om det kunde bli några problem att hänga ut husen. Det var det inte, sa juristen, eftersom jag också hade en förklarande text om när traffickingen pågått. Det läskigaste tillfället var när jag fotografera en villa i Skåne. Han som bodde där hade redan avtjänat sitt straff och han var hemma när jag fotograferade. Det lyste en liten lampa i fönstret.

Traffickingprojektet ledde också till att Moa reste till Lettland för att söka svar på varför så många unga tjejer därifrån hade kommit till Sverige och hamnat i prostitution.

- Det finns de som blir lurade, men det gäller säkert inte alla. Många människor är så desperata efter ett jobb utomlands att de kanske inte tänker efter ordentligt om något känns fel, utan chansar. Om det inte fanns så stora ekonomiska skillnader skulle trafficking inte förekomma. Först tänkte jag försöka träffa traffickingoffer i Lettland men när jag väl kommit dit kändes det fel. Istället försökte jag fånga stämningen där.

--

Moa har fotograferat sedan tonåren, hon fick sin första systemkamera i konfirmationspresent. Hon gick fotokurs och tog sedan med sina bilder till Göteborgs-Postens uppmärksammade fotograf Niklas Maupoix.

- Det var verkligen peppande, han satt länge och kollade och var väldigt schyst.

GP:s ungdomsredaktion Attityd gav Moa hennes första jobb. Hon gillade utmaningen i att inte kunna bestämma allt själv utan vara tvungen att göra det bästa av en given situation.

Ibland blev det bra, ibland mindre bra.

- Vi fick åka med piketpolisen en natt och det var ju spännande. Tyvärr blev bilderna väldigt dåliga eftersom jag inte visste hur man skulle exponera när det var mörkt. Och eftersom jag inte hade någon digitalkamera kunde jag inte se hur det blev.

Efter GP sökte Moa den bildjournalistiska utbildningen på Nordens Fotoskola, som hon ser som det bästa som kunde hända henne just då.

Det första riktigt viktiga projektet handlade om en tonårsmamma i USA, en tjej som bodde i en husvagn med sin pappa och sin lilla bebis.

Moa flyttade in i husvagnen och fotograferade vardagslivet där. Efter ett tag kände hon att allt stod stilla och hon kom ingen vart bildmässigt. När hon ringde sin lärare Stefan F Lindberg och beklagade sig och sa att hon kanske skulle hitta en ny tonårsmamma frågade läraren om Moa tyckte att hon hade tagit alla bilder hon kunde ta.

- Och det hade jag ju inte. Jag stannade, och försökte ett tag till. Stefan F Lindberg sa många bra saker överhuvudtaget, som att det alltid ska vara lustfyllt och lekfullt att fotografera även om man inte är så engagerad i själva ämnet. Jag försöker leva upp till det, även om jag inte alltid lyckas.

Det finns en röd tråd i de projekt som Moa valt: den amerikanska tonårsmamman, traffickingoffren från öst och hennes senaste reportage som handlar om polygami i Senegal.

- Projekten handlar om kvinnor eller flickor som lever liv som är väldigt olika mitt eget, liv som jag inte skulle vilja ha men gärna vill veta mer om.

Bilderna från månggiftesfamiljerna är färgstarka och suggestiva, helt olika traffickingbilderna. Polygamiberättelsernas huvudpersoner är en svensk och en dansk kvinna som valt att lämna sina skandinaviska liv och bli en av flera fruar till män i Senegal.

- Polygami är ganska utbrett i världen, men det har inte berättats så mycket om i Sverige. Kvinnorna förklarade sina val med att de ville leva med männen och att acceptera flera fruar var enda sättet de kunde göra det. Männen sover två nätter hos varje fru och får ha max fyra fruar. Det var intressant att se hur deras familjer fungerade men kändes väldigt främmande för mig personligen.

Den danska fotografen Tina Enghoff, som fått mycket uppmärksamhet för sitt projekt Eventuella anhöriga, inspirerar Moa. Pieter ten Hoopen är en annan förebild.

Efter examen från Biskops-Arnö har Moa vikarierat på olika tidningar. Härnäst väntar fortsatt vikariat på DN. Hon brottas med pressfotografrollen och hatar att åka på olyckor.

- Vad är syftet med såna bilder? Man känner sig som en parasit. Som tur är finns det alltid någon annan som vill ta de jobben.

Det värsta är prestationsångesten, att vara ny och ambitiös och dela sidutrymme med så många andra duktiga fotografer.

-Prestationsångest medför ibland att jag vill luta mig mot säkra knep och inte vågar släppa loss. Då blir det lätt lite stelt. Men när det blir som bäst kan jag bli alldeles förälskad i min egen bild och sitta och titta på den jättelänge. Tyvärr är det rätt länge sedan det hände nu.

Fler bilder på: www.moakarlberg.com