Text och portrŠttfoto: Lena Kvist

 

Jšrgen Hildebrandt har lŠmnat krigsbilderna bakom sig fšr ett lugnare liv.

Nu vill han ha starka fŠrger och nya utmaningar.

--

Juli, 1992. I en stršmlšs kŠllare i Sarajevo gšmmer sig  den unge danske fotografen Jšrgen Hildebrandt undan serbernas attacker. Han Šr i sŠllskap med vŠnnen Jonathan – en amerikansk student med Hemingwaykomplex – och en samling Sarajevobor. Det Šr kroater och muslimer, helt vanliga mŠnniskor som plštsligt hamnat i krig med sina forna grannar och vŠnner.

Jšrgen och Jonathan har redan varit i forna Jugoslavien i flera veckor. De har Œkt in fullt frivilligt till ett stŠlle som mŠngder av mŠnniskor just nu fšrtvivlat kŠmpar fšr att ta sig sŒ lŒngt bort frŒn som mšjligt.

Det Šr Šventyret som lockat dem, mšjligheten att vara allra fšrst med en ny berŠttelse om kriget.

 

Detta var Šnnu i bšrjan av kriget och ingen visste nŒgot sŠkert om den etniska rensningen som serberna hade pŒbšrjat. Men i Sarajevos kŠllare och pŒ andra stŠllen surrade rykten om att serberna skjutit bybor inte bara i strid, utan avrŠttat mŠnniskor metodiskt och skoningslšst. Ett namn som ofta nŠmndes var Gorazde, en stad i bergen i Bosnien Hercegovina.

Ingen visste vad som hŠnde i Gorazde.

Ingen – inte ens FN – hade kunnat ta sig in. NŠstan ingen hade kommit ut. De fŒ som trots allt hade tagit sig ut berŠttade om massakrer, men Œsikterna gick isŠr om huruvida vittnesmŒlen kunde var sanna eller inte.

Jonathan och Jšrgen bestŠmde sig fšr att ta sig in i Gorazde till varje pris.

De liftade, gick, smšg och sprang. Genom fšrrŠdiska minfŠlt, brŠnda byar och rykande ruiner. Till sist tog de sig igenom serbernas alla linjer tillsammans med nŒgra muslimska soldater och nŒdde det Gorazde som var helt avskuret frŒn omvŠrlden.

Bilderna frŒn Gorazde skulle fšrŠndra Jšrgen Hildebrandts liv.

 

14 Œr senare stŒr han bšjd med ryggen mot vardagsrummet i den ljusa lŠgenheten pŒ Sšder i Stockholm. Hans hojtande lŒter dovt inifrŒn klŠdkammaren:

- HŠr Šr de!

Han dyker upp med en lŒda under armen och plockar fram de gamla diabilderna frŒn Gorazde.

Vi blŠddrar tillsammans bland bilder pŒ glada soldater pŒ vŠg pŒ grusiga landsvŠgar - de flesta vanliga bybor utan uniform, med hagelbšssa och  gummistšvlar - , provisoriska sjukstugor dŠr sŒrade opereras i skenet frŒn stearinljus och groteskt uppsvullna lik flytande i vatten. Bilderna Šr enkla och utan krusiduller, funktionella dokument šver hur ett krig kan se ut.

- Jag har blivit bŠttre som fotograf under de hŠr Œren, konstaterar Jšrgen lakoniskt.

 

Jšrgen har hunnit fylla 40. Han har blivit en etablerad fotograf och Šr en av de Œtta frilansarna i bildbyrŒn Moment. Han har jobbat mycket fšr Expressen under Œrens lopp, och frilansar fšr tidningar som AffŠrsvŠrlden och internationella dagstidningar. Uppdragsfotografering Šr ryggraden i verksamheten, de egna reportagen hinner han med dŒ och dŒ. MŠnniskor Šr centrala, mšten viktiga. Det egna subjektiva perspektivet – fotografens frihet att tolka vŠrlden -  lyser igenom i bilderna. NŠr Jšrgen skildrade ungdomsfŠngelset Cecis i Lettland som en dyster blandning mellan Oliver Twist-land och sovjetisk gulag blev fšrestŒndaren fšr fŠngelset missnšjd med bilderna. Det tyckte Jšrgen inte att fšrestŒndare alls behšvde vara. Bilderna visade ju inte verkligheten, bara verkligheten sŒ som fotografen sŒg den.

--

Jšrgen vŠxte upp i lilla Hilleršd norr om Kšpenhamn. Pressbilderna fanns dŠr redan i hans barndom. Hans pappa var bitrŠdande rektor, och mycket historieintresserad. Han hade mŒnga bšcker om andra vŠrldskriget dŠr de svartvita bilderna gjorde stort intryck pŒ Jšrgen. Han funderade pŒ personen som funnits bakom de dŠr bilderna, personen som hade hŒllit i kameran.

I sjunde-Œttonde klass blev han Šnnu mer intresserad nŠr han sŒg en teveserie om en ung kille som var fotograf. Jšrgen hade en Nikon systemkamera och tog redan en del bilder sjŠlv.

- Tjejerna tyckte det var coolt, mŠrkte jag. Att tevekillen fotade, alltsŒ - inte att jag gjorde det.

Foto var ŠndŒ nummer tvŒ ganska lŠnge; pŒ fšrsta plats kom sporten. Jšrgen var duktig pŒ fotboll och spelade i hšgsta danska divisionen fšr ungdomar. Han var inte den mest tekniske spelaren, mer en dansk Tobias Linderoth som outtršttligt sprang, slet och tog smŠllar. En match tog han en smŠll fšr mycket och skadade ett ledband.

Det var bšrjan pŒ det nya livet. I fotbollsvŠrlden ansŒgs det lite konstnŠrligt mesigt att hŒlla pŒ med fotografi, och han hade inte heller tid att satsa fullt ut.

Nu fick han hoppa pŒ kryckor i mŒnader och fokusera pŒ annat Šn sport. Fotografi blev viktigare Šn fotbollen och han kom aldrig riktigt igen som defensiv mittfŠltare

Efter militŠrtjŠnsten sškte Jšrgen in pŒ den fotoutbildning som Šr ett mŒste fšr danska fotografer. Men han kom inte in pŒ utbildningens pressfotogren utan bara pŒ reklamgrenen, en besvŠrande omstŠndighet fšr en ung man som beundrade Magnumfotograferna och pappas andra vŠrldskrigetbšcker. Reklamfoto var ŠndŒ bŠttre Šn inget, sŒ han bet ihop.

Jšrgen skrattar lite vid minnet.

- Oj, vad pinsamt jag tyckte det var att gŒ upp och hŠmta diplom som reklamfotograf nŠr utbildningen var slut. Vilken jŠkla tunnis jag kŠnde mig som.

Han bšrjade som assistent hos en reklamfotograf efter skolan men kŠnde sig otillfredsstŠlld och sškte jobb pŒ den stora danska dagstidningen Politiken.

- Jag kom till intervju men fick inte jobbet och blev sŒ besviken att jag kŠnde att jag mŒste bort frŒn Kšpenhamn. Jag kŠnde lite folk som jobbade fšr FN i Bangkok och bestŠmde mig fšr att Œka till Asien.

Fortfarande hade han ingen riktig plan fšr hur han skulle fšrsšrja sig som fotograf i Asien Šven om han hankade sig fram. Han kontaktade nŒgra internationella bildbyrŒer och nŠr han hade tagit sig in illegalt i Burma sŒlde Jšrgen en del bilder.

- Jag gick omkring och dršmde om att gšra nŒgot stort. Att ta bilder som hela vŠrlden skulle prata om.

 

Det var dŠr Jugoslavienkriget dšk upp i bilden. Verkligheten var vŠrre Šn de flesta krigsfilmer, sŠger Jšrgen. Han var 26 Œr gammal nŠr han frivilligt gav sig in mitt i kriget. Ena mŒnaden festade han med kompisar, nŠsta stod han vid ett vattendrag i outhŠrdlig stank och fotograferade dšda mŠnniskor vars hŠnder bundits ihop med taggtrŒd fyra och fyra.

Hur reagerade han pΠallt det fasansfulla han fick se?

Han dršjer ett šgonblick med svaret.

- Folk drack, alla var stŠndigt berusade. Jag drack ocksŒ. All Slivovic pŒ nŠtterna hjŠlpte oss att glšmma det vi sett pŒ dagarna. NŠr jag fotograferade tŠnkte jag inte sŒ mycket pŒ vad jag fotograferade, jag bara arbetade. Det enda som jag verkligen tycker kŠnns svŒrt efterŒt Šr de 20 frivilliga som lurade bort serberna fšr att vi skulle kunna ta oss ut ur Gorazde med bilderna. Jag undrar vad som hŠnde med dem.

Bilderna frŒn forna Jugoslavien blev Jšrgens stora genombrott som fotograf.

Han hade tagit kontakt med bildbyrŒn Sipa  innan han Œkte och fŒtt svalt intresse av fransmŠnnen. NŠr han kom in pŒ kontoret i Paris, smutsig och skŠggig, med bilderna i handen trodde redaktšrerna fšrst att han skŠmtade nŠr den unge dansken sa att han varit inne i Gorazde och hade bilder med sig tillbaka, bevis fšr serbernas grymheter.

- Deras top shooter, Luc Delahaye, hade tydligen fšrsškt och misslyckats sŒ de trodde det var omšjligt.

FrŒn snorkigt šverseende vŠnde bildredaktšrerna till beundran och ryggdunkningar. Sipa sŒlde Jšrgens bilder till en tidning i varje land, šver halva vŠrlden. NŠr han kom frŒn Paris hem till Kšpenhamn prydde de tidningen Politikens fšrstasida. Jšrgen Hildebrandt var namnet fšr dagen.

- Jag tror jag fick gšra femton intervjuer nŠr jag kom hem.

Det kunde ha blivit mental katastrof. En ung kille som kommer hem med unika krigsbilder blir hyllad och indragen i en mediekarusell. Men intervjuerna gjorde att Jšrgen fick en chans att berŠtta om och om igen och dŠrmed bearbeta vad han varit med om. Han gick aldrig in i nŒgon depression - och hans livs samtal hos psykologen har handlat om helt andra saker Šn krigsupplevelserna.

 

Intervjun avbryts av att det ringer pŒ dšrren. Journalisten och fšrfattaren Johanne Hildebrandt kommer in med sin och Jšrgens gemensamma son Christian i slŠptŒg. Johanne och Jšrgen trŠffades i Jugoslavien. De blev ett reportageteam och ett kŠrlekspar , och Johanne var orsaken till att Jšrgen bytte Stockholm mot Kšpenhamn 1993.

Nu Šr de skilda sedan ett par Œr tillbaka, men Jšrgen Šr sedan lŠnge rotad i Stockholm. Johanne Šr pŒ jakt efter en sovsŠck att lŒna, hon ska resa till Irak fšr Aftonbladets rŠkning. En annan fotograf ska Œka med. Och Jšrgen har ingen lŠngtan efter nya krig .

Resan till Gorazde hade han aldrig gjort om idag. Han har inga planer pŒ att Œka till nŒgra fronter i fortsŠttningen.

- Aldrig. Det finns sŒ otroligt mycket bra annat bildmaterial, jag har inget behov av att Œka till nya krig. Jag vet sjŠlv att om jag Œkte skulle jag inte stŒ lŠngst bak och vŠnta pŒ bilderna, och det kŠnns dumt att utsŠtta sig fšr nŒgot sŒdant nu.

 

Han tar mest uppdragsbilder och gšr inte sŒ mŒnga egna stories lŠngre. Det finns en ton av besvikelse i ršsten – samma ton som jag hšrt hos andra serišsa fotografer som har svŒrt att fŒ gehšr hos redaktšrerna fšr egna projekt - nŠr han berŠttar hur tršgt det gŒr att sŠlja in egna stories hos redaktšrer.

Men uppdragen kan ocksŒ vara stora utmaningar. Ibland Šr det hšjdare som ska fotograferas, som Antonia Ax:son Johnson eller Handelsbankens vd PŠr Boman.

Hšjdare kan vara nog sŒ krŒngliga, men det finns bilder som Šr Šnnu svŒrare. Den prostituerade flickan Oleca, 14, i Riga lŠt Jšrgen fšlja hennes liv pŒ gatan under nŒgra dagar och nŠtter. Bilderna blev enkla, starka och omšjliga att slŒ ifrŒn sig.

- En reporter frŒn Expressen och jag hade i uppgift att skildra prostitutionen i Riga, men det gick tršgt fšrst. Jag ville inte lura nŒgon, utan vara šppen med att jag tog bilder. NŠr jag sŒg Oleca och fyra andra tjejer pŒ ett hšrn gick jag fram till deras hallick. Jag var otroligt nervšs nŠr jag frŒgade om han hade nŒgot emot att jag tog bilder pŒ tjejerna, och betalade fšr deras tid. Det var inga problem, han frŒgade bara hur mycket klŠder de skulle ta av sig.

Jšrgen lyckades fšrklara att det inte var den sortens bilder det handlade om, att han ville skildra de unga tjejernas vardag. Han fick fšlja med Oleca Šnda hem till den torftiga, sjaskiga lŠgenheten dŠr hon bodde med sina fšrŠldrar.

Mamman hade blivit fšrlamad av hembrŠnd sprit. LŠgenheten stank.

- Reportern ville inte ens gŒ in. Men sŒ gšr man bara inte, blir man inbjuden gŒr man in. Och om nŒgon bjuder pŒ nŒgot Šckligt tackar man och tar emot. Det gŠller att kunna smŠlta in vart man Šn kommer.

NŒgra fotograferade personer som Jšrgen kom ovanligt nŠra var Lasse och Gšran, tvŒ alkoholiserade hemlšsa mŠn han kom i kontakt med pŒ Stadsmissionen i Stockholm och fšljde som ett eget projekt. De var vanliga mŠn som hamnat snett, en musiklŠrare och en snickare. Till slut hade han trŠffat dem sŒ mycket att han tršttnade pŒ att ta bilder, inte minst eftersom Lasse och Gšran gjorde samma saker hela tiden.

- DŒ satt jag bara pŒ en bŠnk med dem. De var ganska lika mig. Det kunde ha varit jag. Mštet med dem pŒverkade mig mycket och fick mig att fundera.

Lasse och Gšran blev till en utstŠllning som till och med sjŠlvkritiske Jšrgen tyckte var fantastisk. Men den visades bara en enda gŒng, pŒ Galleri Kontrast i Stockholm.

- Det Šr typiskt mig att inte orka driva igenom att fŒ visa den pŒ fler stŠllen.

 

Bilder Šr svŒrt att ta pŒ. Mycket handlar om tycke och smak, eller om rŒdande trender.

Jšrgens bildsprŒk har gŒtt frŒn det stillsamt verklighetstrogna till det mer skruvade, fŠrgstarkare. Han har fŒtt mŒnga rets Bildpriser under Œren. SjŠlv Šr han kritisk och tycker att hans bilder Šr ÓrŠtt kassÓ. Han kŠmpar med motstŒndet innan han ringer och sŠljer in jobb.

- Det finns mŒnga som fotograferar bŠttre Šn jag. Mitt sjŠlvfšrtroende Šr bŠttre nu, men tidigare hade jag problem med att jag tyckte mina bilder var sŒ dŒliga. FastŠn jag fick priser tyckte jag sjŠlv att allt var skit och skŠmdes fšr mina bilder. Jag gick hos psykolog ett halvŒr fšr att lŠra mig vara mindre sjŠlvkritisk. Det hjŠlpte, sŠrskilt efter jag visat bilder pŒ festivalen i Perpignan och fŒtt en otrolig respons frŒn internationella byrŒer.

 

Som svenskifierad dansk Šr Jšrgen rŠtt person att fundera šver varfšr danska fotografer Šr mer framgŒngsrika internationellt Šn svenska.

- En sak som skiljer Šr att danskarna Šr tuffare mot varandra. Kritiken Šr hŒrdare kolleger emellan och det tror jag Šr bra. I Sverige kan man vara fšr rŠdd att stšta sig med nŒgon. Jag ger gŠrna kritik, bŒde positiv och negativ, men ibland kŠnns det som om folk tycker att jag jobbig. En fotograf ska inte gŒ in och kritisera redigering, till exempel. Jag saknar snack om bilden šverhuvudtaget hŠr i Sverige. SjŠlv tycker jag ocksŒ det Šr bra om en redaktšr kommer med kritik.

BildbyrŒn Moment Šr en viktig del av livet. Jšrgen var med och grundade den, tillsammans med bland andra Chris Maluszynski (FOTO nr XX) och Pieter ten Hoopen (FOTO nr XX). Tanken med Moment var att stŒ starkare tillsammans, och att kunna hjŠlpa varandra genom kritik enligt dansk modell. Momentfotograferna brukar trŠffas hemma hos Jšrgen och visa bilder pŒ hans vŠggteve som kan kopplas till datorn.

- Fast vi ger fortfarande inte varandra sŒ tuff kritik som jag skulle vilja. Jo, kanske infšr rets Bild-inlŠmningen.

 

Det skulle nog gŒ ganska bra fšr honom som fotograf - om han inte vore sŒ lat, sŠger Jšrgen. Men lat kanske inte Šr rŠtta ordet, snarare Šgnar han otroligt mycket energi Œt andra saker Šn fotografi. Han sŠtter igŒng projekt efter projekt.

- Fšr vissa fotografer Šr det bara jobb, jobb, jobb, foto, foto, foto. SŒdan Šr inte jag. Jag tycker det Šr kul att lŠra mig andra saker.

Han rŠknar upp: Fšrst kom saxofonen. Nu kan han spela saxofon. Sedan kom klŠttringen, och han byggde i ett rasande tempo en klŠttervŠgg att trŠna pŒ – i kšket. Nu kan han klŠttra.

Det senaste intresset Šr golfen, som han nu trŠnar stenhŒrt. Han vill ha singelhandicap, det vill sŠga under tio. PŒ bara fem mŒnader som golfare har han gŒtt till 25. Dag och natt, dag och natt, stŒr han pŒ golfbanan och trŠnar.

 

Nu klarar han sig hyfsat som uppdragsfotograf, men tycker inte att han Šr sŠrskilt framgŒngsrik.

- €ven om det finns en massa pengar i ett projekt ska ŠndŒ inte bilderna fŒ kosta nŒgot. Ibland kŠnns det som om uppdragsgivarna tycker att vi fotografer ska vara tacksamma att fŒ gšra jobbet gratis. Men vi har sjŠlva skuld i det hela, vi Šr dŒliga pŒ att berŠtta vad vi Šr bra pŒ.

 

Jšrgen gillar inte att sŠlja in sig sjŠlv hos redaktšrer, och han tycker illa om att det ibland spelar stšrre roll vem som kan prata fšr sig och tror pŒ sig sjŠlv Šn vem som tar bŠst bilder. SŒ gšr han ett šverraskande tillkŠnnagivande. Han funderar pŒ att gŒ šver till reklam.

- Jag har en kŠnsla av att det Šr mer serišst i reklambranschen. SŒ nu kanske jag kommer tillbaka dit jag bšrjade i alla fall...

 

--

Jšrgen fotograferar digitalt, utom nŠr enstaka utlŠndska kunder krŠver att han anvŠnder film och levererar kopior pŒ traditionellt vis.

Han anvŠnder Canon Mark II efter att ha kšrt med Leica i mŒnga Œr. Han fotograferar alltid i rŒformat, efterbearbetar bilderna i Capture One PRO och lŠgger till sist ihop lager i Photoshop. Han gillar att skapa effekter med efterarbetet. Han drar till kurvorna, mŠttar fŠrgerna och mšrkar ner fšr att skapa dramatik eller fšr att dšlja stšrande saker i hšrnen.

- Men jag skulle inte sŠtta dit nŒgot som inte finns pŒ bilden, eller anvŠnda klonstŠmpeln fšr att ta bort nŒgot.

--