Sjön utan namn
Författare: Kjell Johansson
Förlag: Norstedts

Två barn står i ett mörkt rum. Ingenting händer, men det är en kuslig stämning.
Den bilden är den första Kjell Johansson planterar hos läsaren. Den är stark, otäck och drabbande i all sin enkelhet, och den sätter tonen för berättelsen om den medelålders läraren Eva och hennes familj. För Sjön utan namn är en otäck roman, tro inget annat. Kjell Johansson skriver fram rädslor så verkliga att de hukar bakom läsfåtöljen och andas i läsarens nacke. Detta berättar jag inte för att avråda någon från att läsa boken. Tvärtom. Om igen, med eftertryck: tvärtom.

Kjell Johanssons Huset vid Flon fick flera priser och var 1997 års "den måste du läsa". Jag gjorde det aldrig ändå (jag tyckte inte om titeln) men nu kommer jag inte längre att kunna låta bli.
Huset vid Flon utspelade sig i Midsommarkransen i Stockholm, i fattig arbetarmiljö på 40-och 50-talen. Sjön utan namn är en utlöpare från Huset vid Flon; nu får storasyster Eva stå i centrum istället för brodern Einar.
Efter att ha begravt sin mamma reser Eva till Skogstorp, där pappan har sina rötter. På det torftiga Skogstorp någonstans i landsbygdens fattigdoms-Sverige tillbringade Eva och Einar en barndomssommar för 40 år sedan. Där fanns fastrar, farbröder, kusiner och en döende farmor, där fanns ett mystiskt ödetorp i skogen och en bottenlös sjö utan namn.
Eva har lämnat sina fattigdomsrötter bakom sig, åtminstone utåt sett. Hon har utbildat sig till lärare och bor i Stockholm, har egen lägenhet och råd att köpa sig de kläder hon vill. Men hennes liv har inte varit lätt. Hon har varit intagen på mentalsjukhuset Långbro, hon har haft alkoholproblem och blivit illa tilltygad i sina relationer med män.
När Eva oanmäld kommer till det Skogstorp hon lämnade som barn finner hon att tre av kusinerna bor kvar: den osympatiske Bruno, hans beundrande lillebror Sixten och den tystlåtne Axel, som alltid försökt gå sin egen väg. Eva kliver in i en värld där arbetslöshet och misär härskar. Där finns hembränt och tjuvjakt, myndighetsförakt och självförakt. Kusinerna som själva blivit hunsade, nedtryckta och illa sedda som barn har vuxit upp både till förtryckare och offer.

Kjell Johansson låter berättelsen växla mellan nutid och den där barndomssommaren för 40 år sedan. Samtidigt knycker den sig framåt genom Evas liv, med nedslag i ungdomstid och vuxenliv.
Ibland undrar jag varför Kjell Johansson är så mångordig; jag tycker att orden och upplysningarna kunde varit färre och därmed gjort berättelsen ännu starkare. Då grips jag av misstanken att Sjön utan namn är en välskriven och ärlig nekrolog över en kvinna som verkligen funnits: den bästa berättelsen kanske inte ser ut exakt så här, men vissa saker måste vara med för att de gått till så här.
Eller för att de kunde gjort det?
Kjell Johansson vänder och vrider på berättelsen, och frågar sig hela tiden om något verkligen har hänt. Och om det inte har gjort det, spelar det någon roll? Är inte likheten mellan verklighet och möjlighet större än skillnaden?
Genom att ständigt kasta om och vika undan sviker författaren läsaren på samma sätt som de vuxna i Sjön utan namn ständigt sviker barnen. Det är förstås Kjell Johansson medveten om. Men jag önskar att han hade låtit bli den dimensionen i romanen, den stör min läsning när jag inget hellre vill än att låta mig sugas in.
Ändå är Sjön utan namn en bok som stannar kvar i kroppen efter läsningen. Det är ingen trevlig känsla. Det är bättre än så.

Lena Kvist