Text och portrŠttfoto: Lena Kvist
Johanna SyrŽn Œkte vŠsterut pŒ
jakt efter den amerikanska dršmmen.
Hon kšrde frŒn kust till kust,
fotograferade och stŠllde samma frŒga till 130 amerikaner:
Vad dršmmer du om?
Svaren blev inte vad hon hade
trott.
Den amerikanska dršmmen Šr en
stark framgŒngssaga, som spridits lŒngt utanfšr USA:s grŠnser, kanske till hela
vŠrlden. Enligt vŒra fšrdomar handlar den mest om pengar: lŒnga bilar,
glittriga smycken, dyra klŠder, flotta 16-rumsvillor med inomhuspool i kŠllaren.
Men en politiker frŒn Florida -
som skymtade fšrbi pŒ teve i fšrbifarten - sŒdde ett frš i Johanna SyrŽns
huvud. Politikern pratade om den amerikanska dršmmen som en klichŽ, om att man
borde gŒ ut och frŒga amerikanerna vad de verkligen dršmmer om istŠllet.
- Ja. Det borde man, tŠnkte jag.
Hon packade kameran och for ivŠg i
mars 2006.
Johanna tillhšr andra
avgŒngskullen frŒn bildjournalistikprogrammet vid Mittuniversitetet i
Sundsvall. Projektet Šr hennes slutarbete, och ett fint exempel pŒ hur bild och
text kan gŒ hand i hand. Bilderna Šr enkla, raka, inte instŠllsamma utan
sakligt dokumenterande.
Studenterna pŒ
bildjournalistikprogrammet Šr oftast fotografer i fšrsta hand och skribenter i
andra, sŠger Johanna. Hennes bildtexter Šr ett oumbŠrligt komplement till
bilderna.
De tillfrŒgade Šr šverraskande
šppna om sina dršmmar och sina liv, efter ett sŒ kort mšte.
- Det var hur lŠtt som helst att
fŒ folk att svara. Av alla jag frŒgade var det kanske fem-sex stycken som sa
nej och de flesta av dem hade nŒgon orsak som att de hade brŒttom till jobbet.
I Sverige har jag gjort mŒnga enkŠter och dŠr Šr det alltid jŠttesvŒrt att fŒ
folk att stŠlla upp, sŠrskilt kvinnor. I USA blir folk smickrade och kŠnner sig
utvalda.
Johanna Šr 26 Œr, bosatt i
Stockholm men uppvŠxt i BollnŠs. Efter gymnasiet stiftade hon bekantskap med
USA pŒ allvar. Hon blev aupair i en rik familj pŒ šstkusten, i Rumson i New
Jersey. Hon tyckte genast om amerikanerna och projektet om den amerikanska
dršmmen kan ses som ett sŠtt att ge dem upprŠttelse i andras šgon.
- Jag ville visa pŒ mŒngfalden som
finns i landet. Svenskarna har ofta en stereotyp syn pŒ amerikaner, att de Šr
ytliga och dryga. Och med amerikaner anses det okej att dra alla šver en kam.
Jag tycker att amerikaner Šr vŠnliga och hjŠlpsamma och det Šr lŠtt att trivas
i deras sŠllskap.
Det var i USA Johanna blev
fotointresserad pŒ allvar. Hon Œkte frŒn Rumson in till New York och sŒg Walker
Evans bilder pŒ Modern Museum of Art.
- Efter det bšrjade jag
fotografera.
NŠr hon kom in pŒ
bildjournalistikprogrammet hade Johanna redan gŒtt ett par fšrberedande
fotoutbildningar. Nu fick hon lŠra sig att vŒga mer som bildjournalist, att gŒ
nŠrmare och vŒga ta plats.
€ndŒ var det svŒrt att vŒga sŠtta igŒng med projektet om den
amerikanska dršmmen efter att hon klivit av planet i New York. Den tredje dagen
tog hon mod till sig och tog med sig kameran ut en marsdag mitt pŒ Manhattan.
NŠr hon kommit igŒng avverkade hon 16 mšten samma dag i ren eufori.
- Jag blev sŒ glad šver att de var
sŒ šppna, och att de svarade. Sedan lugnade jag mig, dŒ blev det oftast tvŒ-tre
personer om dagen.
FrŒn New York reste hon sšderut i
hyrbil, via Washington gick fŠrden mot Tennessee och sedan mot New Orleans,
Texas och Kalifornien. Resan tog sammanlagt en mŒnad.
Under den tiden fick hon en
fšrŠndrad syn pŒ USA.
- Jag sŒg slummen mycket mer Šn
jag gjort nŠr jag bodde i rika Rumson. Visst var jag beredd pŒ det, men det
blev ŠndŒ vŠldigt pŒtagligt.
Precis som andra hade Johanna
fšrdomar om att amerikanerna skulle svara att de dršmde om miljoner dollar och
lyxiga hus.
- Jag hade en stereotyp syn sjŠlv,
det gŒr nog inte att undvika. Men jag blev fšrvŒnad. Det var inte alls lika
mycket materiella dršmmar som jag hade trott. Visst fanns de, men de flesta
svarade nog att de dršmde om att fŒ vara lyckliga med sin familj. MŒnga dršmde
om att resa.
€ven om mštena var korta var de
starka och mŒnga mŠnniskor gjorde stort intryck pŒ Johanna.
- SŠrskilt mamman som satt med sin
dotter pŒ en busshŒllplats i New Orleans. Flickan hade en nappflaska med ršd
saft. Det mŠrktes att mamman inte mŒdde sŒ bra och hon blev helt tyst nŠr jag
frŒgade vad hon dršmde om. Till slut sa hon att hon bara ville fŒ ordning pŒ
sitt liv.
Andra ofšrglšmliga Šr magra
Anastacia i San Francisco sa att hon ville bli modell eller rik hemmafru.
- En hemlšs skateboardtjej i
Hollywood gjorde ocksŒ starkt intryck pŒ mig. Hon sa att hon var 100 procent
svensk men hon kŠnde inte sina fšrŠldrar.
Ingen var direkt otrevlig, Šven om
tvŒ unga killar i Las Vegas blev lite pŒstridiga nŠr de ville diskutera vad
svenskarna tycker om George W Bush.
Johanna har nyss slutat
bildjournalistikprogrammet och gŒtt ut i arbetslivet. Just nu arbetar hon pŒ
tidningen Metro som fotograf och bildredaktšr och planerar pŒ sikt att bšrja
frilansa. Hon inspireras av frilansfotografen Pieter ten Hoopen, och av Lotta
Imberg och Theresia BrŒkenhielm som bŒda Šr knutna till Metro.
- Jag gillar fotografer som Šr
bŒde duktiga och šdmjuka.
SŒ snart hon hunnit samla sig vill Johanna fortsŠtta frŒga mŠnniskor vad de dršmmer om – denna gŒng i Sverige.
- Fast det blir nog inte lika lŠtt som det var i USA.