Text och portrŠttfoto: Lena Kvist

 

Johanna SyrŽn Œkte vŠsterut pŒ jakt efter den amerikanska dršmmen.

Hon kšrde frŒn kust till kust, fotograferade och stŠllde samma frŒga till 130 amerikaner:

Vad dršmmer du om?

Svaren blev inte vad hon hade trott. 

 

Den amerikanska dršmmen Šr en stark framgŒngssaga, som spridits lŒngt utanfšr USA:s grŠnser, kanske till hela vŠrlden. Enligt vŒra fšrdomar handlar den mest om pengar: lŒnga bilar, glittriga smycken, dyra klŠder, flotta 16-rumsvillor med inomhuspool i kŠllaren.

Men en politiker frŒn Florida - som skymtade fšrbi pŒ teve i fšrbifarten - sŒdde ett frš i Johanna SyrŽns huvud. Politikern pratade om den amerikanska dršmmen som en klichŽ, om att man borde gŒ ut och frŒga amerikanerna vad de verkligen dršmmer om istŠllet.

- Ja. Det borde man, tŠnkte jag.

Hon packade kameran och for ivŠg i mars 2006.

Johanna tillhšr andra avgŒngskullen frŒn bildjournalistikprogrammet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Projektet Šr hennes slutarbete, och ett fint exempel pŒ hur bild och text kan gŒ hand i hand. Bilderna Šr enkla, raka, inte instŠllsamma utan sakligt dokumenterande.

 

Studenterna pŒ bildjournalistikprogrammet Šr oftast fotografer i fšrsta hand och skribenter i andra, sŠger Johanna. Hennes bildtexter Šr ett oumbŠrligt komplement till bilderna.

De tillfrŒgade Šr šverraskande šppna om sina dršmmar och sina liv, efter ett sŒ kort mšte.

- Det var hur lŠtt som helst att fŒ folk att svara. Av alla jag frŒgade var det kanske fem-sex stycken som sa nej och de flesta av dem hade nŒgon orsak som att de hade brŒttom till jobbet. I Sverige har jag gjort mŒnga enkŠter och dŠr Šr det alltid jŠttesvŒrt att fŒ folk att stŠlla upp, sŠrskilt kvinnor. I USA blir folk smickrade och kŠnner sig utvalda.

 

Johanna Šr 26 Œr, bosatt i Stockholm men uppvŠxt i BollnŠs. Efter gymnasiet stiftade hon bekantskap med USA pŒ allvar. Hon blev aupair i en rik familj pŒ šstkusten, i Rumson i New Jersey. Hon tyckte genast om amerikanerna och projektet om den amerikanska dršmmen kan ses som ett sŠtt att ge dem upprŠttelse i andras šgon.

- Jag ville visa pŒ mŒngfalden som finns i landet. Svenskarna har ofta en stereotyp syn pŒ amerikaner, att de Šr ytliga och dryga. Och med amerikaner anses det okej att dra alla šver en kam. Jag tycker att amerikaner Šr vŠnliga och hjŠlpsamma och det Šr lŠtt att trivas i deras sŠllskap.

Det var i USA Johanna blev fotointresserad pŒ allvar. Hon Œkte frŒn Rumson in till New York och sŒg Walker Evans bilder pŒ Modern Museum of Art.

- Efter det bšrjade jag fotografera.

 

NŠr hon kom in pŒ bildjournalistikprogrammet hade Johanna redan gŒtt ett par fšrberedande fotoutbildningar. Nu fick hon lŠra sig att vŒga mer som bildjournalist, att gŒ nŠrmare och vŒga ta plats.

€ndŒ  var det svŒrt att vŒga sŠtta igŒng med projektet om den amerikanska dršmmen efter att hon klivit av planet i New York. Den tredje dagen tog hon mod till sig och tog med sig kameran ut en marsdag mitt pŒ Manhattan. NŠr hon kommit igŒng avverkade hon 16 mšten samma dag i ren eufori.

- Jag blev sŒ glad šver att de var sŒ šppna, och att de svarade. Sedan lugnade jag mig, dŒ blev det oftast tvŒ-tre personer om dagen.

FrŒn New York reste hon sšderut i hyrbil, via Washington gick fŠrden mot Tennessee och sedan mot New Orleans, Texas och Kalifornien. Resan tog sammanlagt en mŒnad.

Under den tiden fick hon en fšrŠndrad syn pŒ USA.

- Jag sŒg slummen mycket mer Šn jag gjort nŠr jag bodde i rika Rumson. Visst var jag beredd pŒ det, men det blev ŠndŒ vŠldigt pŒtagligt.

 

Precis som andra hade Johanna fšrdomar om att amerikanerna skulle svara att de dršmde om miljoner dollar och lyxiga hus.

- Jag hade en stereotyp syn sjŠlv, det gŒr nog inte att undvika. Men jag blev fšrvŒnad. Det var inte alls lika mycket materiella dršmmar som jag hade trott. Visst fanns de, men de flesta svarade nog att de dršmde om att fŒ vara lyckliga med sin familj. MŒnga dršmde om att resa.

€ven om mštena var korta var de starka och mŒnga mŠnniskor gjorde stort intryck pŒ Johanna.

- SŠrskilt mamman som satt med sin dotter pŒ en busshŒllplats i New Orleans. Flickan hade en nappflaska med ršd saft. Det mŠrktes att mamman inte mŒdde sŒ bra och hon blev helt tyst nŠr jag frŒgade vad hon dršmde om. Till slut sa hon att hon bara ville fŒ ordning pŒ sitt liv.

Andra ofšrglšmliga Šr magra Anastacia i San Francisco sa att hon ville bli modell eller rik hemmafru.

- En hemlšs skateboardtjej i Hollywood gjorde ocksŒ starkt intryck pŒ mig. Hon sa att hon var 100 procent svensk men hon kŠnde inte sina fšrŠldrar.

Ingen var direkt otrevlig, Šven om tvŒ unga killar i Las Vegas blev lite pŒstridiga nŠr de ville diskutera vad svenskarna tycker om George W Bush.

 

Johanna har nyss slutat bildjournalistikprogrammet och gŒtt ut i arbetslivet. Just nu arbetar hon pŒ tidningen Metro som fotograf och bildredaktšr och planerar pŒ sikt att bšrja frilansa. Hon inspireras av frilansfotografen Pieter ten Hoopen, och av Lotta Imberg och Theresia BrŒkenhielm som bŒda Šr knutna till Metro.

- Jag gillar fotografer som Šr bŒde duktiga och šdmjuka.

SŒ snart hon hunnit samla sig vill Johanna fortsŠtta frŒga mŠnniskor vad de dršmmer om – denna gŒng i Sverige.

- Fast det blir nog inte lika lŠtt som det var i USA.