Text och porträttfoto: Lena Kvist

Johanna Syrén åkte västerut på jakt efter den amerikanska drömmen.

Hon körde från kust till kust, fotograferade och ställde samma fråga till 130 amerikaner:

Vad drömmer du om?

Svaren blev inte vad hon hade trott.

Den amerikanska drömmen är en stark framgångssaga, som spridits långt utanför USA:s gränser, kanske till hela världen. Enligt våra fördomar handlar den mest om pengar: långa bilar, glittriga smycken, dyra kläder, flotta 16-rumsvillor med inomhuspool i källaren.

Men en politiker från Florida - som skymtade förbi på teve i förbifarten - sådde ett frö i Johanna Syréns huvud. Politikern pratade om den amerikanska drömmen som en kliché, om att man borde gå ut och fråga amerikanerna vad de verkligen drömmer om istället.

- Ja. Det borde man, tänkte jag.

Hon packade kameran och for iväg i mars 2006.

Johanna tillhör andra avgångskullen från bildjournalistikprogrammet vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Projektet är hennes slutarbete, och ett fint exempel på hur bild och text kan gå hand i hand. Bilderna är enkla, raka, inte inställsamma utan sakligt dokumenterande.

Studenterna på bildjournalistikprogrammet är oftast fotografer i första hand och skribenter i andra, säger Johanna. Hennes bildtexter är ett oumbärligt komplement till bilderna.

De tillfrågade är överraskande öppna om sina drömmar och sina liv, efter ett så kort möte.

- Det var hur lätt som helst att få folk att svara. Av alla jag frågade var det kanske fem-sex stycken som sa nej och de flesta av dem hade någon orsak som att de hade bråttom till jobbet. I Sverige har jag gjort många enkäter och där är det alltid jättesvårt att få folk att ställa upp, särskilt kvinnor. I USA blir folk smickrade och känner sig utvalda.

Johanna är 26 år, bosatt i Stockholm men uppväxt i Bollnäs. Efter gymnasiet stiftade hon bekantskap med USA på allvar. Hon blev aupair i en rik familj på östkusten, i Rumson i New Jersey. Hon tyckte genast om amerikanerna och projektet om den amerikanska drömmen kan ses som ett sätt att ge dem upprättelse i andras ögon.

- Jag ville visa på mångfalden som finns i landet. Svenskarna har ofta en stereotyp syn på amerikaner, att de är ytliga och dryga. Och med amerikaner anses det okej att dra alla över en kam. Jag tycker att amerikaner är vänliga och hjälpsamma och det är lätt att trivas i deras sällskap.

Det var i USA Johanna blev fotointresserad på allvar. Hon åkte från Rumson in till New York och såg Walker Evans bilder på Modern Museum of Art.

- Efter det började jag fotografera.

När hon kom in på bildjournalistikprogrammet hade Johanna redan gått ett par förberedande fotoutbildningar. Nu fick hon lära sig att våga mer som bildjournalist, att gå närmare och våga ta plats.

Ändå var det svårt att våga sätta igång med projektet om den amerikanska drömmen efter att hon klivit av planet i New York. Den tredje dagen tog hon mod till sig och tog med sig kameran ut en marsdag mitt på Manhattan. När hon kommit igång avverkade hon 16 möten samma dag i ren eufori.

- Jag blev så glad över att de var så öppna, och att de svarade. Sedan lugnade jag mig, då blev det oftast två-tre personer om dagen.

Från New York reste hon söderut i hyrbil, via Washington gick färden mot Tennessee och sedan mot New Orleans, Texas och Kalifornien. Resan tog sammanlagt en månad.

Under den tiden fick hon en förändrad syn på USA.

- Jag såg slummen mycket mer än jag gjort när jag bodde i rika Rumson. Visst var jag beredd på det, men det blev ändå väldigt påtagligt.

Precis som andra hade Johanna fördomar om att amerikanerna skulle svara att de drömde om miljoner dollar och lyxiga hus.

- Jag hade en stereotyp syn själv, det går nog inte att undvika. Men jag blev förvånad. Det var inte alls lika mycket materiella drömmar som jag hade trott. Visst fanns de, men de flesta svarade nog att de drömde om att få vara lyckliga med sin familj. Många drömde om att resa.

Även om mötena var korta var de starka och många människor gjorde stort intryck på Johanna.

- Särskilt mamman som satt med sin dotter på en busshållplats i New Orleans. Flickan hade en nappflaska med röd saft. Det märktes att mamman inte mådde så bra och hon blev helt tyst när jag frågade vad hon drömde om. Till slut sa hon att hon bara ville få ordning på sitt liv.

Andra oförglömliga är magra Anastacia i San Francisco sa att hon ville bli modell eller rik hemmafru.

- En hemlös skateboardtjej i Hollywood gjorde också starkt intryck på mig. Hon sa att hon var 100 procent svensk men hon kände inte sina föräldrar.

Ingen var direkt otrevlig, även om två unga killar i Las Vegas blev lite påstridiga när de ville diskutera vad svenskarna tycker om George W Bush.

Johanna har nyss slutat bildjournalistikprogrammet och gått ut i arbetslivet. Just nu arbetar hon på tidningen Metro som fotograf och bildredaktör och planerar på sikt att börja frilansa. Hon inspireras av frilansfotografen Pieter ten Hoopen, och av Lotta Imberg och Theresia Bråkenhielm som båda är knutna till Metro.

- Jag gillar fotografer som är både duktiga och ödmjuka.

Så snart hon hunnit samla sig vill Johanna fortsätta fråga människor vad de drömmer om – denna gång i Sverige.

- Fast det blir nog inte lika lätt som det var i USA.