Frida Hedberg Šr pressfotografen som vill att hennes bilder ska vara som i barnbšckerna om Pettson. Om man tittar noga ska dŠr finnas nŒgon liten krumelur i ett hšrn.

Hon har rest jorden runt fšr svenska dagstidningar - pŒ barnbiljett.

Text och portrŠttfoto: Lena Kvist

--

Flera gŒnger nŠr jag sett Frida Hedbergs bilder i nŒgon dagstidning har jag skrattat hšgt. Det finns nŒgot fritt och rŠttframt šver dem, kombinerat med en humor som inte alltid visar sig vid fšrsta anblicken.

NŠstan alla svenska pressbilder pŒ muslimska kvinnor i grupp brukar visa kvinnor som hšjer hŠnder och ansikte mot himlen och sšrjer. OcksŒ pŒ Frida Hedbergs bild frŒn Afghanistan vŠnder kvinnan i bildens centrum ansiktet uppŒt, och hennes vŠnner samlas runt henne. Men vŠnta nu: hon som stŒr nŠrmast och hŒller handen pŒ kvinnans huvud har enÉ kajalpenna i handen.

Det Šr inte begravning, det Šr posttalibansk sminkskola i Kabul.

PŒ en skolgŒrd i Alby trŠnar finansminister Bosse Ringholm pŒ att gšra gŠngtecken, tillsammans med Dogge Doggelito i Latin Kings (!) och ett gŠng skolbarn.

En grŒsprŠcklig katt sneddar šver ett blankt marmorgolv i Budapest, lojt ointresserad av porrfilmsinspelningen som pŒgŒr i bakgrunden i palatset som produktionsteamet hyrt av en ungersk zigenarhšvding. Den noggranne betraktaren kan ocksŒ notera att mannen som ligger naken pŒ rygg med ansiktet dolt i ett kvinnoskrev fortfarande bŠr strumpor.

NŒgon annanstans, i ett svenskt konferensrum, petar fšrre nŠringsminstern Anders Sundstršm hŒglšst upp sina glasšgon pŒ nŠsan. Han stŒr bredvid en whiteboard med texten "VŠlkommen till paradiset". En riktig tunbjšrkare, om bilden hade varit i fŠrg vill sŠga.

NŠr vi trŠffas i Stockholm ska Frida Hedberg Œka till London samma kvŠll. Hon ska vara borta nŒgra veckor och blŠddrar febrilt fram och tillbaka i sin almanacka fšr att se sŒ att hon inte missat att gšra nŒgra jobb innan hon Œker.

- Det vet jag ju egentligen att jag inte har. Men mardršmmen skulle vara att sitta i London och sŒ ringer redigeraren och sŠger "hallŒ, var Šr bilderna, vi ska rita sidan i dag".

Frida Hedberg Šr frilansfotograf, en lite kluven sŒdan. Hon delar en ljus, fin lokal pŒ Sšder med kollegerna Malin Hoelstad och Peter Hoelstad. ena sidan Šr det skšnt att som frilans bestŠmma šver sig sjŠlv och ha lite mer tid fšr varje uppdrag, tycker hon. andra sidan saknar Frida Hedberg pulsen pŒ en redaktion, att ingŒ i ett sammanhang. Och bara en sŒdan hŠr sak: redan i oktober Šr Œrsbudgeten fšr frilansmaterial slut pŒ vissa redaktioner. Sedan finns det inga nya pengar fšrrŠn i januari, och det gŠller att frilansarna i frŒga har planerat fšr kŠrva tider.

- Samtidigt kan man inte hŒlla och hoppa mellan olika vikariat tills man Šr 65. Jag bestŠmde mig fšr att satsa pŒ att bygga upp nŒgot eget istŠllet.

Som frilans Šr Frida Hedberg typisk fšr den nya generationens pressfotografer, generationen som inte har kunnat vŠlja sjŠlv utan mŒste vara frilans nŠr landets bildredaktioner drar ner pŒ tjŠnster.

- Jag minns att jag hade semester pŒ sommaren en gŒng. TvŒ veckorÉ PŒ Svenska Dagbladet var jag inlasad, och en tjŠnst var vikt fšr mig. Jag hade sambo, bostadsrŠtt och nŠstan fast jobb, det var det nŠrmsta vuxenliv jag har kommit hittills. Men sŒ ringde telefonen, ironiskt nog var jag ute pŒ ett jobb om utdšende bruksorter, och jag fick veta att min tjŠnst pŒ Svenskan skulle dras in. Och efter ett tag var jag inte sambo lŠngre heller, sŒ jag hyrde ut min lŠgenhet i andra hand och delade en etta med en kompis fšr att fŒ rŒd att starta egen frilansverksamhet. SŒ blev det med det vuxenlivet.

Att hyra ut sin lŠgenhet fšr att fŒ rŒd att bli egen fšretagare kŠnns typiskt Frida Hedberg. Hon har den sortens driftighet som gšr livet mycket lŠttare, eller kanske svŒrare beroende pŒ hur man ser det.

Mšjligheterna blir enorma fšr nŒgon med hennes energi och drivkraft.

- Jag var pŒ fotofestivalen i Perpignan i somras. DŠr gick jag fram till Magnum och frŒgade hur man blir Magnumfotograf. Det hŠr Šr en mŠssa, ingen kŠnner mig, det gšr inget om jag Šr pinsam, tŠnkte jag.

Hur blir man Magnumfotograf, dŒ? Det skulle nog fler FOTO-lŠsare gŠrna vilja veta.

- Det rŠcker inte precis att knalla upp till kontoret och visa en schysst portfolio. Fšrst ska man ta en kontakt med en annan Magnumfotograf, nŒgon i samma land eller nŒgon man tycker att ens bildsprŒk stŠmmer šverens med. Om man lyckas fŒ kontakt och fotografen gillar ens bilder kan han eller hon presentera en pŒ ett Œrligt mšte, och dŒ ska alla andra Magnumfotografer godkŠnna en som provmedlem. Sedan ska man visa sitt arbete om ett par Œr igen, vissa kan tydligen ligga nominerade i tio-femton Œr.

Det var ocksŒ i Perpignan i somras Frida Hedberg trŠffade bildbyrŒn Corbis representanter, dem hon ska till London och visa bilder fšr.

- Jag ringde tidningen The Guardian ocksŒ, varfšr inte? Det finns inget att fšrlora.

Nej, det finns inget att fšrlora. Och Frida Hedbergs bilder skiljer sig en del frŒn mŠngden. Hon Šr bara 27 Œr gammal, men har sedan lŠnge ett eget bildsprŒk, en egen blick. Hon har varit pŒ ridtur i Transsylvanien, OS i Salt Lake City, Indien och Afghanistan. Bildchefernas fšrtjusning blev inte precis mindre nŠr de insŒg att Frida Hedberg inte bara kunde fotografera, hon fick dessutom flyga pŒ barnbiljett till en brŒkdel av priset. (Tiden dŒ kvŠllstidningarna hyrde helikoptrar titt som tŠtt till sina fotografer Šr fšrbi om nu nŒgon missat det, dagens redaktšrer Šr mycket kostnadsmedvetna.)

SjŠlv bšrjade jag lŠgga mŠrke till Frida Hedbergs bilder - fšr andra gŒngen, jag hade ocksŒ sett dem i BorŒs Tidning nŠr Frida var riktigt ung och gršn — nŠr hon jobbade pŒ Svenska Dagbladet 2000.

- Det var nog ingen slump att du la mŠrke till mina bilder just i Svenskan. DŠr fick jag mšjlighet att ta ut svŠngarna och skapa nŒgot som var mitt eget. Innan dess hade jag jobbat pŒ kvŠllstidning i nŒgra Œr, men dŠr tror jag nog att mina bilder sŒg ut som alla andras. Jag fick ofta hšra att bilder som var lite annorlunda visserligen var bra, men funkade inte fšr kvŠllstidningen.

Frida Hedberg kommer frŒn lilla €spered utanfšr BorŒs. Hon bšrjade fotografera nŠr hon gick i nian, eftersom hon fŒtt en fotokurs pŒ StudiefrŠmjandet i julklapp av sin pappa.

- Det bšrjade med att jag hade en jŠttedŒlig pocketkamera, och hade tagit bilder pŒ familjesemestern i Spanien. De blev inte alls som jag hade tŠnkt, och jag blev jŠttesur. Pappa var glad amatšrfotograf och fšrsškte fšrklara det dŠr med blŠndare och slutare fšr mig men vi blev bara osams. DŒ gick det bŠttre pŒ fotokursen. Jag fick lŒna pappas Nikon 401 och en Konica systemkamera. Mina kompisar och jag brukade Œka pŒ konserter i Gšteborg, Faith no more och Skidrow och sŒna dŠr tuffa band och jag stod lŠngst fram och fotograferade. Jag var inte ackrediterad fotograf, men jag kom till konserterna klockan tre pŒ eftermiddagen, stod i kš och Œt Dextropur fšr att orka. NŠr dšrrarna šppnades sprang jag det fortaste jag kunde och stŠllde mig lŠngst fram. NŠr jag fick en bra bild var det jŠttekul.

Vad var en bra bild fšr dig pŒ den tiden?

- Tja, hyfsat nŠra, hyfsat skarpt och med den snyggaste gitarristen pŒ, sŠger Frida och skrattar.

NŠr Frida Hedberg slutade nian var hon skoltrštt och lŠngtade inte efter vanligt gymnasium. Hon funderade pŒ tvŒ olika yrkesvŠgar: antingen skulle hon arbeta med missbrukare eller som fotograf.

- Jag hade en rŠdda-vŠrlden-ambition som kallade, bŒde nŠr det gŠllde fotograferandet och missbruksvŒrden. Men mamma som sjŠlv jobbar i vŒrden sa att det skulle bli jobbigt med missbruksvŒrd. Fast jag undrar nog ibland om det inte vore mindre jobbigt Šn att vara fotografÉ

Det hŠr var 1993, innan alla gymnasielinjer skulle vara treŒriga och ge hšgskolebehšrighet, och det fanns tvŒ gymnasielinjer med foto som inriktning.

0.      Hos syo hittade jag en gammal dammig broschyr frŒn 70-talet. Man kunde vŠlja mellan LuleŒ och Malmš, och fick bara sška den ena. DŒ vill man ju till Malmš, det vill sŠkert alla, tŠnkte jag. SŒ jag sškte LuleŒ och kom in. Mina fšrŠldrar var inte jŠttefšrtjusta šver att jag skulle flytta sŒ lŒngt bort, pappa fšrsškte med att han skulle kšpa en hŠst Œt mig om jag stannade hemma.

Till slut fick Frida Hedberg Œka, pŒ villkor att hon skulle komplettera med vanliga gymnasieŠmnen hemma efterŒt. (Nejnej, det gjorde hon aldrig.)

- Vi hade 32 timmar foto i veckan i tvŒ Œr, och gratis material. Det var vŠldigt, vŠldigt trŒkigt att bo i LuleŒ, sŒ jag tŠnkte att det Šr bŠst att ta skolan pŒ allvar nŠr jag nu flyttat 120 mil fšr att gŒ dŠr. Jag satsade ganska hŒrt. PŒ slututstŠllningen sŒlde jag en bild, en skitful bild av en sill, till nŒgon som jobbade pŒ Dramatiska Institutet i Stockholm fšr sexhundra kronor.

Det var fšrsta gŒngen Frida Hedberg tjŠnade pengar pŒ sin fotografi. Och sedan dess har hon mer eller mindre fšrsšrjt sig som fotograf. Hon hade gjort praktik pŒ BorŒs Tidning, lite med baktanken att fŒ sommarjobb. Det fick hon, pŒ villkor att hon hade kšrkort.

- Och det lovade jag att jag skulle ha. Jag švningskšrde som en galning, men sen fick jag Kuggar-Kurt som var škŠnd i hela Norrland som uppkšrningsledare. SjŠlvklart kuggade han mig fšr nŒgon skitsak, men jag lyckades tjata mig till en ny uppkšrningstid sŒ fort som mšjligt. PŒ fredagen kšrde jag upp fšr andra gŒngen och klarade det, pŒ mŒndagen bšrjade jag jobba i BorŒs.

Frida Hedberg fick lŠra sig grunderna fšr en pressfotograf: att fotografera hockey i en mšrk idrottshall, arrangera en gruppbild sŒ att alla de 35 personerna syns.

PŒ BorŒs Tidning har mŒnga duktiga fotografer bšrjat sin bana: Hasse Persson, Lars Tunbjšrk, Roger Thuresson och Ulf Lundin (se FOTO nr XX).

- Lars Tunbjšrk Šr en stor fšrebild fšr mig, han Šr den bŠsta svenska fotografen tycker jag. Ulf Lundin var ocksŒ en av mina fšrsta fšrebilder, han var pŒ BT samtidigt som jag och tog lite annorlunda roliga bilder som man skrattade Œt.

FrŒn BorŒs Tidning flyttade Frida Hedberg till Stockholm och bšrjade pŒ Aftonbladet.

- Det var en helt ny vŠrld. Fotograferandet tŠnkte jag nog att jag skulle klara. Men allt det andraÉ Kšpa blommor till advokat Henning Sjšstršm nŠr han fyllde 60, och Œka ut med blommor till Carola nŠr hon fŒtt barn och fšrsška fŒ komma in och fotografera bebisen. VŠrst av allt var att kšra bil i Stockholm, jag hade bara varit i Stockholm en gŒng och visste inte var Sšdermalm och Kungsholmen lŒg.

Nu, sju Œr senare, kšr Frida Hedberg i alla fall som en riktig gammal pressfotograf. Vi Œker i hennes Volkswagen fšr att fšrflytta oss mellan Sšder och en persisk restaurang vid SveavŠgen, dŠr vi ska Šta lunch. Vi har brŒttom och Frida Hedberg glider mellan filer och kšr i smyg dŠr bara buss och taxi fŒr kšra. "Det Šr rštt!" hojtar jag i korsningen SveavŠgen--Kungsgatan.

LŠngst bak i bilen ligger taxikartan och de obligatoriska gummistšvlarna, en pressfotograf vet aldrig vilka trŠskmarker nŠsta uppdrag kan utspelas i. Lite otippat ligger dŠr ocksŒ tvŒ ršda mjuktennisracketar.

- Ja, de kan ju vara bra att ha pŒ stŠllen dŠr man mŒste sitta och vŠnta lŠnge, fšrklarar Frida Hedberg. DŒ kan man spela mjuktennis med journalisten eller med nŒgon fotografkollega.

Nu gšr hon inte den sortens uppdrag lika ofta lŠngre, de dŠr nŠr man sitter med ett gŠng andra pressfotografer och vŠntar pŒ att Joy Rahman, Mijailo Mijailovic eller nŒgon annan som finns pŒ lšpsedlarna fšr dagen ska dyka upp.

Men som kvŠlls- och dagstidningsfotograf har Frida Hedberg blivit tvungen att fundera šver etik och sin syn pŒ pressfotografens roll. Fšr det mesta tycker hon att svenska pressfotografer skšter sig bra.

- EngelsmŠn har jag sett kliva rŠtt upp i gosedjuren och blommorna efter brandkatastrofen pŒ Hisingen. Det kan hŠnda nŒgon enstaka gŒng att nŒgon svensk fotograf ocksŒ Šr ung och dum och klampar pŒ lite fšr okŠnsligt pŒ en olycksplats till exempel. Efter ett tag lŠr man sig vad som Šr lagom. Det finns ocksŒ tillfŠllen dŒ det Šr bra att vara lite armbŒgig, nŠr Joy Rahman kommer hem efter att ha varit fŠngslad ska man vara nŠra. DŒ Šr det glŠdje som ska visas, inte sorg. SjŠlvklart kan man visa sorg ocksŒ, men man behšver inte kšra upp objektivet i ansiktet pŒ dem som sšrjer.

Egentligen borde Frida Hedberg sjŠlv passa in pŒ den dŠr ung-och-dum-fotografen som klampar pŒ, hon var bara 20 nŠr hon bšrjade pŒ Aftonbladet.

Har du tagit bilder som du Œngrat?

- Nej, inte vad jag kan komma pŒ. Jag har inte haft nŒgra uppdrag som jag inte kŠnt att jag kan stŒ fšr. DŠremot har det hŠnt att jag varit pŒ plats och valt att inte ta bilder. Som pŒ porrfilmsinspelningen i Budapest, till exempel. Jag var dŠr fšr Svenskans rŠkning tillsammans med en reporter, vi skulle gšra ett reportage om en svensk kvinna som Šr porrfilmsproducent och skŒdespelerska. Jag tog en del bilder pŒ lite hŒll som var hyfsat diskreta, och sen gick jag runt en stund och kollade vinklar, men nejÉ de skulle ŠndŒ inte gŒtt att publicera.

Pressfotografens roll Šr pŒ sŠtt och vis mindre komplicerad vid hŠndelsekatastrofer Šn vid reportage., tycker hon. DŒ blir kameran en skšld mellan fotografen och verkligheten.

- Det Šr svŒrare att vara professionell om man fšljer nŒgon en lŠngre tid.

Den dŠr rŠdda-vŠrlden-ambitionen frŒn tonŒren har hon kvar.

- Jag vill gŠrna tro att alla fotografer har den. I alla fall de flesta av de yngre, tror jag. Vi vill visa sanningen sŒ gott det gŒr.

Arrangerade bilder behšver inte vara fel. Bara man inte arrangerar en bild som sedan utger sig fšr att vara dokumentŠr.

- Med portrŠtt arrangerar man nŠstan alltid, stŠller en mŠnniska vid bŠsta ljuset till exempel.

Den sŒ kallade sanningen Šr inte sŒ lŠtt alla gŒnger. Fotografen och bildredaktšren har ett stort ansvar nŠr de bestŠmmer vilka bilder frŒn omvŠrlden som ska fŒ hamna pŒ svenska folkets frukostbord.

- Man mŒste kunna stŒ fšr bilden, det Šr den enda regeln att fšlja. Jag satt pŒ Gšteborgs-Postens bildredaktion nŠr det var upplopp pŒ Haiti. Folk lekte med avhuggna huvuden och satte upp dem pŒ pŒlar. Skulle vi publicerat det? Till sist valde vi en annan bild, dŠr en man kšrde en stympad kropp i en skottkŠrra. Den var ocksŒ otŠck, men inte en av de vŠrsta.

PŒ den internationella fotofestivalen i Perpignan finns alla vŠrldens stora bildbyrŒer, och mŒnga av fotograferna stŠller ut bilder frŒn krigszoner.

- Jag sŒg allt, gick frŒn morgon till kvŠll och betade av varenda utstŠllning. En del bilder Šr fruktansvŠrda, en bild frŒn AP Israel visade ett avslitet ansikte som lŒg pŒ gatan. Det Šr katastrofer šverallt, bomber, folk som flyr och visst kan det bli lite fšr mycket.

Frida Hedberg har sjŠlv varit i Belgrad nŠr Slobodan Milosevi avsattes, och i Afghanistan ett tag efter att talibanerna stšrtats.

- Visst fick man vara lite fšrsiktig i Kabul, inte gŒ och prata svenska pŒ gatorna hur som helst. PŒ gatorna var det helt kolsvart efter att mšrkret fallit, det fanns inga gatlyktor. Att vara kvinna och fotograf dŠr var inga problem, jag blev vŠl emottagen. Jag hade en scarf som tŠckte hŒret, men gick inte omkring i burkha.

Detta var i samma veva som en brittisk journalist šverfšlls och stenades i Afghanistan, men innan nŒgon hade hšrt talas om utlŠndska journalister som kidnappades och halshšggs av terroristorganisationer.

Frida Hedberg har aldrig kŠnt sig rŠdd eller hotad pŒ uppdrag utomlands, sŠger hon.

- Det enda som varit obehagligt var faktiskt pŒ VŠrmdš, nŠr en reporter och jag skulle hem till en man som blivit lurad pŒ pengar av sin socialsekreterare. Han var jŠttefull och kunde inte kommunicera, och ville bara att vi skulle sŠtta oss i hans sŠng hela tiden. NŠr reportern och jag sŒg att det lŒg en stor kniv pŒ nattduksbordet ville vi gŒ dŠrifrŒn, men han hade lŒst dšrren. Som tur var kom en bekant till mannen och slŠppte ut oss.

Frida Hedberg Šr en av initiativtagarna till nŠtverket Brudarna fšr kvinnor som Šr fotografer.

PŒ internationellt plan har danska pressfotografer varit mycket mer hyllade Šn svenska pŒ senare tid. Vad beror det pŒ?

- Kanske pŒ att danskarna gšr jŠttestora svartvita kopior av sina bilder och hŠnger upp dem i PerpignanÉ nej, men jag tror att deras rets Bild-jury varit lite mer nytŠnkande pŒ senare Œr och lyft fram en annan sorts bilder. Bra, annorlunda bilder finns Šven i Sverige, och duktiga fotografer. Fredrik Funck, Beatrice Lundborg, Anette Nantell, Yvonne sell, Tomas OneborgÉ jag skulle kunna rŠkna upp hur mŒnga som helst. Men kanske kommer nytŠnkandet nu Šven hŠr, eftersom man till exempel lyft fram en fotograf som Pieter ten Hoopen. Han stŒr fšr en annorlunda sorts bilder.

Frilanslivet Šr lite lugnare Šn dagstidningslivet. Och Šven om Frida Hedberg trivs som frilans tycker hon att svenska tidningar missar mycket nŠr de envisas med att minska sina bildredaktioner.

- Jag talar ju i egen sak nu, fšrstŒsÉ men sjŠlvklart fšrlorar tidningarna pŒ att fŒ fŠrre bildmŠnniskor. Ofta kommer bildtŠnkandet i sista hand, nŠr en idŽ nŠstan Šr fŠrdig. MŒnga reportrar fŒr ta šver ansvaret fšr bildtŠnkandet, det Šr att gšra bŒde dem och fotograferna en otjŠnst.

Frida Hedberg jobbar mest fšr tidningar, men har ocksŒ nyligen haft i uppdrag att fšlja alla ministrar fšr en dokumentation Œt regeringen. Gšteborgs-Postens helgbilaga TvŒ Dagar, som Šr en ambitišs bildtidning, stŒr fšr mŒnga av uppdragen. I TvŒ Dagar fŒr Frida Hedberg turas om med uppdragen med den klassiske portrŠttfotografen Hans Gedda.

NŠr Frida Hedberg Šr riktigt nšjd med en bild ska den vara som en teckning i barnbšckerna om Pettson. DŠr finns oftast en gubbe och en katt pŒ bilderna, men den noggranne betraktaren kan alltid hitta nŒgot mer, nŒgon liten krumelur i ett hšrn som sysslar med nŒgot helt annat och som egentligen inte ingŒr i bilden gubbe-katt.

- SŒ vill jag att mina bilder ska vara, det ska alltid finnas nŒgot mer Šn vad man ser fšrst. Humor Šr viktigast av allt.