Ord är små. I alla fall när det gäller att uttrycka sorg över någon älskad.

Monica Englunds bilder av maken Lars Johansson, som dog i cancer 2001, är större.

De uttrycker kärlek, sorg och hjärtslitande saknad.

Gallerier brukar vara ganska tysta platser. Men aldrig har jag gått omkring i ett så tyst galleri som Galleri Öhrström i Göteborg, när Monica Englunds bilder av maken Lars visas. Besökarna går så stilla från fotografi till fotografi, ingen kommenterar en bild till någon vän, ingen ringer i sin mobiltelefon.

Monica Englunds är ömsinta och brutala samtidigt. Så här ser döden ut: där ligger Lars Johansson tjugo minuter efter att hjärtat slutat slå.

Två porträtt står i kontrast till varandra. Det ena är en av utställningens få färgbilder, och bryter starkt mot övriga fotografier. Bilden är tagen under en Greklandssemester. Lars har turkos skjorta och halmhatt, blundar, lutar sig tillbaka och skrattar. Vi möter inte hans blick, den säger inget om cancern som väntar på att ge sig till känna i urinblåsan. Bilden signalerar tillförsikt: en man som tror att han ska bli frisk.

På det andra porträttet är Lars ögon öppna, och blicken som möter betraktaren så oändligt sorgsen. Kinderna är insjunkna, Lars är mager som en koncentrationslägerfånge. Bilden är tagen två dagar innan han dog. Han orkar knappt sitta upp i gungstolen.

Några bilder skildrar sorgen efteråt. Sorgen är stillsam i den vackra bilden av Lars tomma nötta gamla skor, och den är slitande och besinningslös i självporträttet där Monica Englund sveper in sig i Lars gamla kofta och kramar sig själv medan hon trycker på självutlösaren.

Där på galleriet, i det bakre rummet, skymtade jag Monica Englunds omisskännliga lockiga hår den dagen, jag kände lätt igen det från självporträttet.

Bilderna hade berört mig starkt och egentligen vill jag säga det till henne, men jag vågade inte; jag var rädd för att någon av oss skulle börja gråta.

--

Fotografen och konstnären Lars Johansson skulle överleva dem alla, det var konstnärskollegerna i Göteborg överens om. De tittade när han susade förbi på sin cykel, solbränd och frisk, på väg hem till sin familj utan att stanna till vid Kometens uteservering där kollegerna satt och ansträngde sina redan hårt prövade levrar ännu mer.

Monica Englund trodde också att Lars – den glade, starke fiskarsonen från Dyrön – skulle överleva henne, han fick ju aldrig ens influensa medan hon låg golvad av minsta bacill.

Men cancern hade inte hört talas om vem som skulle överleva längst. Därför sitter jag nu på Lars lediga svarta pinnstol mitt emot Monica som sitter på sin röda. Stolarna målade de själva, de finns kvar ända sedan Lars och Monica gifte sig 1956.

Hon bjuder på smörgåsar och starkt gott kaffe ur en liten besynnerlig guldkanna. Köket är högt i tak och fullt av småsaker att vila ögonen på: semesterbilder på väggarna, planscher från utställningar, blyertsstreck på väggen som markerar hur barnbarnen växer.

Spåren av Lars är många. I hallen står hans skor kvar, Monica vill inte slänga dem. Hans cykel står lutad mot bokhyllan i vardagsrummet, och ja, det stod Johanssson/Englund på dörren när jag ringde på.

Lägenheten ligger i centrala Göteborg, och i den har Monica och Lars bott sedan 1962 med sina två söner. De flyttade in som makarna Johansson, men under kvinnofrigörelsen på 1970-talet tog Monica tillbaka sitt flicknamn.

- Jag kände mig aldrig hemma som fru Johansson, när någon ringde och frågade efter fru Johansson undrade jag vem hon kunde vara. Det kändes bra att bli Monica Englund igen.

Ända sedan Lars från Dyrön och Monica från Sundsvall möttes på Berghs tecknarutbildning i Stockholm var de ett par.

De var mycket unga och Lars sa att om Monica blev med barn skulle han gå och gräva ner sig. Det gjorde han nu inte: istället gifte de sig hastigt. De var ett vackert par, det ser man på bröllopsbilden som ingår som en beståndsdel i ett de fotografier Monica ställer ut. Bröllopsbilden är stämplad tvärs över med ”RÅKOPIA”, de var så fattiga att de inte hade råd att beställa några riktiga kopior från fotografen.

Sedan följdes de alltid åt, i yrkeslivet och privat. Först var de framförallt tecknare, sedan fotografer.

- Lars och jag bestämde tillsammans att vi skulle vara fotografer, efter en semester på Irland 1968. I början hade vi bara en kamera, och så likt bildspråk att det inte gick att se vems bilder som var vems. Ibland var vi båda övertygade om att vi själva hade tagit en viss bild.

I början var det hans yrkesliv som gick främst, medan Monica var hemma med barnen som de flesta kvinnor på den tiden. På 1970-talet svängde det, när Monica blev en del av kvinnorörelsen. Hon ville ha utrymme för sitt eget skapande, och tog det.

- Många äktenskap runt oss sprack i den vevan. Och visst fanns det slitningar mellan oss också, allt var inte rosenrött. Lars tyckte nog att jag överdrev lite ibland under kvinnokampstiden när jag ville att han och pojkarna skulle förstå vad det handlade om. Men han var en så trygg person, lugn och jämn i humöret. Han var också uppvuxen med starka och självständiga kvinnor på Dyrön. Även om könsrollerna var fasta fick kvinnorna klara sig själva och ta allt ansvar när männen var ute och fiskade.

Lars och Monica brukade sitta på varsin sida av köksbordet – han på den svarta stolen, hon på den röda – med en rejäl hög kontaktkopior framför sig och gå igenom dem. Var för sig, men tillsammans.

- Lasse visste allt. Jag litade på honom. När en väninna och jag var oroliga för att det skulle bli krig under Kubakrisen frågade jag Lasse. När han sa att det inte skulle bli något krig kunde jag koppla av helt. Jag ringde jag upp min väninna och sa: ”Du, det blir inget krig. Det säger Lasse.”

Den 17 juli 1998 kissade Lars blod. På sjukhuset sa de att han hade en stor tumör i urinblåsan. Han opererades, men samma helg som Fotomässan i Göteborg 1999 kom beskedet att Lars Johansson hade max ett år kvar att leva..

- Vi drack grappa hemma, och sedan gick vi ner till mässan. Jag gick där och grät och grät. Samtidigt trodde jag inte på beskedet. Ni känner inte Lasse, han är en kämpe, sa jag till doktorerna som hade hand om honom.

Sjukdomstiden var svår även de stunder det inte gjorde ont. Läkarna hade gjort en ny urinblåsa, problemet med den var bara att den inte signalerade när det var dags att gå på toaletten.

- Lars var livrädd för att läcka, han steg upp en gång i timman hela nattenför att kissa.

Hösten 2000 fick han blodförgiftning och höll på att dö.

- Jag satt i sängen med fötterna mot hans bröstkorg, så att han skulle känna att jag var där.

Det tog längre tid än vad doktorerna sagt: den 19 mars 2001 dog Lars Johansson.

Monica satt hos Lars när han dog, tillsammans med deras söner Peter och Johan. Tjugo minuter efter att hans hjärta slutat slå tog hon den sista bilden av sin man.

- Du skulle gjort samma sak med mig, sa jag till Lasse.

Medan Lars var sjuk tog hon nästan inga andra bilder, utom en och annan på barnbarnen. Fotografierna av Lars verkar nästan ha valt Monica istället för tvärtom, de krävde att låta sig göras.

- Visst är bilderna terapeutiska, men det infinner sig ingen omedelbar befrielse. Samtidigt var de det enda jag kunde göra, jag hade ingen inspiration att göra något annat.

När bilderna vandrat vidare till Galleri Fågelberg i Mölndal, åker Monica Englund och jag dit och ser dem tillsammans. Vi blir tysta igen. Fastän hon sett dem så många gånger påverkar de även henne, när de hänger samlade på väggarna i ett rum.

- Det är jobbigt.

Jag undrar om hon fått några negativa reaktioner på bilderna, folk som tycker att de är för närgångna?

- Enmålare sa att ”så skulle jag aldrig vilja att någon gjorde med mig”. Några har slunkit iväg snabbt från utställningen, kanske har de varit illa berörda. Men mest har jag fått positiva reaktioner.

Från början var det inte tänkt att bilderna skulle resultera i en utställning, men när de väl gjorde det stämmer den väl överens med Monica Englunds tidigare konst. Hennes utställningar har ofta varit mycket personliga. Hon har tidigare skildrat relationen till sin far, och använt sina egna sparade saker i utställningen ”Filmstjärnor och förälskelser – mitt 50-tal” på Stadsmuseet i Göteborg. Hennes böcker om förlossningar handlade till synes inte lika mycket om henne själv, men de hade sin upprinnelse i hennes egen traumatiska första förlossning. Mest känd är kanske Monica Englund för sina sensuella bilder av växter. De är ett surrogat för det fotografiska önskeprojektet som faller på sin egen orimlighet: att skildra ett människoliv från födelsen till döden.

Det har gått tre år nu sedan den vårdagen 2001. Under senvåren ska Monica Englund för första gången göra en ny utställning sedan hon blev ensam, med bilder som inte handlar om Lasse. Hon ska ställa ut på Göteborgs Konstförening tillsammans med konstnären Pål Svensson, med början den 8 maj.

Hur tänker du om framtiden?

- Jag tänker väldigt lite på den faktiskt. Utom när det gäller ekonomin.

Färdiglayoutad i datorn ligger den bok Lars Johansson arbetade med när han orkade. Den innehåller bilder han själv tyckte om, och har titeln Naos som är det inre rummet i ett grekiskt tempel.

- Jag skulle gärna vilja ge ut den, men det är det där med pengar.

Lena Kvist