--

Bruno Ehrs var arbetslös. I två år hade han fotograferat fasader, kolonner och takrosetter för Stockholms Stadsmuseum, och i tre månader hade han haft okvalificerade fotojobb på tidningen Stockholms City, innan tidningen gick i konkurs nästan lika snabbt som den startat.

Nu låg Bruno i sin säng på Drottninggatan och läste DN. Det hade han gjort i går också, och i förrgår, eftersom han inte hade någon aning om vad han annars skulle göra.

- Då ringde telefonen. Det var en journalist som hette Gisela Fredén på Veckorevyn. Hon frågade om jag ville åka till Paris med henne dagen efter, för hennes ordinarie fotograf hade blivit sjuk i influensa. ”Jag sitter här med ett exemplar av tidningen Stockholm City framför mig”, sa hon ”och du har med ett fantastiskt reportage om discodans”.

Vad Gisela Fredén inte visste var att hon hade tagit fel på fotograf.

- Jag hade bara tagit bilden av skylten utanför discot. Det var sånt jag gjorde på Stockholm City. Jag var så inihelvete dålig, jag fick bara ta bilder av en brevlåda, ett par skor och såna saker. Bilderna från discot hade Hans Gedda tagit. Men jag låtsade som ingenting, för jag tänkte ”det här är min lycka”.

Morgonen efter flög Veckorevyns nya reportageteam till Paris. Bruno Ehrs hade massor av kontakter i Paris, och ledsagade den förtjusta journalisten till knäck efter knäck. Även bilderna blev till belåtenhet, och han fick fortsätta på Veckorevyn.

Bruno Ehrs har en lätt solbränna, antagligen förvärvad i Goa i Indien, där han varit för att fotografera imagebilder till en indisk kokbok. Vi är på väg för att äta lunch på den nyöppnade asiatiska kvarterskrogen Blackeberg Wok&Bar, som Bruno Ehrs har fått en lapp hem i brevlådan om och vill testa. Vi åker i hans himmelsblå Mercedeskombi genom södra Ängby i Bromma, på krokiga villagator med rader av vita funkishus. De ser enkla ut, men varje hus kostar lika mycket som en mindre skånsk herrgård.

- Där går min son Olof i skolan, säger Bruno och pekar på en låg tegelbyggnad. Skolan ligger mitt emellan Bromma med övre medelklass, och Blackeberg där lite mer vanligt folk bor. Det är bra tycker jag, ungarna ska inte bara träffa folk som har det exakt som de själva.

Vi kommer över till Blackeberg med dess trevåningshus i tegel och han pekar igen:

- Sådär såg det ut där jag växte upp. Vanligt.

Familjen Ehrs hade en HSB-lägenhet i Stockholmsförorten Årsta. Brunos pappa var ingenjör, hans mamma sålde gosskjortor på Åhléns.

- Allt var väldigt gulligt. Jag har snälla föräldrar, det känns inte som om de ställde några särskilda krav på mig. När min sju år äldre bror blev läkare kunde nog mamma och pappa pusta ut, så jag fick göra vad jag ville, säger Bruno och skrattar.

Han har tidiga minnen av fotografi: en pojke på golvet i biblioteket vid Årsta torg, som fascinerat bläddrar i fotoböcker som Christer Strömholms Poste Restante och Sune Jonssons Byn med det blå huset.

- Bilderna fascinerade mig, men jag intresserade mig – på barns vis – inte för vem som fotograferat. I tonåren inredde jag sedan ett mörkrum i köket, och började kopiera egna bilder.

Bruno Ehrs är typen som kastar alla instruktionsböcker, och broschyrer, och i början av mörkrumskarriären förbryllade det honom mycket att det bara blev bilder ibland när han kopierade.

- Sedan kom jag på att man bara kunde kopiera på ena sidan av det ljuskänsliga papperet.

Den första utställningen på gymnasieskolan fick en del uppmärksamhet och resulterade bland annat i en bild i FOTO 1970. Utställningen handlade om Ströms Vattudal, den lilla jämtländska by där Brunos mormor och morfar bodde. Byn var ett ställe med ”vita kossor, slitna tröjor och gärdsgårdsstaket” där han tillbringat många sommarlov som pojke.

- Jag skrev små berättelser om personerna på bilderna. De var rena falsarierna, men jag presenterade dem som sanna. Och ju mer spännande historia, desto närmare släkt med personerna påstod jag att jag var.

Att Bruno Ehrs överhuvudtaget köpte sin första kamera tackar han en blond finsk flicka vid namn Sinikka för. Bruno jobbade extra på Martin Olssons kafferosteri, och funderade på om han skulle köpa en kamera eller en kassettbandspelare för lönen.

- Sinikka var väldigt söt, och i personalmatsalen frågade jag vilket hon tyckte jag skulle köpa. ”En kamera” sa hon . Och det var ju tur, hade jag köpt en kassettbandspelare kanske jag hade blivt ljudtekniker istället. Jag träffade Sinikka långt senare när jag hade blivit fotograf, men hon kom inte ihåg mig.

Gymnasisten Bruno visste bestämt vad han skulle bli: inte fotograf, utan journalist. Han pluggade flitigt för att komma in på Journalisthögskolan, och lyckades få tillräckligt höga betyg.

- Så, precis när jag skulle söka, gjordes intagningen om. Istället för att söka på betyg fick man göra anlagstester. Jag åkte ut genast, jag var urusel på att bilda ett visst antal ord av några bokstäver. Det här gjorde mig otroligt nedstämd, jag kände mig verkligen predestinerad att bli journalist. Då sa pappa: ”Kan du inte börja på Fotoskolan så länge, och söka Journalisthögskolan igen nästa år. Det kan ju vara bra för en journalist att kunna fotografera också.”

På statliga Fotoskolan fick man komma in på betyg. Så det flitiga pluggandet lönade sig trots allt.

- Genast när jag klev in genom dörren kände jag att jag inte ville därifrån. Det var som kärlek vid första ögonkastet, en besatthet. Och den magi jag kände då att fotografin hade för mig håller i sig fortfarande.

Utrymmet för lek, misstag och spontanitet var stort på skolan. Bruno var otroligt intresserad men en ganska jobbig fotostuderande, tror han.

- Jag var otålig och raljant, ville göra allt på mitt eget sätt. När jag tänker efter var jag nog en hemsk elev. Jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar på vad andra säger, men jag gör som jag själv vill. I det militära gick det illa, jag fick disciplinstraff för att jag var uppstudsig.

Under andra året på Fotoskolan gjorde slumpen att Bruno Ehrs träffade Stockholms stadsmuseums chefsfotograf Lennart af Petersens. Han hade varit i Stockholms yttre skärgård för en skoluppgift, och just hämtat bilderna från ett diafärglabb på Kungsholmen.

- Jag steg på tunnelbanan vid Fridhemsplan och började granska bilderna mot takbelysningen. En välklädd man med varma snälla ögon satt bredvid mig, och tittade han med. ”Utö?” frågade han. ”Nej, Sandhamn”, sa jag. Det var allt vi sa, sedan satt vi tysta ända till Gamla Stan. När vi skulle skiljas åt presenterade han sig som Lennart af Petersens och erbjöd mig sommarjobb på Stockholms Stadsmuseum. Först var jag reprofotograf, sedan arbetade jag med att dokumentera Stockholms arkitektur. Det var en fantastisk skola. Men efter några år blev det tråkigt att fotografera hus, så jag sa upp mig och började på Stockholms City. Mamma var jätteledsen förstås: tänk att jag kunde säga upp mig från ett fast jobb på kulturförvaltningen.

Efter att vi är färdiga med jätteräkorna på Blackebergs Wok&Bar bjuder Bruno Ehrs på té i vardagsrummet hemma i Ängby. Regnet slår mot fönstren. Han väljer en cd där en oändligt sorgsen tenorsax – jag tror den tillhör John Coltrane – ljuder lågt i bakgrunden.

Vi tittar i klippböcker och bildpärmar från 1970-talet och framåt. På en av ungdomsbilderna ser Bruno ut som en brunhårig variant av popkonstnären Andy Warhol

- Det är nog ingen slump, precis. Titta, jag har till och med den vita halsduken. Jag beundrade Warhol och var mycket intresserad av hans popkonst. Tre gånger åkte jag till Warhols The Factory i New York och fotograferade, och på Veckorevyn gjorde jag kolorerade omslag i Warhols anda. Det var roliga år på Veckorevyn, trots att jag egentligen var ointresserad av populärkultur och total analfabet vad det gällde kändisar. När Ulf Lundell hade releaseparty på EMI blev jag ditskickad för att plåta vimmelbilder, och kom hem med bilder av cateringpersonalen.

Alla människor som blivit framgångsrika inom sitt yrkesområde, och ser tillbaka på sina liv, brukar ha ett visst antal människor de är tacksamma mot. I Bruno Ehrs fall är det kanske Christer Strömholm och Sune Jonsson för den första inspirationen, och Lennart af Petersens för den grundliga utbildningen i arkitekturfotografi. Men det vete katten om han inte låter allra mest tacksam mot den legendariska tidningsmakaren Gunny Widell. Hon sattes in som chefredaktör på Veckorevyn för att vända svikande upplagesiffror, något hon brukade vara bra på.

- Hon kallade in mig till sitt rum strax efter att hon kommit till Veckorevyn och bad mig sitta ner. ”Nu har jag gått igenom varenda tidning från två år tillbaka, och varenda gång jag ser en korkad bild är det du som har tagit den. Som du förstår kan jag inte ha dig kvar”, sa hon. Då blev jag nedslagen och tyckte det var knäckande att få sparken. Men så här i efterhand säger jag: ”tack Gunny Widell, du räddade mitt liv”. Om det inte varit för Gunny Widell kanske jag fortfarande hade varit kvar på Veckorevyn, och hur kul hade det varit?

Ur arbetslösheten efter Veckorevyn föddes det som skulle bli Bruno Ehrs egen fotografiska stil. Han började fotografera ungdomar på ett ställe vid namn Bistro Bohème i Stockholm, och träffade i samma veva musikern Tom Wolgers, som spelade i bandet Lustans Lakejer. Tillsammans gjorde de en multimediautställning innan ordet ens var uppfunnet. De döpte sitt gemensamma verk till Stockholmsutställningen, och bilderna därifrån blev Bruno Ehrs stora genombrott. Utställningen visades på Fotograficentrum i Stockholm och gick vidare utomlands; i klippboken finns artiklar om Stockholmsutställningen på ett tiotal språk.

Bilderna föreställer unga människor med staden som fond: människor i en miljö av arkitektur. Mest känd blev bilden på affischen, en svalt vacker blond ung man – Heinz Liljedahl, då basist i Lustans Lakejer - mot en bakgrund av upptravade stolar.

Hur Bruno Ehrs försörjde sig på den tiden har han ingen aning om, säger han.

-Jag kommer ihåg att jag åkte ut och lånade 100 kronor till film av mamma när jag skulle fotografera Deborah Harry, (sångerska i popgruppen Blondie) som var i Stockholm. Jag hade en orenoverad lägenhet och labb på Drottninggatan, den sortens billiga lägenhet som inte finns längre idag. När mamma kom hem till mig sa hon att det enda som var välstädat var kylskåpet, för det var alldeles tomt. Jag levde verkligen sunkigt, jag fick stålsätta mig för att hänga upp ett par byxor på en krok. Samtidigt hade jag minutiös ordning i labbet, jag är lite dubbel till min natur på det sättet. I labbet ska det se ut som i ett laboratorium, jag vill kunna kliva in där och lämna yttervärlden bakom mig. Men det ska samtidigt vara inbjudande, jag vill ha ett kylskåp där jag kan ha min läsk, och en bra stereoanläggning att spela musik på. Jag har en Amelintavla i labbet, fastän det nästan bara är jag själv som ser den där. Innan stod den där Millesstatyetten där också, säger han och nickar mot en kvinnofigur på spiselkransen i vardagsrummet.

Under åren på 80-talet efter och i samband med Stockholmsutställningen förändrades mycket i Bruno Ehrs liv. Han gjorde Stockholmssviten, med bilder av det okända Stockholm, och ställde ut på Moderna Museet. Och han träffade bildläraren Yvonne, gifte sig med henne och fick två pojkar: Erik, som hunnit bli 17 år, och Olof som är 13.

- Jag var 30 år när jag träffade Yvonne. Innan dess var jag jättesunkig, och jag trodde att det skulle fortsätta så, att jag skulle vara en straight snubbe som ändå aldrig stadgar sig och får barn. Men nu är man ju med i tävlingen om lyckliga familjen, vi har lantställe och allt, säger han och skrattar lite.

Med En gestaltad essä 1989 fortsatte han på temat hud och sten, men på ett annorlunda vis. Den består av bilder av statyer, fotograferade så att de ser ut som just vad de inte är: mänskliga. En pojknacke av sten verkar len, inte hård och kall, när Bruno Ehrs fotograferat den. Att låta stenen framstå som mjuk och mänsklig ger bilden något rörande och svårgripbart.

Bruno Ehrs började också fotografera reklam, något han inte hade tänkt tidigare att han skulle.

- Om 80-talet formade mig som fotograf, var 90-talet årtiondet då reklamen kom in i bilden. Plötsligt började annonsbyråerna ringa, och de gav bra betalt. Det var ju tur för mig, för jag hade aldrig kommit på att kontakta dem. Sedan dess har jag fotograferat mycket reklam, jag jobbar gärna med stora svenska företag som Sas, WM-data, Länsförsäkringar.

Han kommer på att han inte öppnat den nyanlända posten från Sas, och river upp den stora rullen med affischer baserade på Bruno Ehrs bilder. De visar Paris, New York, Amsterdam, Helsingfors och en lång rad andra destinationer.

- Arbetet med Sas har fört mig runt hela jorden. Jag reser tillsammans med min assistent Peter Ruterhagen, och vi arbetar väldigt effektivt eftersom vi ofta bara har en dag på varje resmål. Jag har ofta stor frihet även med mina reklambilder. Men självklart fotograferar jag inte rännstenar eller luffare om Sas skickar mig till Paris eller New York, jag måste ge uppdragsgivaren valuta för pengarna. Helst vill jag komma tillbaka med något annat än vad kunden bett om, men något som jag tror att de behöver. Jag hamnar ofta mellan reklam och konstfoto med mina bilder, och tycker att jag har förbättrat min egen fotografi genom reklamen.

Samtidigt är det inte alltid kunden blir nöjd. En av Bruno Ehrs mest uppmärksammade egna utställningar, Have a nice day, kommer ur ett reklamprojekt där kunden – telekommunikationsjätten Ericsson – inte blev nöjd med de färdiga bilderna. Bruno Ehrs fotograferade affärsmän i mer eller mindre absurda situationer, som en sorts stillbilder ur en stumfilm om yuppievärlden. Bildernas landskap är ödsliga och vackert dystra; sin guldton har de fått av att Ehrs har kopierat svartvitt i en färgprocess. Affärsmännen och affärskvinnorna är skämtsamt skildrade, inte utan ömhet. Men den konspiratoriskt lagde betraktaren kan tolka in en stillsam kritik mot affärsvärlden och kapitalismen i bilderna. En jättepalm som vattnas av en kostymklädd man med en liten vattenkanna kan bli en övervärderad aktie. Tja, eller också kan man tänka på något helt annat. Bruno Ehrs har själv inga färdiga tolkningar. Men det är kanske inte helt oförklarligt att Ericsson backade.

- Det var synd att dom inte tog det, men sånt händer då och då. Ericsson surade inte för det, utan betalade för jobbet.

Den senaste utställningen heter Omfamningen, och kom till förra året när Stockholm firade 750 år och Bruno Ehrs fick i uppdrag att göra en utställning till jubileet. Den har samma tema som genombrottet Stockholmssviten: människor och arkitektur. Men i Omfamningen har Ehrs flyttat fokus till kända människor. Kungen, statsminister Göran Persson, biskop Caroline Krook, höjdhopparen Kajsa Bergqvist och många fler: det de avbildade har gemensamt är att de är stockholmare och – av Bruno Ehrs – anses som de främsta inom sitt område.

- Jag tänkte mig en tårta, där varje känd person representerar ett område: politik, näringsliv, idrott, teater. Eftersom jag tycker så mycket om Stockholm ville jag göra en positiv bild. Jag tänkte på när Olof var liten och kunde somna var som helst, under bordet, eller på bordet om det var så. Han kunde det för att han kände sig trygg, och jag funderade på om jag kunde låna hans uttryck, låta kända människor sätta sig ner och blunda på bilderna. Att blunda är en vacker och utlämnande gest i sig.

Alla de tillfrågade tackade ja, och den färdiga serien består av ett 30-tal porträtt. Bilderna är arrangerade i minsta detalj, tagna på en halvtimma och 16 exponeringar per modell. Mest uppmärksammad blev bilden av kungen, som sitter i en stentrappa och lutar sig avslappnat tillbaka.

- Jag var verkligen nervös, jag visste att när jag fotograferade kungen och statsministern kunde jag inte ringa upp dagen efter och säga ”förlåt men jag sumpade ljuset, kan vi ta om det?”. Kungen bad själv om att få bli fotograferad på Skeppsholmen, och han verkade tycka att det var kul. Jag regisserade kungen som jag regisserade de andra avbildade. Eller kanske lite försiktigare, jag sa ”ers majestät” och sådär. Att svanen kom simmande in i bilden var rena turen. De flesta bilderna är tagna i solsken, jag ville ha det för att motverka känslan av nordiskt vemod lite. Den får inte bli för stark.

Bruno Ehrs fotograferar alltid i svartvitt när han gör egna projekt. Svartvitt är vackrare, tycker han.

- Det är overkligt, världen är ju inte svartvit.Om inte den svartvita fotografin kommit först hade vi aldrig uppfunnit den. Jag tycker om att den svartvita bilden lämnar mer utrymme åt fantasin. Den är subtil och elegant, vacker och poetisk.

På väggarna i vardagsrummet hänger bilder tagna av andra fotografer: Christer Strömholm, Hans Hammarskiöld, CG Rosenberg, Henry B Goodwin.

Goodwin [gu´dvin], Henry Buergel, 1878-1931, tysk-svensk fotograf. G. kom till Sverige 1904 för att tjänstgöra som språklektor vid Uppsala universitet. År 1915 öppnade han sin sedermera riksbekanta Stockholmsateljé Kamerabilden, där kända författare, konstnärer och skådespelare poserade. Med sin akademiska utbildning tillförde G. tidens debatt ett nytt bildbetraktande; åsikten att fotografier, av G. kallade kamerabilder, var likvärdiga annan bildkonst väckte stor uppmärksamhet.

Rosenberg, Carl Gustaf, 1883-1957,fotograf. Efter utbildning i New York 1904-05 var R. engagerad vid bl.a. Vecko-Journalen innan han 1922 inledde en bana som fotograf för Svenska Turistföreningens årsböcker. Han fotograferade såväl de svenska landskapen och städerna som industrimiljöer. R. strävade efter att återge varje ton i det nordiska ljuset, och bilderna är odramatiska men storartade i sin enkelhet. Ett urval av hans bilder publicerades 1935 i Svenskar i dagens gärning