Den andra kvinnan

Författare: Jane Green

Förlag: B. Wahlströms

Översättning: Britt-Marie Thieme

Vince&Joy

Författare: Lisa Jewell

Förlag: Albert Bonniers förlag

Översättning: Marianne Mattsson

Författare: Jane Moore

Förlag: Norstedts

Översättning: Ingela Jernberg

Djävulen bär Prada

Författare: Lauren Weisberger

Förlag: Norstedts

Översättning: Katarina Jansson

Hjältinnorna har enformiga jobb, bossiga chefer och patetiska nöjesliv. De söker efter den stora kärleken och de går omkring med någon sorts sorgsen tomhet inombords.

Se, är vi inte precis som du? frågar böckerna sina läsare. Chicklit, bestsellers för tjejer, bygger mycket på identifikation. Inget fel i det.

Men det innebär att det är väldigt, väldigt viktigt att huvudpersonen är en schyst tjej och ingen bröllopsfixerad bimbo som väntar på prinsen.

Själv brukar jag använda pubtestet, som Lisa Jewell skrev om i en av sina tidigare bestsellers. Det är inget märkvärdigt, man tänker sig bara att man sitter på en pub - gärna engelsk, inrökt och murrig - med tjejen/huvudpersonen i fråga. Om man får lust att sitta kvar och ta några pints till är hon okej.

Jane Moores huvudperson Jess klarar testet fint, liksom Lisa Jewells Vince och Joy. Lauren Weisbergers Andrea är väl okej, medan Jane Greens Ellie borde få varje normalt funtad människa att mumla något om "glömde att jag hade tvättid" och lämna första glaset halvdrucket på bardisken.

De fyra titlarna handlar ytterst om samma sak: huvudpersonen måste ta sig i kragen, våga satsa på det hon egentligen vill och säga vad hon tycker.

På så sätt liknar romanerna veckotidningar, vid sidan av sminktipsen finns ganska ofta artiklar om hur kvinnor ska förändra sina liv.

Tack och lov handlar ingen om hur hjältinnan bantar - det gjorde faktiskt tjejbestsellers rätt ofta i slutet av 90-talet.

Den eviga singeln Jess får en nätkontaktannons i 34-årspresent av sin elaka kompis. Hon träffar "lång, mörk och ensam", "elektroingenjör med examen från Cambridge" och "kramgo 38-årig Ferrariförare m. härlig humor", med lika katastrofala resultat.

Medan Jess letar efter kärleken slavar hon på sitt meningslösa jobb som producent för förnedrande skräpteve och umgås med sin elaka kompis som njuter av hennes katastrofala dejter.

När en släkting blir allvarligt sjuk blir Jess ännu mer övertygad om att hon måste förändra sitt liv med a)mer meningsfullt jobb b)enbart snälla vänner och c)en vettig snubbe.

Det blir lite småfånigt ibland, men mest bara roligt och rörande. Ett extra plus för översättningen: boken flyter fint på svenska tack vare Ingela Jernberg.

Lisa Jewell har ofta både män och kvinnor i huvudrollerna, och i Vince och Joy hanterar hon sina karaktärer mycket skickligt.

Vince är en frånskild 35-åring som sitter i köket på en fest och ser tillbaka på sitt liv. Mest av allt tänker han på Joy, en underbar tjej som han träffade på en husvagnssemester som 19-åring och förlorade sin oskuld till. Allt var perfekt. Men på natten försvann Joy och lämnade bara efter sig ett brev där det mesta av texten hade regnat bort.

Vince och Joy lever sina liv, träffar andra, gifter sig och skiljer sig. Många år senare stöter de ihop igen.

Lisa Jewell har en förkärlek för skruvade beskrivningar: en bifigurs enorma bröst under T-shirten liknar hon vid två fritt härjande flodhästungar. Hon är en ganska rolig författare, men mest av allt ogenerat romantisk.

I Vince och Joy spelar ödet en viktig roll. Ödestro är egentligen alldeles för mycket Mitt Livs Novell för min smak. Men den här romantiska komedin går faktiskt inte att motstå ändå.

Djävulen bär Prada handlar om Andrea, som får jobb som assistent till chefredaktören på modetidningen Runway i New York.

Modevärlden är ytlig och själsdödande. Runway-chefen är en tyrann, som njuter av att hitta på förnedrande och meningslösa uppdrag åt sina anställda.

Medan Andrea förvandlas till en dörrmatta försummar hon sin pojkvän, sina vänner och sin familj för ett jobb som hon egentligen inte bryr sig så mycket om. Det viktiga blir att vara till lags.

Djävulen bär Prada är inte särskilt välskriven och blir ganska tradig emellanåt.

Men den har en oslagbar poäng: den unga författaren Lauren Weisberger har varit assistent åt amerikanska Vogues chef Anna Wintour, och underförstått är det henne och Vogues redaktion hon porträtterar. Skvallerfaktorn blir alltså hög för den som är nyfiken på modevärlden.

Om chefen är problemet i Djävulen bär Prada, är svärmodern det i Jane Greens Den andra kvinnan.

Marknadschefen Ellie i London har varit ensam länge när hon träffar Dan, en lång man som hon känner sig "underbart liten och beskyddad bredvid". Han ger henne en förlovningsring med diamant. Ellie blir glad och slår armarna om honom och piper: (japp, det stod faktiskt att hon pep) "Åh himmel! Vi ska gifta oss!".

Men svärmodern lägger sig i och dominerar både Dans och Ellies liv. Ellie som velat ha ett enkelt bröllop står plötsligt där med en kilometerlång gästlista och vita rosetter på stolsryggarna.

Förutom att Den andra kvinnan är rörig och illa skriven är den motbjudande för alla tänkande människor, särskilt för kvinnor födda senare än på 1800-talet. Ellie må vara marknadschef, men hon är ett våp. Usch.

Lena Kvist