Text och porträttfoto: Lena Kvist

Söder i Stockholm, juni, på café. Cathrine Sundqvist väljer först pastasallad med pesto, kapris och kalamataoliver åt sig själv. Sedan engagerar hon sig i vad jag ska äta:

- Ta chilimarinerade kräftstjärtar, avgör hon. Om du inte blir mätt kan du ju ta en bulle efteråt.

Hon gör det inte på något diktatoriskt vis, utan med en vänligt beslutsam självklarhet som verkar typisk för Cathrine Sundqvist.

Hon sätter upp mål. Sedan genomför hon dem. Nu är hon 33 år gammal och inne på sitt tredje stora mål i livet.

De flesta i foto-Sverige har aldrig hört talas om Cathrine Sundqvist. De senaste åren har hon bott i London, innan dess i Tyskland. I Tyskland var hon prisbelönt och framgångsrik art director på reklambyrå. Nu är hon luspank och hemlös, men lycklig över att hon lever det liv hon vill leva.

På Hasselblad Center hänger hennes konst, de bilder som var så viktiga att Cathrine Sundqvist lämnade det välbetalda reklamjobbet bakom sig.

Konstkarriären måste ta fart nu, hon vill hitta en gallerist och sälja bilder. Hon har tagit en kredit för att kunna göra bilderna.

- Nu är det allt eller inget. Nåja, det fixar sig nog, morsan har alltid en tallrik varm soppa att bjuda på, säger hon med ett skratt.

I sommar och höst ställer Cathrine Sundqvist ut i Schweiz, på en stor jubileumsutställning på Musée de l’Elysée i Lausanne. Kuratorerna bad de konstskolor de anser vara de bästa i världen välja ut sina mest lovande fotoelever för en utställning. Från Schweiz ska bilderna vandra vidare till New York. Cathrine Sundqvist finns med som enda deltagare från Sverige. Hon representerar London College of Communication, där hon studerat fotografi mellan 2001 och 2004.

- Första året var hemskt, jag grinade nästan hela tiden. De garvade åt mig och mina hästar. Hästar har så låg status. Det är en tjejgrej, och allt tjejer gör är ju fjantigt. Fotboll är inte fjantigt.

Nu har Cathrine Sundqvist gått från nolla till "star", som hon säger. Alla vill beundra hennes hästar och hästtjejer.

På utställningen Ny svensk fotografi där kuratorn Hasse Persson har valt ut de unga fotografer han tycker är bäst just nu hänger Cathrine Sundqvists jättelika vita sto Miss Wibora på bästa platsen vid ingången. Miss Wibora är iklädd en bisarr knallgul mask och ser både liten och stor ut där hon står framför ett vitt skynke.

Serien med Miss Wibora kan nog handla om flera saker: makt, kontroll, tillit, eller förhållandet mellan kvinna och häst. Men för Cathrine Sundqvist handlar serien mest om en kvinnomaskerad, om alla de kostymer och prydnader samhället vill att en kvinna ska bära. Miss Wibora mannekängar operationsmasker, öronskydd för travhästar och flugnät med samma stoiska lugn.

Alla Cathrine Sundqvists projekt hittills handlar om hästar och hästtjejer . Med A Warriors Confession visar hon hästflickor som unga krigare, stolta och starka. Krigarna håller sina ridspön som soldater håller gevär.

- De vita Lucianattlinnena står det för det ljuva väna som den vackraste flickan i klassen får klä på sig med den enda uppgiften att hålla käften och se vacker ut.

De svarta stövlarna, hjälmen och spöt bildar en motpol. Ansiktsuttrycken är tjejernas egna, efter att Cathrine bett dem föreställa sig att deras häst står bakom, och tjejen ska skydda den.

Cathrine följer ett 30-tal tjejer från en ridskola i en Stockholmsförort, och tar en bild om året av varje flicka.

- När de är små är de så kaxiga. Fria och tuffa, de agerar utan att tänka. Men när de kommer i puberteten rasar de ihop totalt, och känner sig aslöjliga när de blir fotograferade. Jag vill fortsätta att följa tjejerna efter det raset, och se vad som kommer ut på andra sidan.

Hon försöker också skapa en rättighet att bli tagen på allvar för alla hästtjejer.

- Titta bara på Malin Baryard. Som hon har fått dansa för massmedierna för att få den uppmärksamhet och de sponsorer hon har fått. Vilken man har behövt rida i underkläder? Ingen man!

Serien Stablegirl består av utomhusbilder som liknar modellbilder tagna i studio. Tjejerna är svepta i hästskinn och står ute på fjället i 20 minusgrader. Bilderna är snövitt vackra, och fornnordiskt romantiska, som bilder som mellanstadietjejer klottrar i sina kollegieblock om de drömmer sig bort på lektionerna.

- De är byggda efter skisser jag gjorde som barn. Jag ritade alltid. Om jag gör en teckning säger folk "ja, det var en fin fantasiteckning". Men om jag visar samma bild som på ett fotografi har jag byggt en fiktiv värld som folk ändå tror på. Samtidigt har jag märkt att fotot minskat i trovärdighet och värde när det är taget i studio. När folk får höra att Stablegirl-bilderna är tagna utomhus får jag helt andra reaktioner.

Hästarna har funnits i Cathrines liv mycket längre än konsten. Hon växte upp i en förort utanför Stockholm. Hon vantrivdes i förorten men tecknade och målade och skapade sig en egen sagovärld. Senare fick hon ett andra hem på andra sidan vägen, där ridskolan låg.

Vänta nu. Det måste varit 1970-tal, eller senare. Hade inte Cathrines familj rinnande vatten på Kocksgatan?

Hon skrattar:

- Jo, jo, det hade vi väl. Men du fattar vad jag menar.

Cathrine Sundqvist berättar på det viset. Inte så att hon sitter och ljuger, men hon har ett sinne för detaljer och dramatik som märks lika mycket när man pratar med henne som i bilderna. Hon gestikulerar oavbrutet för att understryka det hon säger.

I projektet där hon gör hästflickorna till krigare är det sin egen gamla ridskola hon har återvänt till. Hon försöker försona sig med förorten.

- Jag kan knappt vara där idag, jag måste kämpa för att inte springa iväg när jag ska till stallet. Men jag tycker inte om att vara i stan heller. Jag vill vara i skogen, i naturen.

Cathrines första mål i livet var att försörja sig på att jobba med hästar. Hon flyttade till Skåne efter gymnasiet för att arbeta på hästgård. Sedan utbildade hon sig till ridlärare och fick jobb på stuteri och ridskola i Tyskland.

- Sedan en dag kände jag mig färdig där. Inte färdig med hästar, men med jobbet. Jag slutade och gick till arbetsförmedlingen och sa "hej, jag har alltid ridit och ritat mycket, finns det något jobb åt mig?". Och det fanns det. Arbetsförmedlaren hade en kompis som hade reklambyrå, och jag fick en praktikplats där

Där startade Cathrines andra skede i livet. Hon gillade reklamen, och bestämde sig för att börja syssla med den på allvar. Och om hon skulle syssla med reklam skulle hon bli bäst, vinna medaljer och priser. Hon gick en yrkesutbildning och luskade sedan fram vilken reklambyrå som ansågs vara bäst i Tyskland, och fick en lärlingsplats där.

Medaljerna och priserna kom också några år senare, när Cathrine Sundqvist arbetade med ett uppmärksammat reklamprojekt där Deutsche Telekom täckte Brandenburger Tor i Berlin med tyg. När medaljerna hade kommit var Cathrine fri att göra vad hon ville, hade hon lovat sig själv.

Som reklamare hade hon upptäckt fotografiets enorma möjligheter.

- Jag kände att jag saknade något i reklamen, som jag skulle kunna leva ut i konsten. Det fanns ingen plats för hästar i reklamen, även om jag alltid försökte få med hästar på ett hörn. När vi täckte Brandenburger Tor smög jag in ett litet föl som knappt syntes på en av bilderna.

Att leva fritt och vara konstnär blev hennes tredje mål. Cathrine gjorde likadant som hon gjort tidigare: tog reda på vilken skola som var bäst, och sökte. Det blev en treårig utbildning på London College of Communication. Reklamvärlden hade gjort henne välbärgad, och hon ägde ett fullblodssto och fyra föl i Tyskland. Dem sålde hon för att få råd med utbildningen.

- Att sälja hästarna var hemskt, men inte att avstå från pengarna. Jag levde väldigt asketiskt även när jag tjänade bra, jag behöver bara en säng och en tvättmaskin.

Hon lämnade in bilder hon tagit med en enkel Nikon småbildskamera. En av idéerna kunde hon inte fotografera, så hon försökte rita hur hon menade.

- Chefen för skolan hade aldrig skrattat så mycket som när han såg min ansökan, sa han. Det var så galet att han bara måste ta in mig.

Alla de andra eleverna var redan färdiga fotografer, tyckte Cathrine, och de hade en helt annan konstteoretisk grund än vad hon hade. På skolan väntade de på att Cathrine skulle sluta fotografera hästar och börja med något "riktigt".

- De garvade åt mig, förstår du? Jag satt med öppen mun på lektionerna och skakade på huvudet när de frågade om jag hade hört talas om olika konstnärer. Jag hade aldrig tänkt på sådana saker. Mocka skit och rykta häst, det var vad jag kunde.

Ingen kan hävda om Cathrine att hon tar efter någon annan konstnär, säger hon. Hon har sin egen sagovärld. Konsten kommer inifrån.

- Jag respekterar inte när man ser att en konstnär tagit en idé från någon annan. Då uppstår givetvis frågan om var gränsen går mellan original och plagiat. Men min gräns är väldigt hård och oflexibel. Antingen har man något att säga, eller också har man det inte.

Nu har hon själv en gedigen teoretisk grund som man får på konstskolor, och hamnar i intellektuella förklaringar ibland. Men Cathrine vill inte bli för krånglig. Bilden ska tala, inte orden. Och det är viktigt att hennes bilder inte får människor att känna sig dumma för att de inte förstår. Konsten måste vara kul, inte smörja den intellektuella kretsen. Bilderna ska vara enkla, rena och vackra som i sagovärlden.

- Även om allt inte är enkelt i sagovärlden är det det på ytan i alla fall.

Samtidigt är det ibland viktigt att kunna formulera teorier för att sätta ord på vissa saker. I queerteorin och den radikala nyfeminismen kände Cathrine igen känslor hon haft sedan hon var liten.

- Jag var bara sex år när jag lovade mig själv att jag inte skulle låta mig kuvas av någon man.

Just nu ägnar Cathrine sig åt att argumentera mot Freud, som formulerat teorier kring tjejer och hästar.

- Freud ser hästen som ett sexsubstitut för tjejer, och som en övning för kommande kvinnliga plikter. Det fick man höra som hästtjej, att man hade hästen istället för en pojkvän. Men kommunikationen mellan tjejer och hästar handlar inte om vad tjejen har mellan benen, det är en dialog på helt annat plan. Vad dialogen egentligen handlar om försöker jag rota i. Jag vill frigöra tjejen och hästen från Freud, och för att göra det måste man känna sin fiende och kunna argumentera emot. Det är inget la-la-la jag håller på med. Det är djupt

Cathrine Sundqvist intresserar sig för maktrelationen mellan tjejen och hästen. Tjejen kontrollerar och domptera hästen. Samtidigt lägger hon vartenda öre och varenda minut i stallet, och låter ibland hästen bli viktigare än familjen och vännerna.

Nu försöker Cathrine själv hitta ett nytt sätt att umgås med hästar, ett där hon inte har dressyrryttarens makt och kontroll. Kanske har hon hittat det i westernridningen, som har en mer avslappnad attityd där ryttaren ska be - snarare än beordra - hästen att utföra saker.

Varje bild Cathrine Sundqvist tar har tagit månader av tid och energi att bygga upp. I höstas när hon ställde ut i London sålde hon två bilder till The Wilson Centre for Photography, och fick pengar hon levt på ända tills nu.

- Men nu är de slut. I sommar ska jag jobba på fabrik.

Hon muttrar en del över den svenska stipendiepolitiken och bristen på stöd för svenska fotokonstnärer. Hennes vänner i Schweiz har 4 000 olika stipendier att söka, och vad har Sverige?

Som tur är har Cathrine alla dessa människor som hjälper henne. Företaget Profoto är en livsviktig supporter, som ställer blixtar och ljus till förfogande.

Den närmaste tiden tänker hon dela sin tid mellan London, där hon ska avlägga sin tvååriga magister i fine art photography vid Royal College of Art, och Norrbotten.

- Alla mina bilder kommer till i Sverige.

Det ska vara lite match att fotografera. Och i minus 20 grader på fjället är det onekligen det.

Hon använder alltid en Mamiya 6x7, men strävar emot att lära sig använda storformat.

- Det blir så mycket bättre kvalitet, en obeskrivlig skillnad.

Som konstnär har Cathrine Sundqvist en passersedel som ger henne större frihet än andra människor. Hon kan röra sig på territorier där hon annars inte skulle ha tillträde. Den möjligheten betyder också ett stort ansvar.

- Som konstnär måste man dela med sig i någon form. Gå ut aktivt, inte bara hänga sina verk på gallerier. I England går konstnärer ut i skolor och delar med sig av sitt konstnärskap till barn, som välgörenhet. Det skulle jag vilja göra.

Cathrine Sundqvist vill leva så som det känns bra och rätt för henne.

- Jag tar ansvar för det liv jag lever och tänker hela tiden "varför?". Ju mer jag äger, desto tyngre blir jag. Jag vill gå dit kameran leder mig.

Och hon är övertygad om att allt kommer att gå bra.

- Sagorna slutar väl alltid lyckligt, eller?