Carrie Levy fotograferar familjehemligheter

--

Carrie Levys pappa åkte i fängelse på hennes 15-årsdag.

Ingen berättade varför. Carrie tog sin kamera och dokumenterade familjens 51 månader av väntan.

Amerikanska Carrie Levy trodde att hon skulle få en bil av sin pappa i 15-årspresent.

Men pappan kom aldrig hem till födelsedagskalaset.

Glenn Levy hade förts till Allenwood Prison Camp. När han blev fri efter 51 månader var både han själv och hans familj en annan.

Ingen pratade med Carrie Levy om vad hennes pappa hade gjort, och hon frågade inte heller. Hon gömde sig bakom sin kamera, och dokumenterade de 51 månadernas väntan.

- Så här i efterhand har jag förstått att jag använde kameran som skydd, på samma sätt som en krigsfotograf gör. Jag hade den som en skärm mellan mig och verkligheten, berättar hon i telefon från USA.

Carrie har hunnit fylla 26 år nu, och sitter som bildredaktör på tidningen Newsweeks redaktion i New York.

Nyligen kom fotoboken 51 months, en bok ur en sviken tonårings perspektiv.

Bilderna är tysta och sorgsna. De visar ett trist amerikanskt hus, en tom bakgård, en familj som väntar, en motorväg som leder till besöksstunderna i fängelset, och till sist en pappa som kommer hem till en ny och främmande familj.

Fotografierna hade legat i en resväska under Carries säng i många år, innan förläggaren på Trolley Books fick syn på dem och ville göra en bok.

- Jag hade aldrig sett bilderna som konst, eller tänkt att de kunde vara viktiga för någon annan än mig. Men när förläggaren såg dem sa hon att de var en berättelse om väntan, som andra också skulle kunna känna igen sig i.

Carries familj — mamma Michelle, pappa Glenn, Carrie och de yngre bröderna Grant och Taylor — bodde på Long Island utanför New York när hon växte upp. Pappan var affärsman och arbetsnarkoman. Han ansåg att en god far skulle se till att familjen hade det bra ekonomiskt, och familjen flyttade flera gånger till nya, större och lyxigare hus.

- Att pappa åkte i fängelse kom som en blixt från klar himmel. Han och mamma berättade inget medan rättegången pågick, de hoppades väl att han skulle bli frikänd så att de slapp säga något. Min bror kom in till mitt rum några dagar före min födelsedag och sa att han trodde att han hört de vuxna säga att pappa skulle i fängelse. Men det var bara för absurt för att det skulle kunna vara sant.

När pappan försvunnit iväg fick Carries mamma Michelle skaffa tre olika jobb för att försörja familjen.

- Min äldsta bror och jag hade aldrig jobbat förut, men nu fick vi också ta extrajobb.

Familjen fick sälja sitt hus med tennisbana, pool och tre garage, ett hus som var så stort att familjen kommunicerade med varandra i interntelefon.

Istället hyrde de ett skamfilat tvåvåningshus nära järnvägen, där en grön heltäckningsmatta täckte alla golv. Bakgården var en dyster rektangel utan blommor, omgärdad av ett plank. Som en fängelsegård - en symbol för att pappans straff drabbade en hel familj.

Carrie fotograferade mycket redan innan hennes pappa försvann. Hon hade fått sin första systemkamera, en Pentax K-1000 SLR 35 mm, när hon fyllde 13 år. Något år senare köpte hon en Mamiya mellanformatskamera för 300 dollar.

Nu fick bilderna annat innehåll, de visade väntan, sorg, saknad och den plötsliga och oväntade fattigdomen. Inte så att familjen svalt, men från att ha kunnat köpa vad de ville måste de snåla och leva torftigt.

- Jag fotograferade jämt. Det fanns inget annat. Jag var brådmogen och slutade high school tidigare än mina kompisar, åkte in till New York och gick collegekurser i fotografi. Hemma stod jag alltid vid sidan av, med kameran redo. Det var tryggt. Samtidigt tänkte jag att mitt fotograferande var min biljett till ett liv bortanför huset på Long Island. Fast bilderna av familjen höll jag mest för mig själv. Mina highschoolkompisar visste att min pappa hamnat i fängelse, men på college berättade jag det inte.

Om helgerna åkte familjen till Allenwood Prison Camp i Pennsylvania för att hälsa på. Carrie försökte ofta få slippa, hon avskydde att behöva träffa sin pappa i fängelsets besöksrum. Det tog tio timmar med bil fram och tillbaka. Ibland fick pappan komma ut på permission.

Det var aldrig någon som frågade hur Carrie mådde när hennes pappa satt i fängelse, säger hon. Men bilderna talar sitt tydliga språk om hur ont det gjorde. De små sakerna: den billiga gröna heltäckningsmattan som täcker alla rum, disken som växer i diskhon för att ingen orkar ta hand om den.

- För mig är de små detaljerna allra starkast. Bilderna blir ett sätt att foga samman ögonblick och länka ihop dem till ett sammanhang.

Carrie och hennes pappa har kommit varandra nära igen, även om de inte pratat ut riktigt om hans brott. Hon fick till sist veta vad som hänt genom att läsa det i tidningen: i en intervju i engelska The Sunday Times Magazine har Glenn Levy nyligen avslöjat att han blev fälld för utpressning och olaga hot. Han erkände att han var skyldig, även om han tyckte att domstolen var ovanligt sträng och att straffet han fick var oproportionerligt högt:

- Mina företag expanderade för fort och jag hamnade i fel sällskap. En kille som jag gjorde affärer med stal från mig. När jag upptäckte det skickade jag någon att hota honom, men han hade en dold bandspelare och lät FBI lyssna, berättade han i intervjun.

Pappa Glenn var inte särskilt förtjust i att dottern Carrie fotograferade oavbrutet när han kom hem efter mer än fyra år.

- Men han tyckte inte att han kunde neka mig att fotografera, han hade sådana otroliga skuldkänslor och ville att allt skulle bli bra. Min mamma och yngste bror hade redan vant sig vid att min kamera alltid fanns där. Men min äldste bror Grant är inte med på så många bilder, han ville inte det. Han drog sig undan, och det tog lång tid för Grant att få en bra relation med min far igen.

När det väl blev klart att bilderna skulle bli till en bok har alla i Carries familj stöttat henne.

- Jag tycker otroligt mycket om boken, och min familj har haft stor glädje av den. Bilderna har etsat oss samman och blivit ett sätt att kommunicera mer kring det som har hänt. Min pappa var med på tryckeriet i Venedig när boken kom från pressarna, och det betydde mycket för mig. Mina föräldrar är skilda nu sedan några år tillbaka, men de är vänner och vi är fortfarande en väldigt tajt familj.

Precis som Carrie hade hoppats blev hennes fotografi en biljett bort från Long Island, en förstaklassbiljett. Hon utbildade sig inom fotografi på School of Visual Arts i New York City. Först fick hon jobb som administrativ assistent åt fotografen Mary Ellen Mark, sedan på Architecture Magazine och populärvetenskapliga Discover Magazine.

Hon var bara 21 när hon fick det välbetalda, prestigefyllda jobbet som bildredaktör på Newsweek. Där jobbade Carrie i fyra-fem år innan hon kände att hon ville vidare. Hennes pappa grät vid middagsbordet när Carrie berättade att hon tänkte säga upp sig för att läsa vidare vid Royal College of Art i London.

- Han tyckte att jag var galen. Men jag är inte någon kontorstyp. Och jag var trött efter åren på Newsweek. Jag kom in precis efter 11 september 2001, och har arbetat med bildmaterial från terrordåden, från Afghanistan, från Irak… Det var utmattande att hantera alla de bilderna. Dessutom kan jag inte alltid hålla med om Newsweeks bildpolicy, det finns restriktioner och vissa bilder censureras. Man ska inte visa irakiska soldater på bild till exempel, bara amerikanska. Jag vill hellre ha konstnärens frihet och bildsyn, använda den kreativa delen av hjärnan igen.

Nu är Carrie färdig med sin mastersutbildning i London, och har hoppat in på Newsweek igen för att tjäna ihop en reskassa. Hon ska åka till Sydamerika på långsemester medan hon funderar på var hon ska bosätta sig i framtiden.

Som konstnär har hon fortsatt utforska sin pappas tid i fängelse.

- Jag har iscensatt bilder där det ser ut som han är i fängelse fastän de är tagna i frihet, i ett köpcentrum eller vid en motorväg.

Lena Kvist

En del av Carries nyare iscensatta bilder finns på hennes gallerists hemsida: www.danielcooneyfineart.com.

Boken 51 months ges ut av Trolley Books, www.trolleynet.comCarrie Levy fotograferar familjehemligheter

--

Carrie Levys pappa åkte i fängelse på hennes 15-årsdag.

Ingen berättade varför. Carrie tog sin kamera och dokumenterade familjens 51 månader av väntan.

Amerikanska Carrie Levy trodde att hon skulle få en bil av sin pappa i 15-årspresent.

Men pappan kom aldrig hem till födelsedagskalaset.

Glenn Levy hade förts till Allenwood Prison Camp. När han blev fri efter 51 månader var både han själv och hans familj en annan.

Ingen pratade med Carrie Levy om vad hennes pappa hade gjort, och hon frågade inte heller. Hon gömde sig bakom sin kamera, och dokumenterade de 51 månadernas väntan.

- Så här i efterhand har jag förstått att jag använde kameran som skydd, på samma sätt som en krigsfotograf gör. Jag hade den som en skärm mellan mig och verkligheten, berättar hon i telefon från USA.

Carrie har hunnit fylla 26 år nu, och sitter som bildredaktör på tidningen Newsweeks redaktion i New York.

Nyligen kom fotoboken 51 months, en bok ur en sviken tonårings perspektiv.

Bilderna är tysta och sorgsna. De visar ett trist amerikanskt hus, en tom bakgård, en familj som väntar, en motorväg som leder till besöksstunderna i fängelset, och till sist en pappa som kommer hem till en ny och främmande familj.

Fotografierna hade legat i en resväska under Carries säng i många år, innan förläggaren på Trolley Books fick syn på dem och ville göra en bok.

- Jag hade aldrig sett bilderna som konst, eller tänkt att de kunde vara viktiga för någon annan än mig. Men när förläggaren såg dem sa hon att de var en berättelse om väntan, som andra också skulle kunna känna igen sig i.

Carries familj — mamma Michelle, pappa Glenn, Carrie och de yngre bröderna Grant och Taylor — bodde på Long Island utanför New York när hon växte upp. Pappan var affärsman och arbetsnarkoman. Han ansåg att en god far skulle se till att familjen hade det bra ekonomiskt, och familjen flyttade flera gånger till nya, större och lyxigare hus.

- Att pappa åkte i fängelse kom som en blixt från klar himmel. Han och mamma berättade inget medan rättegången pågick, de hoppades väl att han skulle bli frikänd så att de slapp säga något. Min bror kom in till mitt rum några dagar före min födelsedag och sa att han trodde att han hört de vuxna säga att pappa skulle i fängelse. Men det var bara för absurt för att det skulle kunna vara sant.

När pappan försvunnit iväg fick Carries mamma Michelle skaffa tre olika jobb för att försörja familjen.

- Min äldsta bror och jag hade aldrig jobbat förut, men nu fick vi också ta extrajobb.

Familjen fick sälja sitt hus med tennisbana, pool och tre garage, ett hus som var så stort att familjen kommunicerade med varandra i interntelefon.

Istället hyrde de ett skamfilat tvåvåningshus nära järnvägen, där en grön heltäckningsmatta täckte alla golv. Bakgården var en dyster rektangel utan blommor, omgärdad av ett plank. Som en fängelsegård - en symbol för att pappans straff drabbade en hel familj.

Carrie fotograferade mycket redan innan hennes pappa försvann. Hon hade fått sin första systemkamera, en Pentax K-1000 SLR 35 mm, när hon fyllde 13 år. Något år senare köpte hon en Mamiya mellanformatskamera för 300 dollar.

Nu fick bilderna annat innehåll, de visade väntan, sorg, saknad och den plötsliga och oväntade fattigdomen. Inte så att familjen svalt, men från att ha kunnat köpa vad de ville måste de snåla och leva torftigt.

- Jag fotograferade jämt. Det fanns inget annat. Jag var brådmogen och slutade high school tidigare än mina kompisar, åkte in till New York och gick collegekurser i fotografi. Hemma stod jag alltid vid sidan av, med kameran redo. Det var tryggt. Samtidigt tänkte jag att mitt fotograferande var min biljett till ett liv bortanför huset på Long Island. Fast bilderna av familjen höll jag mest för mig själv. Mina highschoolkompisar visste att min pappa hamnat i fängelse, men på college berättade jag det inte.

Om helgerna åkte familjen till Allenwood Prison Camp i Pennsylvania för att hälsa på. Carrie försökte ofta få slippa, hon avskydde att behöva träffa sin pappa i fängelsets besöksrum. Det tog tio timmar med bil fram och tillbaka. Ibland fick pappan komma ut på permission.

Det var aldrig någon som frågade hur Carrie mådde när hennes pappa satt i fängelse, säger hon. Men bilderna talar sitt tydliga språk om hur ont det gjorde. De små sakerna: den billiga gröna heltäckningsmattan som täcker alla rum, disken som växer i diskhon för att ingen orkar ta hand om den.

- För mig är de små detaljerna allra starkast. Bilderna blir ett sätt att foga samman ögonblick och länka ihop dem till ett sammanhang.

Carrie och hennes pappa har kommit varandra nära igen, även om de inte pratat ut riktigt om hans brott. Hon fick till sist veta vad som hänt genom att läsa det i tidningen: i en intervju i engelska The Sunday Times Magazine har Glenn Levy nyligen avslöjat att han blev fälld för utpressning och olaga hot. Han erkände att han var skyldig, även om han tyckte att domstolen var ovanligt sträng och att straffet han fick var oproportionerligt högt:

- Mina företag expanderade för fort och jag hamnade i fel sällskap. En kille som jag gjorde affärer med stal från mig. När jag upptäckte det skickade jag någon att hota honom, men han hade en dold bandspelare och lät FBI lyssna, berättade han i intervjun.

Pappa Glenn var inte särskilt förtjust i att dottern Carrie fotograferade oavbrutet när han kom hem efter mer än fyra år.

- Men han tyckte inte att han kunde neka mig att fotografera, han hade sådana otroliga skuldkänslor och ville att allt skulle bli bra. Min mamma och yngste bror hade redan vant sig vid att min kamera alltid fanns där. Men min äldste bror Grant är inte med på så många bilder, han ville inte det. Han drog sig undan, och det tog lång tid för Grant att få en bra relation med min far igen.

När det väl blev klart att bilderna skulle bli till en bok har alla i Carries familj stöttat henne.

- Jag tycker otroligt mycket om boken, och min familj har haft stor glädje av den. Bilderna har etsat oss samman och blivit ett sätt att kommunicera mer kring det som har hänt. Min pappa var med på tryckeriet i Venedig när boken kom från pressarna, och det betydde mycket för mig. Mina föräldrar är skilda nu sedan några år tillbaka, men de är vänner och vi är fortfarande en väldigt tajt familj.

Precis som Carrie hade hoppats blev hennes fotografi en biljett bort från Long Island, en förstaklassbiljett. Hon utbildade sig inom fotografi på School of Visual Arts i New York City. Först fick hon jobb som administrativ assistent åt fotografen Mary Ellen Mark, sedan på Architecture Magazine och populärvetenskapliga Discover Magazine.

Hon var bara 21 när hon fick det välbetalda, prestigefyllda jobbet som bildredaktör på Newsweek. Där jobbade Carrie i fyra-fem år innan hon kände att hon ville vidare. Hennes pappa grät vid middagsbordet när Carrie berättade att hon tänkte säga upp sig för att läsa vidare vid Royal College of Art i London.

- Han tyckte att jag var galen. Men jag är inte någon kontorstyp. Och jag var trött efter åren på Newsweek. Jag kom in precis efter 11 september 2001, och har arbetat med bildmaterial från terrordåden, från Afghanistan, från Irak… Det var utmattande att hantera alla de bilderna. Dessutom kan jag inte alltid hålla med om Newsweeks bildpolicy, det finns restriktioner och vissa bilder censureras. Man ska inte visa irakiska soldater på bild till exempel, bara amerikanska. Jag vill hellre ha konstnärens frihet och bildsyn, använda den kreativa delen av hjärnan igen.

Nu är Carrie färdig med sin mastersutbildning i London, och har hoppat in på Newsweek igen för att tjäna ihop en reskassa. Hon ska åka till Sydamerika på långsemester medan hon funderar på var hon ska bosätta sig i framtiden.

Som konstnär har hon fortsatt utforska sin pappas tid i fängelse.

- Jag har iscensatt bilder där det ser ut som han är i fängelse fastän de är tagna i frihet, i ett köpcentrum eller vid en motorväg.

Lena Kvist

En del av Carries nyare iscensatta bilder finns på hennes gallerists hemsida: www.danielcooneyfineart.com.

Boken 51 months ges ut av Trolley Books, www.trolleynet.com