När förläggaren Brutus Östling gick i åttonde klass ville han bli fotograf.

Men han tröttnade, och rörde inte en kamera på mer än 20 år.

När han tog upp kameran igen kunde han inte sluta fotografera.

Brutus Östling har på rekordtid blivit en av de mest hyllade svenska naturfotograferna. Hans nyutkomna fågelbok "Mellan vingspetsarna" (Norstedts) fick WWF Världsnaturfondens pris Årets Pandabok, som delas ut till den bästa svenska naturskildringen i ord och bild.

Förutom den stora äran är priset viktigt ekonomiskt, WWF förbeställer 12 000 exemplar av boken. Den sammanlagda upplagan av "Mellan vingspetsarna" blir 26 000 ex, mer än de flesta fotografer och författare kan drömma om.

Vissa av bilderna i Brutus Östlings första fotobok är vackra och poetiska: en flygande korp i motljus, mjukt flaxande kråkor på lång exponeringstid. Andra ser ut som julkort, enkla, rena och stillsamma. Några är snarare porträtt av fåglar.

Många av de allra bästa bilderna visar våra vanligaste fåglar som korp eller kråka. Dem har Brutus tagit när han suttit i dagar i gömsle och väntat på havsörnen som aldrig behagar dyka upp.

- Först till platsen kommer skatorna, sedan kråkorna, sedan korpen. Till sist örnen, förhoppningsvis.

Han jobbar snabbt, och är målmedveten. Många fotografer tar bilder ett halvt liv utan att någonsin göra en bok. Brutus har bara fotograferat fåglar i fem-sex år och har redan gjort två. "Mellan vingspetsarna" handlar om fåglars liv i allmänhet — undertiteln är "Bilder ur fåglarnas liv, från Öland till Antarktis" — medan nästa bok "I havsörnens rike" enbart innehåller havsörnar. Ornitologen Magnus Ullman har skrivit texten till båda böckerna.

Att bilderna skulle bli till böcker var viktigt ganska tidigt -- naturligt för en fotograf som också är förläggare.

Brutus Östling driver sedan 1981 bokförlaget Symposion, som gjort sig känt som ett seriöst svenskt förlag med inriktning åt det akademiska och intellektuella. Symposion har gett ut tänkare som Pierre Bourdieu, Michel Foucault och Vaclav Havel.

Det verkar kanske självklart att en förläggare som själv ska ge ut en bok gör det på sitt eget förlag. Men Brutus tänkte tvärtom.

- Det skulle kännas svårt att ge ut sin egen bok, och sälja in den till bokhandeln. Vad ska jag säga? "Den här boken är jättebra, jag har gjort den själv".

Istället fick Norstedts chansen, och tog den.

- De tycker att det är skönt att ha en fotograf som är själv är förläggare. Jag vet hur det är att vara på andra sidan, att hålla i budgeten. Fotografer kan dra saker till det extrema, vilja ändra saker och vara petnoga med detaljer. Men en bok ska inte vara fotografens egotripp. Den ska vara läsarens upplevelse.

Själv var Brutus först förtvivlad när han fick se "Mellan vingspetsarna" för första gången. Vi sitter tillsammans på tidningen FOTO:s redaktion och bläddrar i inlagan, som nyss kommit från trycket. Vid många av bilderna har Brutus klottrat små sura svarta tuschkommentarer med versaler: "LÄTTKÖPT" eller "TRÅKIGT".

Han skrattar, ett hest försynt litet skratt.

- Äsch, det var mest i helgen jag tyckte att mina bilder såg fruktansvärda ut. Nu har jag vant mig. Det ser bra ut.

Det där hesa skrattet kommer ofta när han pratar, bubblar upp och försvinner igen. Brutus har ett enkelt och opretentiöst sätt att prata om sina bilder. Han skakar av sig frågan om huruvida det är svårare att hitta ett eget bildspråk som naturfotograf, eftersom motiven är mer givna.

- Bildspråk… jag vet inte om jag ett eget bildspråk. När jag hör fotografer teoretisera om sina bilder osäkrar jag min revolver. Andra människor får gärna formulera sig kring en fotografs bilder, kritik är ett sätt att vara kreativ, men jag har svårt att göra det själv. Och förresten ser jag mig som fotograf. Inte naturfotograf.

Han tar en paus och funderar ett ögonblick, och formulerar en tanke trots allt:

- Något som kanske ändå visar mitt eget bildspråk är havsörns- och kråkbilderna i dåligt ljus. När jag började fotografera ville jag ha soliga bilder med klara färger. Men en gång satt jag i fyra dygn i gömsle och det blåste och ösregnade konstant. Jag fick lirka in linsen och torka av den med jämna mellanrum. Med digitalkameror kan man ställa färgtemperaturen redan i kameran. Jag lät bilderna bli litet kallare snarare än varma och resultatet kändes intressant.

Brutus sitter i dagar i sträck i gömsle, som alla andra som fotograferar vilda djur. Det är för mörkt för att läsa och man kan inte lyssna på musik i lurar för att inte riskera att missa om havsörnens skrik förebådar att den närmar sig. Man kan inte kedjedricka kaffe, åtminstone inte om man har anlag för dålig mage. Man kan inte göra någonting - utom att vänta.

- Nu tycker jag det är underbart att sitta i gömsle. Men första gången tänkte jag "aldrig mer". Jag satt i ett av de där trangömslena vid Hornborgasjön - som alla naturfotografer suttit i någon gång — från fyra på morgonen till nio på kvällen, och trodde aldrig dagen skulle ta slut. Men jag gav det en chans till, och vande mig.

Vissa bilder har kommit till på kort tid, nästan i farten. På väg till Finlandsbåten en aprildag hade Brutus några timmar över som han ägnade åt att fotografera smålom vid en mosse i Västmanland.

- Man får ha lite tur också om man ska få bilder. Men jag visste sedan tidigare exakt vid vilken buske jag skulle sitta för att få en bra bildvinkel när fåglarna startar — startbilden blev ett uppslag i boken.

Andra bilder är tagna i - New York. På vägen från Manhattan ut mot den internationella flygplatsen JFK finns ett mycket bra ställe för fågelfotografer.

Brutus sambo Christina kallar vissa av hans fågelbilder för "porträtt", för att de är intensiva bilder som fångar fågelns själ. Eller också fångar de något annat. För har fåglar egentligen en själ?

Nja. Enligt ornitologen Magnus Ullman som skrivit text till boken har fåglarna inte mer själsdjup än en tångräka. De kan inte tänka eller känna, de har bara sin instinkt att lita till.

- Han har nog rätt i det. Vi är oerhört disneyfierade i vår syn på fåglar, läser in en massa saker som egentligen inte finns där. Vissa fåglar ser så otroligt korkade ut, som tjädertuppen. Men det ligger ju också hos betraktaren, att tolka hans uppsyn som korkad.

Brutus är uppvuxen i Stockholmsförorten Järfälla. Mamma jobbade på tvätteri, pappa var ingenjör. Brutus föddes i december 1958 som enda barnet.

Han upptäckte fotografi i tonåren på 1970-talet, och på högstadiet stod han hellre i mörkrummet än gick på lektioner.

Han började med en Konica T3, och lyckades sedan spara ihop till en Nikkormat El med 35 mm och 85 mm objektiv, som han köpte från Japan.

- Jag plåtade allt möjligt, och det blev inte bra. En anledning till att jag inte fotograferade vidare bra var nog att jag saknade estetisk talang. Jag var helt enkelt omogen och på gymnasiet var jag en jobbig besserwissertyp. Hade jag stött på en sån som jag själv i dag hade jag nog gått en omväg för att slippa den personen.

Vid 15 blev Brutus politiskt intresserad och la i samma veva kameran på hyllan. Han testade ett par olika vänsterorganisationer, men passade inte in eftersom han inte kunde förlika sig med de rosenröda bilderna av vare sig Kina eller Sovjet.

Han festade mycket, och i fem år försökte han klara av en gymnasieexamen utan att lyckas. Istället läste och tänkte han mycket på egen hand, och hamnade i de intellektuella kretsarna kring KRUT, Kritisk utbildningstidskrift och Nordiska Sommaruniversitetet. Brutus lärde sig av de äldre killarna som tänkte och skrev: Horace Engdahl, Arne Melberg, och framförallt Donald Broady. Snart började Brutus själv skriva i KRUT, och om den franske filosofen Michel Foucault. Han flyttade till Skåne, eftersom någon på Lunds universitet som läst KRUT gav honom dispens för att studera, trots att han inte hade gymnasiekompetens.

1981, som 22-åring, startade Brutus förlaget Symposion. Han skötte förlaget till en början, men åren mellan 20 och 30 var också destruktiva med mycket alkohol.

- Jag sårade människor i min närhet. Till sist gick det inte längre. Det fanns inget annat val än att sluta. Jag hade nått den totala botten.

Brutus var dryga 30 när han ryckte sig ur sin alkoholism. Han satte förlaget i konkurs och började på ny kula när han nyktrat till och insåg hur illa det var ställt med räkenskaperna.

I efterordet till "Mellan vingspetsarna" tackar Brutus sin mamma, och sina nya nyktra vänner. En självhjälpsrörelse — han berättar inte vilken men många av oss gissar nog AA — hjälpte honom på fötter igen. Det var ett mirakel, säger han.

- Jag tror på Gud, även om jag har svårt för sekter som försöker tvinga sin tro på andra människor.

Nu när Brutus är nykter är det extra viktigt att ge tillbaka, dela med sig och inte sprida negativism omkring sig.

- Jag kan bara behålla det jag fått om jag ger tillbaka det till andra människor. När jag berättar att jag är nykter alkoholist är det alltid någon som vill prata om det. Alkoholism drabbar uppemot en tiondel av den västerländska befolkningen. Men förnekelsen är stark, även bland anhöriga och arbetskamrater, och det är viktigt att visa att det finns en lösning.

Efter fem års nykterhet började Brutus dyka. När han fick ett pris av Svenska Akademien för sin bildningsverksamhet köpte han en avancerad undervattenskamera för pengarna, en Nikonos RS med makro och två blixtar. Han lusläste Fredrik Ehrenströms artiklar om undervattensfotografering i UVM, Undervattensmagasinet och ville själv gärna bli publicerad där.

- Efter ett halvårs plåtande gick jag upp med mina bilder till redaktionen för UVM. Naturligtvis blev jag refuserad, men jag fick två mycket handfasta råd med mig därifrån: att jag skulle skaffa mig ett fisheyeobjektiv och ta mer bilder med dykare — eftersom magasinsläsarna måste kunna identifiera sig. Jag bestämde mig för att inte bli refuserad igen och följde råden. Ett drygt halvår senare köpte UVM mitt första reportage.

Han fortsatte dyka och fotografera, och började jobba för tidningen Dyk och dess tyska systertidning. En undervattensfotograf måste alltid samarbeta med en modell, och Brutus brukade dyka tillsammans med sin sambo Christina. Men när Christina blev gravid med deras första barn Alice kunde hon inte dyka längre.

- Jag prövade att dyka med några andra, men det fungerade inte lika bra. När vi fått barn blev det svårare och svårare att komma ner under vattnet. Jag var frustrerad först över att inte kunna fotografera. Men sedan insåg jag att de där fågelbilderna jag tagit året innan, på semestern i Everglades i Florida, kunde vara något att spinna vidare på.

Medan dykandet var en ganska stor procedur var det lättare att fotografera fåglar. Man behövde inte ha någon med sig, snarare var det en fördel att vara ensam. Några av bilderna har Brutus tagit från sin egen tomt utanför Stehag i Skåne. Den längsta resan han gjort som fågelfotograf är en ekosafari till Antarktis. Han har fotograferat gycklarörn i Tanzania, streckad caracara på Falklandsöarna och småspov i Manitoba i Kanada. Bilden av småspoven är stillsam och varm, men omständigheterna kring den var ganska dramatiska. Brutus hade ryggskott efter att ha legat på den blöta iskalla marken i timmar och väntat. När han fått sin bild och var på väg tillbaka till bilen dök en isbjörn upp bara ett hundratal meter bort.

- Jag kastade mig ner bakom en klippa, jag skulle aldrig kunnat springa till bilen med ryggskott. Isbjörnar är inte att leka med. Men den brydde sig inte om mig som tur var. Sedan vågade jag inte gå mer än hundra meter från bilen på hela veckan.

De senaste två åren har han inte rest så mycket. Hemligheten med bra bilder är att ta många bilder, men ibland måste det också gå undan.

- Vi har tre barn nu. När jag väl är iväg måste jag vara effektiv, det går inte att vara borta från familjen och inte komma hem med bilder. Jag sätter hårda deadlines för mig själv.

Alice är 4, Eddie 3, och Isak bara några månader.

- Att vara pappa är viktigast. Det står överst när jag berättar om mig själv på min hemsida. Men Alice har blivit så stor att hon kan vara med på fotoexpeditioner ibland, hon var med mig i Spanien för ett tag sedan. Det gick jättebra. Hon älskar hästar, och det fanns vildhästar precis bredvid ställena där fåglarna fanns. Resan var en höjdare för oss båda, plåtande tidigt på morgonen och mot kvällen, däremellan hästskådning och atlantbad.

Även om fotografin tagit över mer och mer är Brutus fortfarande förläggare på Symposion. Det händer att det ringer på mobilen när han ligger i gömsle, och att han väs-viskande får diskutera vad man ska göra med ett bokomslag som inte håller måttet, eller ange vilken upplaga en viss bok ska ha (om han råkat glömma berätta det för tryckeriet innan han gett sig ut i skogen).

- Men det är foto som gäller. Det uppslukar allt, det är ju så kul! På förlaget finns folk som passar bättre som förläggare än jag nu, jag är på väg bort från den världen. Nu börjar dessutom fotograferandet löna sig bättre än Symposion.

Naturfoto är en ganska traditionell fotografiform, långt bort från den intellektuella världen som Symposion är en del av.

- Jag är nog rätt färdig med teorier, jag orkar inte med sånt längre. Det får de som är yngre syssla med.

Brutus har ingen speciell förebild som fotograf. Han kan bli avundsjuk när han tittar på andra duktiga fotografers bilder, säger han och skrattar.

- Staffan Widstrand, Jan Töve, Jan-Peter Lahall… när jag tittar på deras bilder tänker jag ibland att den där bilden skulle jag vilja ha tagit.

Han välkomnar den nya tekniken med öppen famn. Att kamerorna hade autofokus när han började fotografera igen var helt avgörande.

- Eftersom jag har en CP-skada på höger hand kan man säga att kamerateknikens utveckling gjorde det möjligt för mig att fotografera på ett helt annat sätt. Det enda jag möjligen skulle önska i dag är en kamera med avtryckare för vänsterhanden.

Sedan förra året fotograferar han nästan enbart digitalt, med Canons EOS 1 Ds MarkII som förstakamera och Canons EOS 1 D Mark II som andrakamera.

- Jag är inte så intresserad av tekniken längre, det är man mest i början. Men jag gillar möjligheterna som den ger.

Han gör numera efterarbetet i Photoshop, motsvarande vanligt mörkrumsarbete. Han är ingen fundamentalist vad gäller autenticitet, utan tycker att man självklart ska använda den teknik man har, men till en viss gräns.

- Det finns ingen av de stora fotograferna jag känner till som inte gör lite puts. Om man som en känd fotograf berättade har en perfekt landskapsbild från Grönland där ett kvarglömt stativ syns i ett hörn, ja då tänker i alla fall inte jag moralisera över att han tar bort stativet med Photoshop och låter oss andra njuta av bilden hellre än att slänga den. Att lägga samman två bilder, till exempel en fågel som tagits i hägn med en annan bakgrund, tycker jag däremot inte att man ska göra. Inte heller montera in en extra pingvin i bilden för att det skulle se snyggt ut.

I "Mellan vingspetsarna" har layoutaren förlängt bildbakgrunder ett par gånger, för att bilden ska passa boksidans format. Men bilderna i sig har inte vunnit på det.

Brutus påpekar i efterordet till boken att inga bilder är tagna i hägn.

- Jag har inget emot att folk tar bilder i hägn, även om det är bra att man redovisar det. Enda orsaken till att jag själv inte fotograferar i hägn är att jag prövat det en gång, och det var som om glädjen försvann. Så jag är nog inte bara fotograf trots allt — jag är väl naturfotograf.

För att kunna göra sin bok har Brutus haft hjälp av andra naturfotografer världen över. De har lånat ut sina gömslen, och tipsat om platser där man kan få se olika fågelarter.

- Amerikanska naturfotografer är oerhört generösa med att låna ut sina ställen. Svenskar brukar oftast inte tipsa varandra om ställen, kanske är man rädd att någon tar en bättre bild. Och de finländska fotograferna tar betalt för att låna ut sina.

Drömfågeln att fånga på bild är den japanska jättehavsörnen, som är en mäktig syn.

- Vår havsörn lär se ut som en kråka i jämförelse.

Brutus bok om havsörnar "I havsörnens rike" kommer 2006, dock utan bilder av den japanska varianten. Boken är i stort sett färdig för tryck, och väntar bara på att bli utgiven.

- Bildmässigt är den nog lite vassare än min första.

Dessutom avslöjar Brutus att han har två böcker till under arbete, men sedan kniper han ihop munnen.

- Det är för tidigt att berätta något om de andra två.

Fem år som fotograf på land — snart fyra böcker. Den som kan ha ett sådant tempo och samtidigt hålla hög kvalitet på bilderna, sköta ett förlag och lägga mycket tid med familjen måste ha en oerhört stark drivkraft.

Brutus grubblar inte så mycket över orsaken till saker och ting. Men någon gång har det slagit honom att behovet av att vara duktig, att satsa allt på det han gör, kan ha med CP-skadan på högerhanden att göra.

- En drivkraft på gott och ont. När jag gick i lekskolan och låg- och mellanstadiet klarade jag inte en massa saker, redskapsgymnastiken var en fruktansvärd pina, jag kunde inte hoppa bock till exempel.

Och visst är fotograferandet också en egotripp, även om den färdiga boken som sagt ska vara läsarens och inte fotografens.

- Den där sucken man hör när man visar en viss bild. Den är den jag vill ha.

Se fler av Brutus Östlings bilder och läs om vilken teknik han använder på www.brutusostling.se