Pressfotografer och krig är en klassisk kombination

Pressfotografer och krig är en klassisk kombination.

Med fara för sitt eget liv följer pressfotografen - sliten, plågad av sömnbrist, iförd beige skrynklig fotoväst - truppernas rörelser och fotograferar död och elände.

Men alla krigsbilder är inte vad du tror. I utställningen Krig tolkar 46 kvinnliga fotografer ordet i dess allra vidaste bemärkelse.

Det var den 8 mars på Nalen förra året (japp, internationella kvinnodagen, ironiskt nog).

Till orkesterns trumvirvlar och åskådarnas smattrande applåder klev pristagarna i Årets Bild upp på scenen, en efter en. Det var Jonas Lindkvist och Roger Turesson, Joachim Lundgren och Fredrik Funck. Paul Hansen var med förstås, och en hel drös till som tagit pressbilder som fallit juryn i smaken.

Bara en kvinna var nominerad: Anna von Brömssen, en frilansfotograf knuten till Göteborgs-Posten. Hon fick ett tredjepris i klassen Bildreportage Sverige.

En enda kvinnlig pristagare: hur kunde det komma sig, frågade tevejournalisten Lydia Capolicchio juryn. En manlig jurymedlem tog till orda och förklarade att pressfotografyrket är så tufft, det är svårt för tjejerna att hänga med i tempot. Och kamerorna är ju så tunga.

I salongen, på åskådarplats, satt långa rader av Sveriges kvinnliga pressfotografer och skar tänder kollektivt. En av dem var frilansfotografen Frida Hedberg, som tidigare varit med bland pristagarna.

- Man ställer sig inte upp på Nalen och ropar: "Vad fan säger du?". Men det var vad jag hade lust att göra. Det finns absolut ingen substans i det han sa, vad skulle det vara för kameror som är så tunga att man inte orkar bära dem? Och det behövs för övrigt inte precis något jätteobjektiv för att ta Årets Bild.

Att bara en av Sveriges många duktiga kvinnliga pressfotografer fått pris var skandal, tyckte många. Under partyminglet på Nalen efteråt föddes de första tankarna på nätverket Brudarna, som nu ligger bakom utställningen Krig. Ett hundratal fotografer är med i nätverket, 46 av dem deltar i utställningen.

När kvinnorna diskuterade varför priserna gått till männen visade det sig att de kvinnliga fotograferna inte hade haft problem med att bära sina kameror detta år heller. Men kvinnorna hade inte skickat in några bilder... Färre än tio tjejer hade skickat in bidrag.

- Många tyckte inte det var någon idé, de sa att de ändå inte tar några "Årets Bild-bilder". Årets Bild har representerat en traditionell sorts pressfoto, som inte så många tjejer använder sig av, säger Frida Hedberg.

Kvinnliga pressfotografer är också frilansare i större utsträckning än manliga. På de stora dagstidningarnas redaktioner är det en självklarhet att fotograferna skickar in sina bästa bilder från året som gått, medan frilansarna måste betala anmälningsavgifter och samla mod på egen hand.

Många pressfotografer - kvinnliga och manliga - säger sig ha en kluven inställning till Årets Bild. Å ena sidan lämnas många nytänkande bilder utanför prispallen, och juryns utslag är egentligen bara fem personers åsikt. Å andra sidan får tävlingen stor uppmärksamhet i media, och är pressfotografernas motsvarighet till reklambranschens guldägg. Om de kvinnliga pressfotograferna då väljer att ställa sig utanför tävlingen bidrar de till att göra sig själva osynliga.

- Vi var redan ett gäng kvinnliga fotografer som brukade träffas regelbundet, bland andra DN-fotograferna Beatrice Lundborg, Anette Nantell och jag, säger Frida Hedberg. Det var ingen syjunta, vi diskuterade bilder och det dracks vin eller kaffe. Nu bestämde vi oss för att göra något mer organiserat tillsammans. Vi hade ett möte på PFK:s Galleri Kontrast, och Karin Tengby där blev eld och lågor. Hon föreslog att vi skulle göra en utställning på Galleri Kontrast. Samtidigt peppade vi varandra att skicka in våra bästa bilder till Årets Bild. Vi bestämde oss för att visa att vi finns.

När fotograferna diskuterade tema för den stora utställningen fastnade de till sist för Krig. Bilder från krig är typiskt för den traditionella - oftast manliga - pressfotografin, men kvinnorna bestämde sig för att alla fick tolka ordet krig fritt. Utställningen har bilder av Kosovo och Palestina, flyktingförläggningar och leksaksvapen, av bodybuilders och Slitztjejer i uppklippta T-tröjor.

Frida Hedberg valde att ha med en torterad och nödtorftigt hopsydd man som skurits upp av regeringstrupper i Nepal när han anklagats för att tillhöra maoistgerillan. Bredvid mannen visar hon en bild av två söta flickor i flätor: regeringssoldater som ser ut som fredliga scouter.

Beatrice Lundborg har fotograferat partisankvinnor från Estland, lugna värdiga porträtt som fastnar i minnet. Elin Berges bilder med titeln War Games är från en stor hackerkonferens i Tyskland. Krigen pågår på skoj under dataspelen, och på allvar mellan hackarna och Microsoft när hackarna tävlar om vem som kan hitta på det finurligaste viruset. Mest absurd är bilden av killen som klätt av sig till kalsonger eftersom det var väldigt varmt den dagen. Med stolt blick står han bredvid sin dator och sin uppfinning: en maskin som löser Rubiks kub.

Manliga kolleger som bland andra Roger Turesson, Jens Assur och Fredrik Funck har stöttat och uppmuntrat Brudarna. Men det finns också de som fnyser åt nätverket. Beatrice Lundborg, fotograf på DN, säger att hon mött varierande reaktioner:

- En del har tyckt att det här är nåt nytt feministiskt skit och frågat varför tjejer alltid måste bilda grupper och klanka på männen. Men det handlar inte om att vi vill trycka till männen, vi gillar våra manliga kolleger. Nätverket handlar om att vi vill lyfta oss och peppa varandra. Vissa av oss tjejer är säkra och armbågiga, men många är mer osäkra i sin roll och behöver stöd av kvinnliga kolleger. Dessutom kan vi diskutera frågor som vilka jobb cheferna lägger ut på tjejer och varför, och pusha varandra att ta för oss. Själv tycker jag till exempel att jag fotograferat väldigt mycket mat och porträtt och inte så många berättande reportage som jag hade velat.

Sanna Sjöswärd, fotograf på Vestmanlands Läns Tidning och ordförande i PFK Stockholm, är en av relativt få kvinnor som engagerat sig i Pressfotografernas klubb som står bakom Årets Bild.

- Det är farligt om vi kvinnliga fotografer gör oss själva till offer, när vad vi behöver är att våga mera. Jag är själv ganska tuff och bra på att visa vad jag vill, men jag vet att inte alla tjejer är det. Jag känner mig uppskattad på redaktionen, men fick en sur kommentar från en manlig före detta klasskompis när jag fick jobb här på VLT. Det var säkert hundra personer som sökt det här jobbet, och han sa att det var klart att jag hade fått det för att jag är tjej. Precis som om VLT inte hade anställt mig för min kompetens.

PFK är en övervägande manlig klubb, än så länge. 101 av 905 medlemmar är kvinnor.

- Det är bra om kvinnliga fotografer vill gå med i PFK och arbeta mer med frågor om kvinnors situtationer på redaktioner. Det är lättare att påverka då än om man står utanför och säger sin mening, tycker Sanna Sjöswärd.

Flera i nätverket säger att de tror att det hänt mycket med jämställdheten inom pressfotografin de senaste 10-15 åren. Men hur var egentligen det då för 15 år sedan? Rätt person att ställa frågan till är Anna Widoff, som kom som första kvinnliga pressfotograf till Dagens Nyheter 1988.

- Det hade funnits sommarvikarier före mig, men jag var den första fast anställda. Året efter mig kom Susanne Walström. Det var rätt grabbigt på redaktionen, och jag var helt oförberedd på det.

Anna Widoff hade aldrig tänkt på sig själv som just kvinnlig fotograf. Men hon och Susanne Walström omtalades som tjejerna på DN, inte de nya fotograferna på DN.

- Grabbigheten var en chockartad upplevelse, samtidigt som allt rann av mig som vatten på en gås. När äldre fotografer sa sånt som "men lilla gumman, är inte den väskan lite för tung för dig" struntade jag i det. Och alla var inte såna, absolut inte, jag tror det var vissa som kände sig hotade. En fotograf som slutat - vi gillade varandra han och jag, men ändå kunde han inte låta bli att hålla på så här - brukade ringa upp och säga "hej jag är en tjej på 17 år och jag undrar om jag kan få jobb på DN". De tyckte att vi var så hjälpta av att vi var tjejer. Vi fick jättemycket uppmärksamhet snabbt, och hade förstasidan ständigt och jämt.

Anna Widoff slutade på DN efter sex år. Hon jobbade först med reklam, men fotograferar nu mest till böcker och tidskrifter.

- Att jag slutade på DN hade inte med någon grabbighet på redaktionen att göra. Jag hade gott självförtroende och ville göra något nytt, helt enkelt. DN var en enorm språngbräda och jag har aldrig saknat jobb sedan dess.

Brudarna har kommit en bit på vägen mot sitt mål att göra kvinnliga fotografer mer synliga: i år var sex av 30 nominerade till Årets Bild kvinnor, betydligt bättre än förra årets enda. Årets tävling hade rekordmånga bidrag, och av 262 anmälda var 51 kvinnor.

Christer Höglund är pressfotograf och medlem i Årets Bild-gruppen.

- Jag är för 100 procents jämlikhet, bara man använder rena sakargument, säger han. Visst kan tjejer stöta på problem med till exempel redaktörer som inte vill skicka ut dem på sportjobb, men då får de visa vad de kan. Mitt råd är att gå på den där hockeymatchen eller fotbollsmatchen på fritiden, ta med kameran och visa upp bilderna för redaktören.

Att nätverket Brudarna bildats är bra för kåren, anser Christer Höglund.

- Ja, även om det finns större problem inom svensk pressfoto än att kvinnliga pressfotografer inte vinner Årets Bild. Om man ser pressfoto-Sverige som en skog, där vi manliga pressfotografer står som tallar och granar, finns de kvinnliga pressfotograferna där som små plantor som kommer att växa upp och stå bredvid oss. Vissa har redan vuxit till sig och står där. Men första och andra generationens invandrare - av båda könen - finns inte ens med som frön i den skogen. Det är ett större bekymmer, även om jag givetvis inte menar att man ska strunta i ett problem för att ett annat är större.

Den prestigefyllda utmärkelsen Årets pressfotograf har hittills gått till en kvinna en gång: till Ragnhild Haarstad 1971.

Lena Kvist

Fotnot: Utställningen på Galleri Kontrast i Stockholm är över, men Konsthallen i Örebro och Arbetets museum i Norrköping har planer på att visa Krig.

Om du är kvinna och fotograf eller fotostuderande och vill vara med i nätverket, mejla till karin@gallerikontrast.se. Du behöver inte vara inriktad på pressfoto, nätverket välkomnar också andra intriktningar.

Bildtext: Sofia Mårtensson, Elin Berge, Karin Tengby (Galleri Kontrast, den enda i Brudarna som inte själv är fotograf), Frida Hedberg, Katarina Nimmervoll och Anna Simonsson.