Med rent uppsåt

Författare: Peter Bratt

Albert Bonniers förlag

Två unga journalister gjorde årtiondets scoop när de avslöjade IB-affären 1973.

IB var en hemlig spionorganisation, som kartlade vänstersympatisörer och samarbetade med amerikanska, brittiska och israeliska underrättelsetjänsterna. Kanske var det rätt beslut att samarbeta med väst mot öst? Men utåt sett slog ju Sverige vakt om neutraliteten och förnekade samarbetet. Dessutom var det stor skandal att IB spionerade på vanliga svenskar med partisympatier till vänster om socialdemokratin.

Texterna publicerades i vänstertidningen Folket i Bild.

Och snart slog samhället tillbaka stenhårt mot journalistiken. Peter Bratt och Jan Guillou hamnade i fängelse för texterna och insamlandet av materialet klassades som spioneri.

Stjärnjournalisterna blev dessutom ovänner (vilket för övrigt verkar drabba manliga stjärnjournalister som samarbetar om scoop ganska ofta.)

Medan Jan Guillou senare blev känd för hela Sverige har Peter Bratt varit en journalistisk doldis för alla utom medelålders DN-läsare.

När Peter Bratt nu skriver sina memoarer är det otroligt spännande 1900-talshistoria som tar form på sidorna, inte minst för alla som var för unga för att hänga med i debatten eller inte ens födda på 70-talet.

Förutom IB berättar Peter Bratt om Geijer-affären – justitieministern som gick på bordell – och om kartläggandet av Carl Greger Serungs porrklubb Tabu. Att Peter Bratt och en fotograf bevakade Tabu ledde till att TCO-ordföranden Björn Rosengren blev sedd på klubben och fick avgå eftersom han betalat tiotusentals kronor med TCO:s kontokort.

Som undersökande journalist har Peter Bratt en ovanligt ömsint och tillbakalutad ton: han hetsar inte upp sig och tycker mest synd om Rosengren som bara varit full och dum.

Men mest är han inte journalist utan bara människa. Peter Bratt ville förändra världen vänsterifrån, men hittade bara en vänsterrörelse som styrdes av kalla maktgalningar som Jan Myrdal.

Att recensera någons memoarer är som att recensera någons personlighet, någons egen röst. Peter Bratts röst ljuder ärligt och klokt när han berättar.

På ett plan är texten faktiskt en bred övre medelklasskildring; Peter Bratt vindlar sig ut ganska långt i släktleden och gör små inpass om släkt och bekantas konstnärsskicklighet och annat smått.

Det finns mycket vemod i hans berättelse, som också är djupt personlig.

Samtidigt är det bara valda delar av privatlivet som finns med. Peter Bratts liv som make och förälder finns bara med som en stilla fond som livet utspelar sig framför.

Starkast är berättelsen när han rör sig i sin egen barndom – gode gud, när lille Peter frågar mamman om hon skulle rädda sin man eller ett barn om båda höll på att drunkna och hon svarar mannen, barn kan man alltid göra nya – och när han berättar om otillräcklighetskänslorna som leder till alkoholismen.

Lena Kvist