Text och porträttfoto: Lena Kvist

En dräkt svävar under ett kupoltak. En flicka i röd klänning döljer sig bakom en halvt punkterad ballong på en väg. Sedan bilder med fåglar, burar, blommor och svarta vassa taggar.

Det är enkla symboler, nästan banala. Men Bodil Frendberg använder dem starkt och skickligt i sin fotografi.

Kanske handlar hennes bilder om drömmar och minnen. Som när man vaknar på morgonen och inte minns vad man har drömt, bara känslan finns kvar.

När jag ber Bodil Frendberg förklara mer om vad bilderna betyder blir svaret ganska långt och luddigt och kan sammanfattas ungefär såhär:

- Hmm. Det kan jag inte riktigt förklara.

Bodil har utbildat sig inom fotografi i Finland och i England. Hon har aldrig varit en del av konst-Sverige, utan har bott i England under hela sin verksamma tid.

Men hennes brorsa bor i Göteborg, och det är där jag träffar Bodil när hon är på besök hemma i Sverige.

Hon tycker att det är ganska komplicerat att berätta om sina bilder. Inte för att hon har någon mystisk ”svåra-konstnären-stil”, utan för att Bodil inte alltid vet själv hur bilden kommer till. En stark passion handlar det i alla fall om.

- Fotografi är ett underbart sätt att uttrycka sig på.

Bilderna är en iscensatt fototeater. Det finns fyra viktiga beståndsdelar: människor, miljöer, föremål och ljus.

En bild börjar ofta med objektet, som kan ha en intressant form eller få igång Bodils fantasi.

- Jag har en idé i huvudet när jag börjar skapa en bild, men jag är öppen för det spontana, för att något ska hända som inte ens jag vet om. När jag går in i skaparvärlden slår det till i huvudet. Det är som en berusning när jag hittat de rätta föremålen, människorna, miljöerna och känner att snart, snart, kommer det att hända.

Vissa bilder finns det ”ingenting särskilt” på, de verkar bara vara form.

Samtidigt kan just de mer grafiska, händelselösa bilderna få ett obestämbart intressant sug. Det är något med hur en solfjäder bildar en kikare mot horisonten, eller hur två spretiga grenar bildar ett sorgset V vid en frusen äng. V som i vemod, eller som i vacker, eller kanske som i varför.

Lithframkallaren hon gärna använder i mörkrummet ger en varmt gul gammaldags ton.

- Jag gillar att alla bilder ser olika ut med lithframkallning. Med vanlig svartvit framkallning vet man hur bilden kommer att se ut, men så är det inte med lith.

Men vill man inte veta hur bilden ska se ut som fotograf?

- Givetvis har jag kontroll över vissa saker, men jag gillar möjligheten att bilden blir något av sig självt, något jag inte hade förutsett. Det gäller vid själva fotograferingen också. Jag flyttar runt rekvisita och modellerna på platsen. Plötsligt faller ljuset på ett visst sätt och pang, där är bilden. När de väl händer känns det som om det går väldigt fort. Jag är väldigt intresserad av naturligt ljus och hur det faller.

Vissa bilder har en religiös ton, tycker jag. Men Bodil slår ifrån sig:

- Inte religiös, inte för mig åtminstone. Andlig, möjligen.

Är det viktigt att bilden blir vacker? Bodil funderar en stund.

-Jag tycker att det är viktigt att bilden blir vacker med något slags mystik. Grafisk form är betydelefullt. Jag går mycket på loppmarknader och kan hitta en trådrulle eller vad som helst som jag vill använda.

Hon anlitar gärna människor hon träffat i vardagliga sammanhang som modeller.

- En favoritmodell var städerska på min skola. Människors personligheter och uttryck fascinerar mig. Det kan vara ett speciellt sätt att gå eller någon annan detalj jag fastnar för. Att klä upp människor och skapa teater är intressant, samtidigt vill jag lämna kvar något av dem själva i bilden.

Hon klipper ibland bakgrunder eller skulpturer i papper, som de svarta vassa taggar som gör golven i vissa bilder till farligt skräckfyllda sagomiljöer.

Att lägga tyg eller andra material över tyget vid framkallningen ger ofta bilderna en mystisk känsla.

Alla bra idéer har Bodil fått genom att experimentera, experimentera och experimentera. Både i mörkrummet och på fotoplatsen.

- Jag fotar väldigt många rullar, kanske för många ibland. Först tar jag en uppvärmningsrulle. Den blir oftast inte bra. Sedan fotograferar jag tills jag fått det jag vill ha och när jag blir nöjd fortsätter jag ofta ändå. Jag kanske kan få något bättre?

Svartvitt kom först, men nu har hon börjat pröva sig fram med mjuka färger som kompletterar hennes svartvita bilder fint.

Där Bodil växte upp fanns öppna landskap och ett ljus som flödade in genom de stora fönstren i familjen Frendbergs villa. Man kunde ligga på golvet i vardagsrummet och vända ansiktet mot solen.

Bodil föddes 1974 och bodde i Korsberga mellan Hjo och Skövde som barn.

Mamman var textilkonstnär, med fåglar som ett viktigt inslag i bildspråket. Bodils pappa var väldigt filmintresserad, vilket ledde till av familjen ägde Korsbergas första video där pappa visade gamla Charlie Chaplin-filmer för barnen.

Film är fortfarande viktigt för Bodil. Filmvetaren kanske kan se i hennes fotografi att hon beundrar Andrej Tarkovskij – den ryske regissören med de vackra drömska filmbilderna. Några spår av pappas Chaplinförevisningar finns nog också kvar om man tittar noga.

Den allra första mentorn inom fotografi hette Hasse och satt nere i en skum källarlokal i Skövde och rökte och spred visdomsord. För honom gick Bodil sin första fotokurs under tonåren.

- Hasse var duktig. Det fanns rekvisita där också, redan då gillade jag att hålla på med den. Jag minns att jag klädde ut min syster och fotade henne.

Nästa milstolpe var Västra Nylands folkhögskola i Finland.

- En folkhögskola, som jag faktiskt sökte till efter en annons i tidningen FOTO. Västra Nyland var ett fantastiskt ställe att komma till, så tillåtande. Jag var ofta i mörkrummet hela nätterna och provade nya saker

Bodil hade rest till och förälskat sig i Irland och England och ville gärna hitta en bra fotoutbildning på brittiska öarna efter folkhögskolan. Hon sökte och kom in på The Fylde College i Blackpool.

Blackpool visade sig vara en spökstad nio månader om året, efter att turisterna åkt hem och lämnat efter sig tillbommade spelarkader och en övergiven vindpinad strandpromenad.

- Att bo i Blackpool var som att vara med i en David Lynch-film. Men jag trivdes och utbildningen var verkligen bra.

I Blackpool kunde Bodil utveckla sitt eget bildspråk utan att vara en del av den svenska konstnärsvärlden. Hon vann FOTO:s mästartävlan i svartvit fotografi 2000, medan hon fortfarande var student.

- Mästartävlantiteln var ett mycket fint pris och betydde hemskt mycket för mig just då eftersom jag fortfarande var student. Jag var på väg att ta min BA-examen i Blackpool och det här priset gav mig uppmuntran och en känsla av att det är ju fotografi jag vill hålla på med.

Det är förstås omöjligt att säga hur Bodils bilder hade sett ut hemma i Sverige, men flytten till England och de olika miljöerna där har helt klart påverkat dem.

- Jag använder mig av miljöer omkring mig, så bilderna har också sett olika ut beroende på var i England jag har bott.

I den gamla industristaden Sheffield utnyttjade hon områdets övergivna industrilokaler, i sydliga Falmouth i Cornwall använde hon exotiska växter och försökte hitta ett enkelt, nästan minimalistiskt sätt att fotografera.

- Ett tag försökte jag också börja arbeta mer dokumentärt. Projektet skulle handla om andra världskriget och jag intervjuade äldre som varit med. En dam blev min vän. Jag träffade henne ganska ofta och försökte fånga det hon berättade i bild. Men det gick inte, mina dokumentära bilder blev aldrig starka nog. Det slutade med att jag fotograferade hennes öga och gjorde en bild av det. Sedan tog jag med ögat till Sardinien i Italien och fotograferade det igen där. Då först blev det en bild.

I många uppmärksammade svenska fotoprojekt de senaste åren har fotografen själv och hans eller hennes personliga erfarenheter varit med, som till exempel hos Tuija Lindström, JH Engström, Joakim Eneroth och Anna Clarén. Men Bodil Frendberg har ingen önskan att vända kameran mot sig själv.

- Jag uppskattar och är inspirerad av konstnärer som gör det, som till exempel Cindy Sherman. Men för mig har det aldrig varit intressant nog i mitt egna konstnärskap. Jag känner inte alls att jag behöver synas själv och är inte intresserad av mina egna uttryck. När jag har med andra människor skapar jag kontakt, det blir ett möte. De jag träffar för med sig nya idéer till mig.

Inspiration får hon också från andra fotografer och filmregissörer.

- Robert och Shana ParkeHarrison, som gör fotomontage med gammaldags stil. Eikoh Hosoe, och filmkonstnärerna Werner Herzog och David Lynch eftersom jag är hemskt inspirerad av film. Dawid är också en svensk fotograf jag uppskattar mycket.

När det gäller Dawid verkar beundran vara ömsesidig. När Bodil vann mästartävlan satt Dawid i juryn. Han hjälpte henne senare till hennes första separatutställning, på Bildhuset i Stockholm.

Sedan har det blivit fler utställningar, i bland annat Tyskland och England.

De senaste två åren har Bodil haft lyxen att disponera en studio i ett stort konstnärskollektiv i Sheffield, genom ett statligt stipendium. Under den tiden har hon också haft en mentor – fotografen Tracey Holland - och haft tid på sig att bli trygg i sitt konstnärskap. I England precis som i Sverige kan det dock vara svårt att försörja sig på konst.

- Jag har jobbat extra med bland annat sjukhusfoto och arkitekturfoto.

Nu är stipendietiden över och Bodil ska flytta tillbaka till Cornwall. Hon har en engelsk sambo och har bott i England så länge att hon ibland inte hittar orden på svenska. Loppmarknad kallar hon för fleamarknad, rekvisita för det engelska props. Men det låter inte som utlandssvensk snobbism, snarare lite rart vimsigt. Och kanske vänder hon hemåt igen framöver.

- Cornwall känns mest som en mellanlandning. Så småningom kommer jag nog tillbaka till Sverige. Men just nu vet jag inte vad framtiden kommer att bära med sig.

Fler bilder på www.bodilfrendberg.com och www.photoeye.com

Teknik:

För att få fram den varmt gulrosa gammaldags ton som återkommer i många bilder använder Bodil Frendberg lithframkallare.

Hon har experimenterat med hålkamera men använder till vardags en Pentax 6x7.

- Den är lite tung, men jag har svårt att göra mig av med den. Det är inte så viktigt för mig att ha en viss kamera, men att jobba i mellanformat är viktigt.

Numera använder Bodil även dator för bildbehandling, men arbetet i Photoshop är nästan obefintligt.

- Möjligen tar jag bort lite dammprickar här och där. Men jag skulle vilja hitta en kreativ metod att arbeta i Photoshop. Den digitala tekniken blir bättre och bättre och gammaldags lithframkallning som jag använder är inte så miljövänligt. Miljö är viktigt för mig, så på sikt vill jag gå ifrån metoden med lithokopiering.

--