Helena Blomqvists bilder är starka, storslagna och har ofta något oroande och ödesmättat över sig.
Men när man tittar närmare kan man inte låta bli att dra på munnen. Hon har humor — också.
Det finns en inneboende motsättning på flera sätt i Helena Blomqvists fotografi, inte bara när det gäller allvar kontra humor.
Hennes bilder är noga genomarbetade och konsekvent genomförda. Hon arbetar som ett eget litet filmteam, är producent, scenograf, rekvisitör, regissör och fotograf när hon skapar sina berättelser.
Men bilderna är aldrig rörliga, utan alltid stillbilder.
- Det känns som om det finns en poäng med att frysa ett ögonblick som nått sin dramatiska höjdpunkt i en enda bild, säger Helena.
Samtidigt som bilderna är precis lika samtidskommenterande som politisk konst ser Helena inte sig som någon världsförbättrare.
- Jag jobbar intuitivt. Men visst kan man se det som att bilderna visar min syn på samtiden.
Helenas första stora projekt First Women On the Moon påbörjades redan efter andra året på Fotohögskolan i Göteborg.
- Det var viktigt för mig att hitta en egen stil redan tidigt. Och jag hade insett att jag inte ville hålla på med kommersiellt foto, jag höll på att pröva mig fram med mitt konstnärskap.
Hon tänkte sig bilderna i First Women On the Moon som en stor helhet, där hon skulle pröva att låta kvinnor pröva olika roller två och två.
Bilderna är inte parafraser på specifika historiska bilder, utan har skapats i Helenas eget huvud.
Stolta och glada står Lilly och Gunsan där på månen, två vanliga svenska kvinnor har genomfört en månlandning och vinkar till publiken. Dräkterna har Helena sytt själv, hjälmarna är ursprungligen någon sorts trädgårdspynt.
Helena fortsatte att låta släktingar och vänner klä ut sig. De blev atlantsimmare, upptäcktsresande, sjömän och hemliga agenter.
- Kvinnor har alltid varit frånvarande på historiska bilder. Jag ville pröva vad som hände om man satte dem i rollerna.
Kvinnornas miner, ofta pretentiösa och viktiga, blir till en lek med manliga storheters uppstyltade fotominer.
- Männen på historiska bilder ser ofta ganska pompösa och uppblåsta ut.
Även den sortens män som får ett nervöst drag kring munnen om någon säger "feminism" kan nog uppskatta Helena Blomqvists bilder. De är lekfulla, inte pekfingerviftande.
- Projektet är inte tänkt att vara något påhopp på män. Jag tror det är lättare att förmedla sina åsikter med humor.
Men det räcker inte att tolka First women on the moon genuspolitiskt, projektet har fler nivåer. Bilderna är också en hyllning till den fotografiska bilden och fotografihistorien, samtidigt som de uppmanar oss att fundera över det västerländska perspektivet.
- Tjejerna som är afrikaner på bilderna är två av mina kompisar från Norrland. Det kändes jättemärkligt att se hur resultatet blev när de klev in i infödingsrollen.
För att få den rätta gulnade, åldrade ytan på bilderna använde Helena lithkopiering.
Bilderna har turnerat runt och ställts ut på mängder av ställen, bland annat Hasselblad Center och Fotografisk Center i Köpenhamn.
Vi promenerar långsamt mot Galleristen Knäpper + Baumgarten på Tegnérgatan i Stockholm där Helenas bilder har ställts ut i flera omgångar. Fastän utställningen nästan är över är genomströmningen av besökare god. Några av dem listar ut att Helena är fotografen och kommer fram och hyllar bilderna. Hon tackar lite generat, det verkar inte passa henne att stå i centrum.
Helena föddes 1975 i Smedjebacken, en liten bruksort i Dalarna. Det bodde runt femtusen personer i samhället, och det mesta kretsade kring skidåkning, fotboll och annan sport.
- Jag ville bara därifrån. Det är nog likadant för många som växer upp på små ställen.
Hon hade någon sorts obestämd konstnärlig ambition och en hjälpsam bildlärare tipsade om fotogymnasiet i Falun.
- Det var nog inte för att jag hade någon särskild talang, jag hade inte ens börjat ta egna bilder. Men det var ovanligt med specialgymnasier då, och hon tyckte väl att det var kul att det fanns ett i Falun.
Som 16-åring lämnade Helena Smedjebacken för att bli fotograf. I Falun hamnade hon på ett elevhem fullt med andra kreativa studenter, och fullt med möjligheter.
På gymnasiet visste Helena snabbt att hon hamnat rätt. Christer Strömholms och Richard Avedons bilder inspirerade henne.
- Som jag minns det fanns det inte så många andra fotografers bilder tillgängliga, i alla fall såg inte jag dem. Det fanns inte samma informationsflöde då.
Hennes egna tidiga bilder liknade Richard Avedons en del, fast med mycket enkel teknik. Hon övertalade kompisar att vara med som modeller, och drog med dem till vackra platser där hon tog iscensatta porträtt.
- Ganska överdrivna bilder. Som tonåring ska man ju dramatisera allting.
Efter gymnasiet flyttade Helena till Stockholm. Hon ville bli modefotograf. Hon sökte assistentjobb hos flera modefotografer.
- De bara tittade på mig: du kan ju inte bära en fond genom djungeln. Det är en machovärld, de hade redan bestämt sig för att de skulle ha en kille som assistent.
Senare fick hon assistentjobb hos flera andra fotografer, och lärde sig allt hon kunde suga åt sig om kommersiellt foto. Men reklamfoto verkade mindre och mindre meningsfullt, och hon började längta efter att göra mer personliga bilder. När Helena kom in på Högskolan för Fotografi och Film, Fotohögskolan, 1997 fick hon chansen att utveckla sitt konstnärskap.
Helena söker ofta efter orden när hon ska berätta om sina bilder. Det är svårt att formulera sig kring dem, tycker hon.
- Jag vill låta dem tala lite för sig själv.
Tydligen gillar konstnärs-Sverige det bilderna säger. Helena har fått ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden, och en lång rad andra stipendier.
Ett fotografi kostar cirka 30 000 kronor i upplaga1/5. Under senaste utställningen såldes bilder för sammanlagt 500 000 kronor.
Helena är representerad på bland annat Moderna museet och Hasselblad Center. Flera kommuner och privata samlare har också köpt av hennes bilder.
Hon har ställt ut på många gallerier och institutioner, och fick det mycket prestigefyllda uppdraget att skapa 2006 års filmfestivalaffisch för
Göteborgs filmfestival. Festivalarrangörerna har gjort det till en tradition att en konstnär gör festivalaffischen. Det brukar vara mycket kända namn, som Marie-Louise Ekman, Marianne Lindberg de Geer eller Ernst Billgren.
- Det är klart att det var roligt att få vara med i det sammanhanget.
Festivalbilden tog en månad att göra. En flicka i elvaårsåldern håller en svart fågel i handen. I bakgrunden några berg. Stämningen är tät och oviss, flickan är inte rädd men kanske har hon ett viktigt uppdrag.
- Vissa bilder kan ta ännu längre, om jag måste bygga mycket kulisser.
Helena är nu inne på sitt andra stora projekt, The Dark Planet som hon har arbetat med sedan 2003. Bilderna är mörkare, men Helena har svårt att säga varför.
- Jag vet inte. Jag fick bildidéer åt ett mer sorgset håll. Ofta spinner idéerna vidare åt ett visst håll när jag väl börjat.
The Dark Planet började med att Helena såg en tevedokumentär om en psykiskt sjuk kvinna som satt på en institution.
- Det var väldigt tragiskt alltihop. Till slut blev det nästan tragikomiskt. Kvinnan var väldigt ensam, men hon hade sytt gosedjur till sig själv.
Bilden av den där kvinnan blev kvar i Helenas huvud. Den ledde till bilden av fången som tittar ut genom fängelsefönstret omgiven av kaniner: I shall be released.
Det finns en del två i bildserien, och slutet kanske är lyckligt trots allt eftersom fången lyckats rymma. Vi ser silhuetten av henne där hon sitter omgiven av sina kaniner på en kulle.
- Himlen har jag fått inspiration till av att titta på gamla filmer när de filmat nattscener på dagen. De har använt något filter för att få himlen att se mörk ut. Det är lite B, men ändå underbart på något vis.
Fler av bilderna har kommit till efter något som Helena läst eller sett i media, och som givit upphov till en bild i huvudet.
- Jag läste om en flicka i England som blivit mördad och hennes lik låg kvar i skogen ett helt år innan någon hittade det. Det var vidrigt, och jag blev väldigt berörd av det. Jag ville göra en hyllningsbild. Men jag valde att ha en tant på bilden istället, det blir inte sexuellt laddat som det kan bli med en skolflicka.
Tanten ligger kvar i skogen under fyra bilder, fyra årstider, medan djuren kommer fram och tröstar henne.
- Djuren är viktiga. Jag gillar djur.
Många av kvinnorna i The Dark Planet har hundar, i andra är hundar själva huvudpersoner.
De är lika ensamma och övergivna som tanterna. En liten terrier får representera rymdhunden Laika, eller någon av alla andra hundar som sköts upp i rymden under Sovjetunions rymdprogram på 1950- och1960-talen. Laika var en samojedterrier som var gatuhund i Moskva, och som 1957 blev den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden. Det fanns hundar som överlevde, i senare rymdexperiment, men när Laika sköts upp i sin kapsel visste man att hon inte skulle klara sig.
- De visste att kapseln skulle överhettas. Hon dog efter bara några timmar i rymden av stressen och värmen. Jag har läst rätt mycket om det där.
Ibland kommer bilderna från en dröm. Det störtade planet i dimman med flickorna utanför är ett återskapande av en dröm.
- Drömmen var mer som en stämning och en tydlig bild av ett flygplan som kraschat i dimman. Jag minns ofta mina drömmar, men den bilden är den enda som kommit till efter en dröm hittills.
Efter att bilden fått form i huvudet återstår mycket arbete.
Helena prövar sig fram och experimenterar som en uppfinnare.
Först gör hon en tecknad skiss, sedan börjar hon samla ihop delarna till fotografiet.
- Ibland blir jag själv förvånad. Jaha, blev det den här bilden tänker jag.
Själva fotograferingstiden är ganska kort, för- och efterarbetet tar längre tid.
Till vissa av bilderna i serien The Dark Planet har det krävts mycket hantverk. Helena har själv skapat fyra hus i kartong, gjort antenner och satt dem på husen. En del antenner är sedan kopierade och inklippta i Photoshop. Hon har lagt ihop två fotograferade himlar för att få rätt effekt, och fotograferat tanten och hunden i en studio.
- Jag lägger mycket arbete på att få rätt ljus, så att de olika delarna stämmer ihop med varandra när jag lägger samman.
Hon kan sitta och göra hundratals noggrant placerade hål i ett papper för att skapa en stjärnhimmel, eller bygga landskap med papier-mache och sand från akvarium.
Några småprylar är specialtillverkade för hennes bilder och egna små konstverk i sig. Helenas sambo Jonas Brandin är serietecknare och skulptör och har hjälpt henne med den flaxande korpen till filmfestivalaffischen och den lilla tanten som åker skridskor med snögubbarna som publik.
- När det måste vara rörliga figurer blir det för svårt för mig.
Men hantverket är inget självändamål. Hon köper gärna modelljärnvägs-gräs och får det att vaja med hjälp av fläkt. En del småprylar går att beställa på internet, som husvagnen den ensamma hunden sitter utanför.
Att kulisserna ska vara synliga är viktigt. Att molnen hänger i trådar och träden är gjorda av papper triggar bara igång fantasin ännu mer. De medvetet taffliga kulisserna och de hotfulla stämningarna för tankarna till den gamla amerikanske skräckälskande B-filmsregissören Ed Wood. (Fastän hans kulisser var ofrivilligt taffliga.)
- Det är som en dockteater, fast jag tillför element som egentligen inte hör dit. Jag gillar att jag kan styra landskapet. Och vissa bilder hade blivit för deprimerande med en verklig miljö, som om jag satt en hund ensam vid en riktig husvagn i skogen.
Alla kvinnor på bilderna i The Dark Planet har gemensamt att de hamnat i utsatta situationer, men är till synes oberörda av det.
Varför finns just tanter med på så många av bilderna?
- De har en låg position i samhället, ingen makt. Tanterna är ganska osynliga i media, men i verkligheten ser man dem överallt. De går fram med sina rollatorer nästan som vapen. Samtidigt är de så sårbara. Det finns något ömt och fint med att skildra en tant och hennes hund.
I den korta texten till The Dark Planet skriver Helena om att en ny tid ska komma. På vilket sätt då?
- Ibland formulerar man sig lite knasigt, det kanske var mer att jag tänkte på den apokalyptiska och dramatiska stämningen i fotografierna. Jag menade inte det så högtravande som att det ska komma en ny bättre värld direkt utan mer ett konstaterande. På något sätt speglar mina fotografier hur jag uppfattar stämningar i tillvaron. Jag har tänkt att kvinnorna befinner sig i sin egen värld, lite frånvarande och inte skrämda.
Projektet med The Dark Planet fortsätter. Just nu tar hon en paus från fotograferandet. Hon har arbetat hårt med den senaste utställningen och är dessutom höggravid, bebisen kommer när som helst.
- Jag tar tagit en tillfällig paus med kameran. Men jag fortsätter att tänka på bilder och ha dem i huvudet.
Text och porträttfoto: Lena Kvist
Teknik: Helena Blomqvist använder en Pentax 6x7 mellanformatkamera, och en Mamiya Polaroid. Hon skapar kulisser, fotograferar utomhus och i studio och pusslar sedan ihop bilderna i Photoshop för att få det resultat hon vill ha.
Fotografierna i "The Dark Planet" är lambdautskrifter, silikonmonterade på plexiglas.
Till serien "First Women On the Moon" har hon använt så kallad lithokopieteknik, som ger bilderna en gammaldags sepiatonad färgton.
Så här berättar Helena om lithkopiering:
- Man har en lithframkallare och fiberpapper, till exempel Bergger eller Forte. Man exponerar negativet i kopieringen väldigt länge, i kanske 5-10 min. Sedan rycker man ur kopian ur framkallaren precis när den första svärtan börjar få fäste, skyndar med sköljen och sedan ner i fixet.
Det är en ganska slumpmässig process som alla kanske gör lite olika, men det är i alla fall ganska stressigt. Och hälsovådligt med lithframkallaren, man måste ha god ventilation och handskar. Det är så man får en sån gulton med
stark svärta och mjuka högdagrar på kopian.