Löftet

Författare: Renzo Aneröd

Förlag: Leopard förlag

Jag får tänka tillbaka till mitten av 90-talet innan jag kan komma på en debut som är lika illa skriven som Renzo Aneröds Löftet.

Men fastän karaktärerna är grovt tillyxade, språket skralt och kompositionen omöjlig sätter Löftet spår.

Jag tänker på den innan jag ska somna, och den finns kvar när jag vaknar igen; berättelsen berättar sig själv, mot alla stilistiska odds. Den berättar inte välformulerat och artigt utan skriker och spottar saliv, fäktar och slåss.

Löftet inleds med en scen där gangstern, knarklangaren, och indrivaren Tony spöar upp en langare. Langaren i fråga har inte gjort Tony något, indrivaren gör bara sitt jobb: krossar knäskålar, bryter näsben och knäcker revben.

Jag har aldrig läst en lika våldsam svensk roman, inte vad jag kan påminna mig. Jo, deckare förstås, men där utövas våldet inte av hjältarna själva utan av den onde som hjältarna bekämpar.

Men Renzo Aneröd är inte bara ännu en tatuerad trettiofemåring som överdoserat Tarantinofilmer, våldet fyller en funktion. Löftets undertitel är "En roman om den understa världen", det är om männen och pojkarna som lever där Renzo Aneröd vill berätta.

Det är inte vackert, precis.

Gangstern Tonys mamma dör när han föds, och han växer upp i Göteborgsförorten Bergsjön med en supande pappa som inte kan köra sin älskade mc för att ryggen blivit knäckt. Runt den lilla familjen finns grannarna: andra familjer som balanserar på stupkanten till undergångsravinen. Ibland dansar de lite där på kanten, det finns fester och lyckliga stunder. Men långsamt går det bara sämre och sämre. Samhället sviker de vuxna, de vuxna sviker barnen.

Tony är mest central i Löftet, men barnen i de andra familjerna är nästan jämbördiga huvudpersoner. Här finns Jyrki som slutar som skinhead och mördare, Tove som blir strippa, Farid som arbetar som Tonys gangsterkollega, och Jerry som blir en någorlunda hederlig arbetare. De är födda i slutet av 60-talet och början av 70-talet, och Renzo Aneröd växlar mellan att berätta om nutid och dåtid. Två yngre huvudpersoner plockas också in i handlingen: ex-nazisten Tobbe och hans kompis från Hammarkullen Carlos, som blir hangarounds i Tonys mc-klubb.

Alla dessa personer gör Löftet förvirrande. Den blir som en sån där leksak där man skjuter runt plastfyrkanter för att få en helhetsbild, men bilden går aldrig ihop.

Det allra största problemet är det som samtidigt är bokens förutsättning: den bygger på verkliga händelser. De kriminella gängen i boken finns eller har funnits i vardagens Göteborg. Samtidshistoria som mordet på John Hron och nazistspelningen i Hammarkullen får också plats i Löftet.

Sådant tillför bara texten trovärdighet, det är när det handlar om huvudpersonernas öden som det börjar skeva. Också där bygger texten på verkliga personer som anförtrott Renzo Aneröd sina berättelser och livsöden. Det är en stor sak att få föra deras talan, men jag tror det också stjälper författaren. När han är solidarisk med och tacksam mot berättarna kommer saker med i boken som borde ha lämnats utanför. Han berättar litegrann om många, istället för att välja ut ett par av huvudpersonerna och ge dem djup och tyngd.

När nästa års debutantprisjury tar på sig läsglasögonen och sätter sig ner med bokhögen kommer de att lägga Löftet åt sidan, och leta vidare tills de hittar en annan sorts bok, kanske ännu en student från Litterär gestaltning, någon som Annika Korpi eller Jerker Virdborg. Det är inte så konstigt.

Men trots att Löftet brister litterärt fyller den en funktion som samhällsbild och debattinlägg. Renzo Aneröd menar vad han skriver, han vill att vi ska lyssna.

Löftet är en äkta klasskildring, och som sådan en del i en riktning ni inte trodde fanns längre: 2000-tals författare som skriver om socialgruppsskillnader i Sverige. Kjell Johansson gör det bäst i "Sjön utan namn", Anneli Jordahl gör det mest personligt i sin "Klass - är du fin nog?" Men Renzo Aneröd gör det argast.

Lena Kvist